30 april 2008

????

Var är jag? Jag drömmer att jag befinner mig här och där, att jag bor överallt, att jag inte kan bestämma möten med folk för jag vet inte var jag kommer att vara det och det datumet.

Jag har inte kommit hem, jag har kommit bort. Mitt liv är mer fragmentariskt än någonsin.

För ett par dagar sedan levde jag i en helt annat tillvaro och plötsligt, som genom ett trollslag, har den bytts ut mot en situation som påminner om den jag var i för flera år sedan när jag kom hem från USA - då jag var singel, hemlös och förvirrad. Jag vet att jag har någon annan värld någonstans där borta, men den känns overklig, påhittad och jag faller in i Sverige med sådan lätthet att det är skrämmande.

Redan när jag flög in över Stockholm kom jag på att Sverige var en illusion som bara funkade på engelsk mark, att Sverige var någonting som jag hade konstruerat i mitt huvud och det Sverige hade mycket lite att göra med verklighetens Sverige.

Men det konstigaste är att ingenting är konstigt. Allt är som vanligt och det känns som om år av mitt liv bara varit en parentes och att detta är det egentliga livet och det skrämmer mig. För jag vill inte att detta ska vara det egentliga livet, jag vill att Sverige ska vara min sommarparentes. Men allt annat utom Sverige känns påhittat nu, som om jag bara drömt det, som om min gamla tillvaro bara skulle kunna viftas bort som en fluga, som om allt annat skulle kunna avfärdas utan att jag kan råda över det. Sedan kommer något mail från London som påminner mig om att jag faktiskt har levt där. Och mitt barn och min ring har följt med mig hit som från en annan värld, som en påminnelse.

Jag går runt på stan, det är soligt och vackert och som vanligt. Jag har kommit "hem", ätit skogaholmslimpa och haft någon slags omvänd kulturkrockschocksångest. Ångest över avsaknad av kulturkrock.

Den enda som inte fattar att jag är i Sverige är min mobil som vägrar släppa taget om det engelska numret och jag har ringt comviq, tekniker har försökt lära om den, men den hoppar hela tiden tillbaka i engelskt mode.

Jag vet inte vilket "mode" jag själv befinner mig i. Jag vet bara att jag befinner mig på svensk mark och att allting är oroväckande normalt och som vanligt.

Ankomsten

Skildes åt från J efter ett hastigt hejdå utanför taxin. Sedan hade jag timmar att döda med tidningsläsande. BA-flyget från Heathrows ökända terminal 5 gick smidigt och plötsligt hade jag landat på Arlanda.

26 april 2008

Paniiik...

Ville bara säga det. Vi ses i Stockholm!

23 april 2008

Pizza och champagne

Igår var en underbar kväll, sommarkväll. Vi passade på att memorera våra sista dagar med kameran. U kom på besök, för sista gången i vårt hem i London. Det kändes lite vemodigt.

Det fanns knappt någon plats att sitta på (matbordet är belamrat med diverse saker) och ingen tid till att laga mat så vi var tvungna att beställa pizza (när jag kommer till Sverige är det bara hälsosam mat som gäller!) och dricka champagne. Eller snarare - de drack och jag spottade.


När det äntligen har blivit varmt nog att tillbringa kvällarna ute på balkongen är det dags att ge sig av... Till och med när solen hade gått ner var det ljummet ute. Det kändes som i ett annat land.

Rosa, bubblig champagne... Jag är inte alls avundsjuk. Inte det minsta.

Artiga ängelsmän

Något som jag noterade idag på tunnelbanan är vilka gentlemen britterna ändå är. På väg från South Kensington reste sig en man för en kvinna (ung och till synes icke-gravid) och erbjöd sin plats. Sedan passade han på att skälla lite på sina vänner som inte hade rest sig.

Jag minns en gång en irländare. Han och hans vänner - som för övrigt mest rökte hasch och drev runt - tävlade nästan om vem som skulle hinna erbjuda en dam sin plats först eller hjälpa till med väskorna.

Jag minns också en gång på tunnelbanan i Stockholm då en uråldrig dam (100 år minst!) med rullator stapplade in i vagnen och knappt kunde stå upp. Ingen reste sig. Till slut erbjöd en man på kryckor sin plats.

Uppläxad

Det var mitt sista besök hos barnmorskan i London igår. Hon läxade upp mig när jag berättade att vi hade försökt ta reda på om det är en pojke eller flicka.

"Va? Hur kunde ni? Det får man inte göööra!" utbrast hon. Såklart började jag genast skylla på J, det var han som var så nyfiken, jag var helt oskyldig, ville egentligen inget veta... "Yeah, right, blame your man!" sa hon.

Bortsett från det gick besöket bra. Barnmorkan lyckades hantera datorn denna gång och kunde som vanligt inte svara på några av mina frågor.

22 april 2008

It's a new day!

Efter att ha börjat dagen med amerikanska pannkakor och lönnsirap (vet inte vad som hänt, jag som inte brukar gilla sötsaker har fått världens sötbegär...), jordgubbar, hallon, apelsinjuice och decaf latte känner jag mig mycket bättre! Lägg sedan till en lång dusch med hårinpackning och peeling och jag är tillbaka till mitt vanliga jag igen.

Har en massa sistagångssaker att uträtta denna vecka. Allt handlar om det just nu. Avslut. Samtidigt håller det nya livet på att sippra in...

Nu ska jag skynda mig ut i solen!

Försent att bli turist?

Man tror man har all tid i världen. Jag har ibland känt ett gnagande behov av att göra vissa saker i Storbritannien, men tänkte alltid att jag skulle tvingas bli här lite längre så det fanns ju gott om tid. Plötsligt, på bara någon månad, är London förbi. Och jag har inte ens gjort turistgrejerna! Jag har inte ens gjort sånt som en weekendbesökare ofta gör, för jag har alltid bott här. Jag har inte varit uppe i London Eye, inte varit på Madame Tussauds osv, osv. Jag har alltid tänkt att jag ska göra sånt - för att man ska.

Min tidiga ursäkt, när jag kom till London, var att jag inte hade tid/råd. Min sena ursäkt har varit att jag är ju Londonbo, det där är för turister. Så jag antar att jag måste återvända till London. Som turist.

Jag har heller inte åkt till Cornwall och Devon som jag ville (även om jag var där som barn). Eller Lake district som Marie skriver om. För att inte tala om Cotswold som ska vara så charmigt. Jag har varit i Somerset, Dorset, Brighton, Bournemouth och andra byar vid kusten, men jag måste erkänna att jag aldrig blev hänförd. Däremot var Edinburgh i Skottland otroligt vackert och nu ångrar jag lite att jag inte besökte de skotska trakterna lite mer. Speciellt som J har vänner däruppe som i över ett år har tjatat på oss att komma upp.

Men jag har levt mitt liv här i London och jag måste erkänna att jag är ganska mätt. Jag ser framemot nya äventyr nu!

21 april 2008

Sånt som pojkvänner säger...

Är ganska meningslös just nu, ligger mest utslängd på soffan i min tjusiga outfit (halsduk och raggsockor) och tittar på högen av kartonger. J påstår att jag är "såå snygg". Vet inte riktigt om jag tror på honom...

Förkylt

Jag trodde att jag var förkyld i helgen. Det var jag inte. Nu är jag förkyld, det andra var visst bara upptakten.

Så det blir bara te och honung och en bok för mig idag.

20 april 2008

Omodern

Jaha, det har visst blivit omodernt att skaffa barn. Under de senaste åren har det varit chict med ett barn på höften, men nu är visst den trenden över.

Jag struntar i vad som är modernt, vad man förväntas göra, vad man inte förväntas göra. När jag berättade att jag skulle flytta till Seychellerna var det vissa som blev förvånade just för att jag skulle göra det och få barn ungefär samtidigt. Men jag tror inte på det där med att välja eller välja bort. Jag väljer både och. Både äventyr och barn.

Men jag ska tillägga att jag själv ganska ofta får höra att jag inte är "moderlig" av mig. Vad det nu är. Men jag har inget emot att ta fokus från mig själv, det ska faktiskt bli rätt avkopplande. Jag analyserar allt och det blir skönt att få en paus från sig själv ett tag.

Den franska författaren Corinne Maier skriver att hon ångrar sina barn. Jag har inte läst boken så jag kan inte kommentera den, men jag kan inte påstå att hennes uttalande är direkt chockerande. Är inte det sånt man ska säga idag? Är det egentligen inte mer politiskt korrekt än att säga att man vill vara hemmafru med massor av barn? Det, om något, tror jag skulle provocera.

Här kan man läsa mer om för och emot att "skaffa" barn.

Makulerat!

Jag sorterar bland papper, kastar, terapiar. Jag går igenom hela mitt londonliv i pappersformat. Vilken befrielse det är att äntligen kunna slänga bort en massa bekymmer, vilken befrielse att mycket av det där vi sparat på inte längre är aktuellt!

Idag ska det sista packas för vinden eller skeppning. Imorgon ska vi inhandla för det nya livet. Eftersom nästan allt som finns på Seychellerna måste importeras är det både dyrt och ofta out-of-stock, så det är bäst att ta med sig medicin, elapparater, skönhetskrämer osv. När man väl är på ön får man bunkra toalettpapper och mat som inför krig eftersom det ofta tar slut och när nya varor kommer in är det långa köer utanför affärerna.

Men just nu handlar det om att göra sig av, att stoppa papper i dokumentförstöraren - att makulera London.

English Breakfast

Sen söndagsmorgon. Te. English Breakfast. Det vet man aldrig när man får igen...

På väg hem...

Jag lämnar ett England som verkar vara på väg in i en depression. Jag hade också varit på väg in i en depression om jag hade tvingats stanna här. Det känns som om jag säger adjö i precis rätt tid. Enligt min personliga åsikt är London överskattat; staden, bostadspriserna och livet här - allt känns så otroligt övervärderat och upptrissat.

Den senaste tiden har jag känt att jag vill slå ner mina rötter någonstans, hitta hem. Och nu ska vi ännu längre bort, men ändå känns det närmare vår slutgiltiga destination. Det gör mig inget om vi lever nomadliv ett par år till vid ekvatorn.

Men först ska jag åka till det som en gång var hemma. Jag vet inte om det är hemma mer, om det någonsin kan bli hemma igen, men jag ska känna efter, se om det är dit jag en gång ska återvända när jag blivit trött på äventyren.

Vi hade plan A, B och C och Seychellerna ingick inte i någon bokstav, men när den chansen uppenbarade sig var det plötsligt allt vi ville ha. Just nu. Och Seychellerna är faktiskt den bästa avstampen för ursprungliga plan A. Och London som aldrig ens funnits med på min lista över platser jag ville bo på har lett mig fram till detta. Efter en början med kackerlackor, bronkit i dragiga rum och ett ständigt hoppande mellan olika miserabla boenden kan jag äntligen, äntligen säga farväl till denna stad som trots allt gett mig så mycket!

Det finns kanske en mening med allt...

19 april 2008

Hög på fisk

Livet på Seychellerna verkar inte alltför ansträngande. Fiskare behöver inte ens bege sig ut på havet, enligt vår guidebok. När det är ebb lägger de ut sina nätkorgar på stranden, sedan sätter de sig och dricker och spelar domino och väntar på tidvattnet. Då det blir ebb igen är fisken fångad i näten på stranden, redo att hämtas.

Människorna på Seychellerna äter mycket fisk och man kan till och med bli berusad genom att äta rabbit fish. Lokalt kallas den "the fish that makes the women drunk". Män blir naturligtvis också fulla på fisken, men det vill de inte erkänna...

Engelsk byråkrati

Vi skulle vara miljövänliga och lämna in våra gamla målarfärgsburkar till en återvinningsstation, men när vi hade kört dit blev vi hänvisade att ringa ett nummer. Vilket vi gjorde. Fem telefonsvararmeddelanden och flera dagar senare ringde de upp. De ville komma och hämta färgen, men först skulle de skicka ut ett formulär som vi skulle fylla i och därefter skulle det gå igenom en massa pappersarbete och om en si sådär tre veckor kunde färgen hämtas.

Om tre veckor är vi långt härifrån...

Livet i en reklamfilm

Våra vänner börjar redan höra sig för om när de kan boka sin resa till Seychellerna. Innan vi ens har satt vår fot i öriket.

Photograph by William Curtsinger, National Geographic

Nu närmar det sig för J, men det är inte riktigt förrän man ser bilderna som man förstår att den där världen verkligen existerar. Och inte ens då känns det riktigt på riktigt. Det känns som en reklamfilm. Men om ett par dagar är det verklighet för J och på andra sidan skype kommer jag sitta och längta. Först om ett par månader är det min tur.

Jag föreställer mig livet i reklamfilmen, hur det är att sätta ner fötterna i den vita sanden, hur det känns när vågorna kittlar fötterna, när regnet vräker ner. Jag föreställer mig kokosnötterna, brödfrukterna, papayan och en massa underliga frukter som jag aldrig hört om förut.

Det går inte riktigt att läsa sig till livet där nere. Jag har läst allt om hur det är att vara turist, all lockande reklam, men hur är det egentligen att bo där? Hur är det att ha långttråkigt på Seychellerna? För alla säger att det är långtråkigt. Långtråkigt och paradisiskt. Det tror jag jag överlever...


Bilderna är hämtade från tropic-island.net/seychelles.html

18 april 2008

Namn

Vi kan inte riktigt komma överens om namn. Vi vet inte heller vilket land som kommer att bli vår slutgiltiga destination så vi måste ha ett namn som fungerar i flera olika länder, på flera olika språk.

J vill gärna ha ett traditionellt namn. Jag är inte alltför avantgardisk, men det får gärna vara lite ovanligt. Plockar helst inte namn från tio-i-topp-listan även om jag inser att jag är ett barn av min tid och gillar namn som Emma - helt av mig själv! Tycker att det är jag som kommit på det namnet (jag tjingade ju på det redan när jag var barn och inga andra barn hette Emma). Men tydligen har alla i min generation gjort samma sak. Och då vill jag inte vara med. Även om två av mina favoritpojknamn också finns med på listan.

Å andra sidan kommer vi kanske inte att bo i Sverige så då spelar det ju ingen roll... Svenska vanliga namn kan ju till och med låta exotiska utomlands. Men problemet är bara att man inte vet hur namnet uppfattas i andra länder. Namn som jag tycker är fina och som är populära i Sverige är kanske jättetöntiga på danska och ett franskt namn som jag tyckte lät som namnet på en ung vacker tjej lät i fransmännens öron som en gammal rynkig tant, vilket i och för sig innebär att detta namn om ett par år (när denna tant är alltför uråldrig för att utgöra ett hot) kommer att göra storstilad comeback.

Jag antar att man inte kan finna ett namn som är populärt (men inte för populärt) överallt, så min slutsats får bli att bara välja det namn som jag och J tycker om. Och bara det är svårt nog!

Men om man vill undvika tio-i-topp: Här är svenska topplistan för nyfödda (2007)

Flickor
  1. Wilma
  2. Maja
  3. Ella
  4. Emma
  5. Julia
  6. Alice
  7. Alva
  8. Linnea
  9. Ida
  10. Ebba
Pojkar
  1. William
  2. Lucas
  3. Elias
  4. Oscar
  5. Hugo
  6. Viktor
  7. Filip
  8. Erik
  9. Emil
  10. Isak
Som ni säkert redan vet är ju J dansk. I Danmark ser motsvarande topplista ut så här:

Flickor
  1. Mathilde
  2. Emma
  3. Laura
  4. Freja
  5. Sofie
  6. Anna
  7. Caroline
  8. Ida
  9. Sarah
  10. Maja
Pojkar
  1. Mikkel
  2. Lucas
  3. Mathias
  4. Noah
  5. William
  6. Oliver
  7. Mads
  8. Magnus
  9. Christian
  10. Emil

Överansträngd

Jag tror att jag har städat för mycket. Har nämligen ätit så många Scottish Shortbread i mitt försök att länsa skafferiet att jag fått ont i magen...

Har varit tvungen att sova middag i två timmar.

Orkidé

Jag satt nyligen och tittade på gamla bilder i min dator och hittade den här. Det är den orkidé som J skickade till mig från London med blomsterbud då han hade varit och besökt mig i Stockholm första gången. Sedan den blommat ut har den varit "död" i lång tid - tills jag blev gravid. Exakt vid samma tidpunkt kom det en massa nya knoppar och nu är den full av blomster!

För en tid sedan skrev en vän i Köpenhamn till mig att den orkidé jag hade gett henne vid mitt besök i somras hade börjat blomma igen - på samma dag som jag meddelade att jag skulle få barn.

Nu ska vi snart flytta till Seychellerna och där odlar man tydligen orkidéer. Så nu vill jag fylla hela mitt hem med orkidéer - och gärna fyra barn, tack!

17 april 2008

Yummy mummy

Jag som hade trott att jag skulle bli en sån där trendig mamma i London, en sån där med solbrillor, trenchcoat och barnet på höften. Så blir det alltså inte. Jag blir inte ens en lattemamma i Stockholm. Eller jo, i nån månad eller så, men jag vet inte hur flärdfull jag kommer att vara då.

Här i UK kallas lattemammor för yummy mummies. Men ofta handlar det då om någon kändismamma. "Yummy" får mig annars att tänka på ett bakverk, något fluffigt och bulligt som muffins, men i det här sammanhanget är det naturligtvis inte frågan om något bulligt, utan snarare om trådsmala mammor som bara väger "7 stones". Jag vet inte hur mycket det avspeglar verkligheten för i affärerna är det svårt att få tag på något mindre än storlek 10 och de flesta är i 14-16. Hittar man en 8:a är det förmodligen på H&M och när det gäller märkeskläder har jag bara hittat storlek 6 hos Karen Millen. Så var handlar de? Jag antar att de inte handlar. De får förstås specialdesignade kläder från D&G, Gucci eller något i den stilen.

Jag har haft stora problem med att hitta kläder sedan jag flyttade till London även om jag vet att detta är det påstådda shoppingparadiset. Jag vet också att jag kanske inte borde kalla det ett problem eftersom det är ett problem som många gärna vill ha (och ett verkligt problem om det går över styr...). Men jag vet inte hur många nervsammanbrott jag har haft i omklädningsrum runt om i London, hur många gånger jag kommit hem slokörad utan byte.

Men för inte så länge sedan var jag ute och shoppade - och va?! helt plötsligt kan jag ha deras storlekar (även om jag indignerat fnös att de måste vara felmärkta)...

Ooops! Jag har visst blivit mer yummy - dvs mer lik en muffin.

Nitisk flyttstädning

Jag har blivit förkyld och tänkte göra lite lättare packning och städning. Som att äta upp all choklad i skafferiet. (Det är också städning, visst?) Men någon annan hade visst hunnit före...

Det där med barnvagnar...

Min mamma meddelar mig att hon köpt bebiskläder och nallar och min mormor har köpt ett litet parasoll till den ännu icke-existerande barnvagnen. Jag anar ett uppdämt barnbarns- och barnbarnsbarnbehov... Min mamma undrar vidare vilken barnvagnsmodell jag vill ha och jag har ju inte alls satt mig in!

Om jag ska vara ärlig är det där med barnvagnar något jag helst skjuter ifrån mig. Jag tycker det är lika tråkigt som bilmodeller, men det ligger visst någon prestige i det hela får jag höra av mina vänner och det gör det hela ännu tråkigare. Måste man leka "vem har dyrast/coolast barnvagn" också? Jag tror jag hoppar av det racet.

Undrar om barnvagnar ens är vanligt på Seychellerna (här i London är det helt omöjligt att ta sig fram med barnvagn, det är trappor överallt i tunnelbanan och packat på tågen). Man bör kanske bli en sån där cool jordnära mamma med barnet i en afrikansk bärsjal...

Men. Man borde väl sätta sig in i sådana där saker. Jag tänker inte så långt fram i tiden. Första milstolpen var att ta sig förbi 12-veckorsgränsen, andra att allt såg ok ut på ultraljudet. Längre fram än så tänker jag inte. Men jag måste så småningom sätta mig in i det hela eftersom vi kommer att köpa en barnvagn och ta med till Seychellerna och den ska kunna växa med barnet för vem vet när man får tag på en barnvagn igen. Jag är total novis så om det är någon som har koll på om det finns en barnvagn med transformationsmöjligheter är ni varmt välkomna att ge förslag!

16 april 2008

Sushi för nybörjare

Jag har länge längtat efter sushi, men eftersom jag är gravid rekommenderar de inte att man äter det här i England. Men nu håller vi på att tömma skafferiet och där fanns lämningar från ambitiösa inköp i Oriental City. Bland annat sushiark, sushiris, wasabi, risvinäger... ja, allt som behövdes. Jag stekte en rökt laxfilé och fyllde mina rullar med lax, gurka, morötter och avokado.

Vet inte vad en japansk sushi-maker skulle säga om min allt annat än råa lax, men jag lyckades i alla fall tillfälligt stilla mina cravings.


Seychellerna för nybörjare

Om Seychellerna i The Sunday Telegraph.

Franskt, engelskt och kreol i kombination låter som en bra övergång från London. Mycket lägligt publicerade The Telegraph en artikel om Seychellerna häromdagen.

"Soft white sand, azure sea and jungled mountains of Mahé complete the view. It's postcard-perfect."

Det hjälper nog mot eventuell europeisk stadslivsnostalgi. Och sju timmars power-walking i London i måndags kan förhoppningsvis förebygga eventuell saknad. Måste insupa dessa dagar av pre-nostaligiska skäl.

När vi ändå gick runt i gamla fotspår passade vi på att preparera oss för framtiden. Vi tittade i bokhandlar för att hitta lite mer resestoff (man bli aldrig mätt på lite tidningsfluff), men det finns förvånande lite skrivet om Seychellerna. Någonstans mellan Tottenham Court Road och Leicester Square avbröts solen av en hagelskur och vi skyndade in i en resebokhandel, men inte ens där var utbudet imponerande. Men vi fick i alla fall tag på en bok med det lockande namnet Seychelles, Garden of Eden in the Indian Ocean.

15 april 2008

Sista dagarna i London

Igår var en dag då allt kändes mer verkligt. Vi började dagen med frukost i Knightsbrigde. Js nye chef Dr S satt mittemot mig och berättade om Seychellerna, ritade upp en karta på en pappersservett och sa att om det blir några dagars fördröjningar skickar de bara J en sväng till Mauritius under tiden. Och han undrade varför vi var nervösa och allt skulle förstås ordna sig och jag förklarade att vi är skandinaver. Dr S talade också om vad det kunde finnas för arbetsmöjligheter för mig där nere och om inte annat fanns ju stranden...

Efter vårt informella möte gick J och jag runt i Knightsbridge för att framkalla några foton och sedan gick vi med dem till Dr S klinik i London och vilken klinik sen! Det var som att kliva in hos Laura Ashley. Jag gick förtrollat runt, kastade en blick in i väntrummet, undrade vart det hela skulle ta slut. Det gjorde det inte, hela byggnaden tillhörde kliniken.

Sen lämnade vi Buckingham Palace och jag och J satte oss på ett café och åt brunch. Därefter vandrade vi runt i solen.

Nostalgi. London 2008

Man ser på staden med en ständig känsla av sista gången. Det här är förmodligen sista gången vi strosar runt i Green Park. Ekorrarna äter ur handen på en ung kvinna som matar dem med nötter. Är det sista gången man ser de framfusiga ekorrarna? Ok, inte sista gången förstås. Man kommer väl alltid hit på besök. Men det är förmodligen sista gången jag bor här. Sista gången det är min stad.

Jag kommer nog att sakna londonlivet lite ändå, just den här känslan av storstad. Caféer, affärer, restauranger. Att klä sig i kappa. Att frysa lite i morgonsolen.

Harrods

Tidig morgon i Knightsbridge.


Ehh...

Den första frågan vi fick när vi kom in i rummet var: "Vill ni veta om det är en pojke eller flicka?"

Och vi svarade ja.

Det var ett långt ultraljud och under tiden var det faktiskt inte ens det där med flicka/pojke som var i fokus över huvudtaget. Radiologen mätte hit och dit och barnet låg i fel position så att hon inte kunde se och jag fick vända mig hit och dit och snurra runt 180 grader på britsen, men barnet sov som en Törnrosa.

Sedan frågade radiologen igen om vi ville veta könet och igen svarade vi ja och hon började säga saker som "Jag tror att det är..." och "Det ser ut som en...", men hon sa det liksom så nonchalant att man inte riktigt visste om man kunde ta det på allvar. Det var som om hon talade om vädret. Jag hade förväntat mig lite mer upptrissat Hollywood-scenario än så, men hon mumlade mest och man kände sig som en vara på ett rullband medan hon försökte scanna in sträckkoden. Men det räckte ändå för att göra tillfället magiskt.

Sedan sa hon:
"Jag kan inte se nedre delen av ryggraden. Kan du gå ut och gå lite i korridorerna?"
Och jag gick runt i korridorerna och 10 minuter senare fick vi komma in igen.

Barnet låg och sov i samma position, men vi lyckades i alla fall skymta en liten uppnäsa innan hon sa att hon måste hänga mig upp och ner. Jag åkte bakåt på britsen och när jag nästan stod på huvudet kunde hon se hela kroppen. Allt såg bra ut. Jag kunde äntligen andas ut!

Jag åkte upp i horisontell nivå igen och radiologen frågade:
"Så... ville ni veta om det var en pojke eller flicka?"
Hade hon inte just sagt det för tio minuter sedan? Ja, vi ville veta.
"Ok, jag kan inte se för navelsträngen ligger för", konkluderade hon snabbt.
"Men du såg ju tidigare", protesterade vi.
"Jaha, men i så fall, håll fast vid det."

Jag fick resa mig, radiologen knappade lite på datorn och jag kände mig inte riktigt säker och frågade med hur stor sannolikhet hon kunde se om det var en pojke eller flicka.
"Ja, som alltid - det är 50/50."

13 april 2008

Att veta eller inte veta...

...det är frågan just nu. I morgon ska jag göra ultraljud och förmodligen kan vi då få reda på om det är en flicka eller en pojke. Thérèse skriver ett intressant inlägg om detta. Vill man veta?

Jag vet inte om jag vill veta. Eller jo, jag ska nog erkänna att jag inte tror att jag är behärskad nog att låta bli. Är alltför
nyfiken, alltför otålig och har dessutom en J som är ännu otåligare och om han får veta så måste jag också veta. Man måste ju upprätthålla maktbalansen.

Ibland kan jag känna att det är lite finare att inte vilja veta, att man är mer kontrollerad och står över sånt och bara vill ha ett barn. Och här kommer jag och är glupsk och vill veta...

I England är det inte heller alltid man ens har valet att få veta (om man inte betalar för det förstås). Och det finns faktiskt en moral inbakad i detta ovetande. Det händer att vissa här tar reda på könet och är det en flicka skickas frun utomlands för abort.

För mig är det viktigaste att få ett friskt barn.

Men jag vet inte om jag kan låta bli att tjuvkika om jag får...

Försöker göra slut

London är krångligare att göra sig av med än man kan tro. Staden vill inte bli av med en.

Jag antar att man bör känna sig smickrad...

Och så är det sol igen...

Sympatigraviditera

Jag vet inte hur många sekunder det hade gått efter att det visat ett plus på stickan förrän J - med ivrig entusiasm - började sympatigraviditera. Mest när det gällde cravings, vilket inte ens jag har. Choklad och annat gott ligger högt på topplistan. Inte min. Hans.

Men jag var väldigt glad över att han också sympatigraviditerade genom att gå och lägga sig klockan halv nio på kvällen bara för att jag inte ville sova ensam.

Dessvärre innebar det också ett uppvaknande klockan fem på morgonen.
För honom. Inte för mig.

Hur många karat?

Vädret beter sig nyckfullt, vaknade upp till en solig morgon och började mentalt planera dagen efter det, men nu öser det ner och åskan mullrar i bakgrunden. De senaste dagarna har också varit oberäkneliga med sol, hagel, åska och regn om vartannat.

Igår var jag i Knightsbridge på café, utanför fönstret strilade regnet i solen. Vi satt inne i värmen med våra droppande paraplyer och såg solen förgäves skina på våt asfalt. Efter en stund kom en man fram till oss och undrade vilket språk vi talade. Som den artige engelsman han var rörde han inte en min vid svaret, utan gick bara tillbaka till sitt sällskap och meddelade: "Swedish".

Där satt vi, fyra mörka tjejer, och såg allt annat än svenska ut. Vi började tala om något som jag själv kommit att tänka på mer och mer de senaste dagarna - om hur man glatt kommer hem till Sverige och så är något av den första frågan man får av människor: "Varifrån kommer du?"

Nu har jag levt som riktig invandrare i ett par år, men framför allt har jag levt som utlandssvensk. Och nu är jag på väg hem. Och så påminns jag plötsligt om att jag aldrig riktigt kan komma hem. Att jag kan ha varit invandrare i flera år i London utan att känna mig speciellt annorlunda, men sekunden jag landar på svensk mark kommer jag att känna mig som en invandrare. Människor kommer med sina frågor och sina ifrågasättanden ta mitt land ifrån mig. Precis som människors ifrågasättande i England. Jag smälter in här i mosaiken, är en i mängden tills jag säger ordet Swedish - det blondaste av alla ord. Hmmm... Hur äkta är jag egentligen? Hur många karat svensk? Eller är jag en total förfalskning?

Men det spelar inte så stor roll längre. Det är det som har fått mig att resa och att kunna känna mig hemma överallt. Och ibland - när jag är på det humöret - ingenstans.

12 april 2008

Inte

Det är inte det med att det är långt bort. Det är inte det med att det är främmande. Det är överhuvudtaget inte det med att jag ska flytta som är läskigt. Jag älskar läskigt! Det är att inte flytta som skrämmer mig. Att det inte ska bli av.

J är förvånansvärt lugn. Han oroar sig mer för hur det nya livet kommer att bli, medan jag oroar mig för att det inte alls kommer att bli. För jag har redan lämnat detta liv mentalt.

Det läskigaste just nu är ordet inte - som i "att inte flytta".

Londonguide

Jag fick frågan av barajagjohanna om tips på mysiga affärsstråk i London och mitt svar blev så långt att jag publicerar det som ett inlägg istället. Så kan andra också läsa om det.

Oxford Street har de flesta redan sett och det är ett myller av människor och bilar så när jag bodde i västra London brukade jag oftast shoppa kring Kensington High Street istället. Där finns det ett koncentrat av de största butikskedjorna, men om det är mysigt... det vet jag inte. Det är i alla fall vackrare än Oxford Street och inte allt för långt från Harrods om man nu hade tänkt sig ett besök där (inte för att man har råd att köpa något, men man kan se det som ett shoppingmuseum och toaletterna är i alla fall exklusiva och gratis).

Om det är soligt kan man ta en paus i shoppingen och sätta sig i Kensington Gardens (siamesisk tvillingpark till Hyde Park) som ligger alldels intill Kensington High Street och sedan kan man promenera (eller ta bussen) uppför Kensington Church Street i riktning mot Notting Hill. Det finns småbutiker längs med hela den sträckan (och Portobello Road där det är marknad på lördagar ligger alldeles intill).

Om man går lägre västerut på Kensington High Street finns det också en annan, lite mer förbisedd park som heter Holland Park. Den är mindre, mysigare och har en japansk trädgård.

Camden Market är mysigt, bohemiskt och kan vara värt ett besök om man inte varit där. Stråken kring South Kensington, Sloane Square och Chelsea är också vackra att strosa runt i, men exklusiva.

Riktigt charmigt - och en av mina favoriter - är Hampstead i norra London. Där är det mer småstadskänsla och småbutiker, men det är också ett dyrt område och ligger i zon 2/3 om man orkar ta sig dit. Gå av vid Hampstead station och du befinner dig mitt i shoppingkvarteren. Finns också en massa mysiga caféer och ett crêperi.

I södra London ligger Greenwich som också är mysigt att gå runt i. Där finns caféer, bokhandlar och småbutiker. Och ännu en park. London är full av parker.

När det gäller barer och restauranger kan jag tipsa om Islington (station: Angel). Hårdpackat med alternativ - allt inom gångavstånd. Upptäckte själv nyligen en liten gågata, gömd bakom Upper Street, som heter Camden Passage och är kantad av små gulliga butiker och antikvariat - och en pub förstås.

Vill man vara närmare stan ligger det lilla restaurangtorget vid James Street mycket centralt (station: Bond Street). Strategiskt bra placerad och en mysig oas strax bortom trafikmyllret på Oxford Street.

Jag bor ganska nära Highgate Village (northern line till Archway och sen 5 minuters busstur därifrån) och vi går ibland till någon pub eller restaurang där (puben The Flask är jättemysig med uteservering på sommaren), men om man inte har vägarna förbi är det kanske inte riktigt värt att åka hela vägen dit. Highgate Village är litet, gammalt och charmigt, uppflugen på en kulle med utsikt över London - men man har sett det mesta på 5 min. Om man nu inte ändå hade vägarna förbi Karl Marx grav (Highgate cemetary) eller Hampstead Heath (naturområde) och vill avsluta kvällen på en mysig pub.

11 april 2008

Mamma och lyxhemmafru?

Som allt annat här är det dyrt att ha barn. De som arbetar har rätt att ta ut 52 veckors mammaledighet. So far so good, men tyvärr tillkommer den tråkiga nyheten att man bara får betalt för hälften av tiden. Om man nu inte har ett schysst jobb som har en annan policy. Pappor har rätt att ta 1-2 veckor någon gång under barnets första 56 dagar.

Att ha barnet på dagis kostar förstås också. Omkring £1000 (ca 12.000 kr) i månadsavgift är inte ovanligt. Vissa har alltså inte råd att jobba och måste bli hemmafruar vare sig de vill eller inte.

Själv har jag svårt att förstå hur människor i London egentligen har möjlighet att ha barn
överhuvudtaget. Bara en trerumslägenhet kostar kanske 20.000 kr i månaden och långt ifrån alla får ut en lön som står i proportion till desssa omkostnader. Det finns counsil flats som är billigare, men då får man räkna med att man kanske måste bo i ett Tjernobyl-deprimerande område där det är osäkert att gå hem på kvällarna.

Londonlivet med barn ter sig inte så glamouröst för alla.

No worries?

När vi ringer ner till Seychellerna säger hon: "Don't worry! No grey hair!"

Jaha, ja, inga gråa hår när man varken har jobb eller lägenhet
här i London om två veckor...

Följetong

Den där bakmaskinen, ja... Den har ju redan gått sönder och J var förstås mycket indignerad och tyckte att den var av dålig kvalitet. Igår skulle han iväg och lämna in den på lagning och naturligtvis hamnade han i en hel butik med bakmaskiner och tillbehörigheter. "Det var som att komma till himlen!"

Alltså har vår bakmaskin fått tre nya tillbehör: Juicepressare ("Det måste man ha nere på Seychellerna!"), kryddblandare ("Den har jag inte köpt, bara beställt") och pastamaskin ("Den kan göra skruvar, spagetti och allt möjligt!").

Så nu har bakmaskinen blivit en köksmaskin.

10 april 2008

Oväntat besök

Hjälp, imorgon kommer Skådespelerskan på besök! Hon ska väl se vad hon egentligen gett sig in på. Nu gäller det inte bara att packa, utan att packa undan.

Borde väl egentligen inte behöva städa bort bevisen på att man snart kommer att flytta (det är ju liksom ganska logiskt), men man vill inte att hon ska se kaoset och åberopa tillfällig sinnesförvirring under de där två minuterna hon såg lägenheten första (och stylade) gången.

Limbo

Först är det de hemliga månaderna då ingen vet, ingen ser och man själv knappt tror på det för allt känns så preliminärt. Och så händer det något och man tror att allt är förbi. Sedan känner man någon som knackar på insidan och sedan den dagen blir man ständigt påmind om att det är verklighet.

Först är det drömmarna och ingen vet, inte ens man själv och allt är så preliminärt, så omöjligt, så långt bort. Det är stränder och palmer och kristallklart vatten och främmande. Och sedan räcks det fram till en, som på ett silverfat, så att man nästan kan ta på det, så nära. Men man vågar inget säga ett ord för allt kan ju gå fel. Men kontrakt skrivs och biljetter bokas och man börjar tro.

Och så händer det något och man tror att allt är förbi.

Det är där jag är nu. För jag oroar mig, är inte van vid så här mycket lycka. Och vi har lämnat bort vårt liv här. Om två och en halv vecka lämnar vi över nyckeln och därefter har vi ingen plats i London. Vi har checkat ut.

Jag vill bara snabbspola för jag klarar inte av att titta på den här filmen. Jag måste bara till slutet, måste bara få veta att allt slutar lyckligt!

Super food

När det gäller att flytta och göra sig av med ting är det vissa saker som är mer njutbara än andra. Som att göra sig av med saker i frysen och vara tvungen att baka en blåbärspaj med amerikanska jätteblåbär.

9 april 2008

Åh, nej!

Tilly får inte följa med till Seychellerna! Vi hade papper och vaccinationer klara, det var bara ett litet pass som skulle fixas, men nej. Jordbruksverket kräver 4 månaders karantän vid hemkomst. Och hem kommer vi väl någon gång. Antar jag.

Så det blir ingen suddig liten tuss som springer runt på kritvita stränder eller mopsar sig på gatorna i Victoria...

Varning!

Det djur jag är mest rädd för är krabbor och av någon anledning hade jag förträngt att sådana ens kunde finnas i paradiset. Men med förfäran läser jag om Coconut Crab som är en av världens största krabbor och bara kroppen kan bli ca 40 cm. Med ben kan den mäta upp till 2 meter! Den springer runt med kokosnötter som den lätt kan öppna med sina starka klor. Den har också rykte om att stjäla skinande föremål som silver. Och naturligtvis bor den på Seychellerna!

Även på golfbanan får man akta sig. För fallande kokosnötter och krabbor som snor golfbollar. Men som tur är spelar jag inte golf.

Baby guide for Dummies

J fick en bruksanvisning med sig från mödrarvården här i England. Det är en helt annan ton än i mina broschyrer. Det står bland annat:

"Things not to take [to the labour ward]:
Gameboy, Crate of beer, Stopwatch, Ear plugs"

"You shouldn't use a mobile phone whilst in hospital"

"Dilation doesn't just affect your pupils during a night out"

"Holding a newborn baby [...] It's not rocket science, but you don't want to look like you've been handed a live hand grenade"

"Watching your favourite football team on the box may be your way of unwinding, but it may not be relaxing for your baby!"

Att översätta sitt liv till seychellois

Vad tar man egentligen med sig till en ögrupp som Seychellerna?

Jag tittar på våra travar av saker som ska skeppas. En gigantisk widescreen-tv.
Böcker. Brödrost. Sex and the City-skokartongen. Manu Chao ska visst sjunga på ön. David Bowie också.

Och så tänker jag: Går det att ta med sitt gamla liv?
En espressomaskin t.ex. Finns det espressokaffe att köpa? Våffeljärn? Säljs det vetemjöl? Kokböckerna kommer i alla fall att samla damm uppe på vår engelska vind. Ingredienserna i kokboken och de som finns på ön kommer inte att stämma överens. Men vi kommer att pröva ny mat, nya smaker, nya stämningar, nya känslor.

Kan man överhuvudtaget ta med sig det europeiska livet till Seychellerna?

8 april 2008

Bockar av...

Det är nästan handlingsförlamande när man tänker på hur mycket det är att göra. Och man skriver långa listor så att man tycker att man i alla fall har viss kontroll - tills man tittar på den och inser att man bara kan struka två saker på en hel dag.

Vi har högar av papper på golvet, överfulla kartonger, saker som ska upp på vinden, saker som ska skeppas, saker som ska flygas, saker som ska avslutas.

Jag vet inte hur, men om ett par veckor är det meningen att J ska sitta vid havet och smutta på en drink och jag ska sitta på ett café i soliga Stockholm i min nya vårkappa.

7 april 2008

En första bruksanvisning till det nya landet

Jag tänkte att jag skulle vara organiserad och hade skrivit en lång att-göra-lista som vi skulle bocka av, men den glömde jag förstås så istället shoppade vi kläder och köpte en bok om Seychellerna.

Efter att ha förskjunkit i vackra bilder, google map och de få bruksanvisningar om vad ett Seychelliv innebär är det skönt att få rena fakta i handen. Förvisso i turistformat, men förhoppningsvis är det inte bara skönlitteratur.

Tror jag ska krypa upp i soffan nu med en kopp té och läsa om vad vi egentligen har gett oss in på.

Tack, älskling!

Jag måste bara skriva om hur stolt jag är över J. Att han, utav en massa sökande, lyckades kamma hem det här jobbet - trots att han var nära att graviddiskvalificeras på grund av mig. Nu ska han styra kliniken nere på Seychellerna och dessutom anordna kurser. Och jag kan ju se hur duktig han är, även fastän jag bara är lekman.

Jag är också glad över att han inte har varit sansad och realistisk. Jag vill inte leva med måtta!

I väntan på Godot

Det blev en sen kväll igår med våra vänner. Långsamt börjar man ta avsked av alla här. Som så många gånger förr. Det är ett ständigt hejdåande. Folk stannar inte här. För mig är London Heathrows sjätte terminal. Ett väntrum. Det är svårt att behålla vänner för alla flyttar förr eller senare. Nu är det min tur. Igen.

Det är därför det är så svårt att känslomässigt investera i London.
Så ofta har jag undrat vad vi gjort här, vad väntat vi på. Och under tiden har jag bara levt på stand by. Ändå vet man att London är fullt av möjligheter, möjligheter som kanske inte finns någon annanstans och kanske är det dessa möjligheter vi har väntat på.

6 april 2008

Ett par timmar senare...

...blommar körsbärsträden igen!

Aprilväder

Häromdagen var det ju 17 grader och sol och vi tog skogspromenader och vitsipporna blommade...

5 april 2008

Clueless

Oj, vi har visst hyrt ut vår lägenhet till en känd engelsk skådespelerska! Det hade jag ingen aning om, har ingen koll på engelska kändisar om de inte är av megaformat.

Sista måltiden

Igår åt vi tapas på en medelhavsrestaurang. Det var kanske den sista middagen ute som J och jag hade tillsammans i London. Tyvärr tog det ett bra tag innan jag kunde njuta av maten. Först hade jag upprepade korsförhör med flera av servitörerna ifall någon av rätterna innehöll ägg (som jag är allergisk mot), sedan skickade jag ut maten för att den inte var upphettad nog (jag vill ju inte äta halvljummet lamm med listeria i!).

Rätterna dukades upp tillsammans med ett bröd som jag kritiskt granskade och frågade om det var ägg i. "Njaaa", svarade kyparen. "Det är inte ägg, men bara lite... ovanpå... så att det ska se glansigt ut..."

Efter att ha undvikit den katastrofen försökte jag lita på maten och till slut kunde jag väl också njuta av hur den smakade. Samtidigt försökte jag förklara min nya teori om Avsaknad av tyngd för J, men vid det laget hade han fått i sig tillräckligt med vin för att hans tankar skulle vandra iväg från mina som heliumballonger.

4 april 2008

Högt på prioriteringslistan:

Bakmaskinen. Den ska förstås med till Seychellerna! J håller redan på att ordna med frakt.

1-2 glas vin i veckan?

Här i Storbritannien uppmanar man naturligtvis inte att gravida dricker alkohol, men det anses ok att dricka 1-2 glas vin 1-2 gånger i veckan. När jag var i Frankrike såg jag också gravida som drack. Här händer det att man ser gravida som röker. För mig känns det avigt, som om det hela inte riktigt går ihop, som om jag måste ha fått en tillfällig hallucination.

Men bortsett från mina invändningar mot de brittiska rekommendationerna tycker jag att vården här i London har varit förvånansvärt bra. (
Jag får väl ha överseende med att barnmorskan inte förstår hur datorn fungerar och att mesta tiden av mitt senaste besök gick åt till att hon skulle kolla i bruksanvisningar för att kunna skriva in mitt blodtryck i deras datasystem.) Ok att stolarna i väntrummet kanske har trasiga armstöd, att det finns spackelfläckar lite här och var och att det mesta arkiveras i pappersformat. Men läkarbesök är gratis för alla och man kan få tid samma dag man ringer. Gravida får gratis medicin. Vi har fått VIP-behandling på akuten. I och för sig skickade vår indiske mäklare sin gravida fru till Indien för att han inte litade på den engelska sjukvården, men om jag ska summera mina egna erfarenheter från min tid här har det mesta med sjukvården varit positivt.

Enkel biljett till Stockholm, tack!

Nu har den första extasen lagt sig och man måste återinrätta sig i verkligheten. Vardagstråkigheterna har ingen aning om att man faktiskt ska till Seychellerna och inte alls har lust att ta itu med sprickor i tak, återbetalningar och annat som står på menyn innan vi reser.

Jag bokade min resa till Sverige igår. Enkel biljett. Och jag slipper ryanair. Jag kommer att anlända på Arlands precis som någon som rest långt ifrån. Denna resa kommer att vara slutet på London, jag kommer att resa hela vägen från mitt liv här. Det känns som en stor resa.

3 april 2008

Oj, vad jag är lycklig!

Men ibland är jag bara så rädd att jag ska snubbla på min lycka och landa med platt fall - i Stockholm eller London eller nåt.

Det är konstigt. Exakt på den här dagen - den tredje april - för exakt ett år sedan inträffade något hemskt för J och mig. Och nu, ett år senare, är jag så lycklig.

Kan man verkligen ha sån här tur...?

Jurançon


Min tanke var att J skulle få en flaska Jurançon Sec till sin födelsedag igår, men vår vinbutik hade sålt slut så det fick bli en Gaillac Gaberlé Blanc Sec (jag ska inte låtsas att jag har en aaaning om vad det är för vin) som den franska expediten menade också var fantastisk.


Vi upptäckte Jurançon-vinet när vi reste i Frankrike i somras och det var det absolut godaste vita vin jag någonsin smakat. Första gången drack vi det på en fiskerestaurang i St-Jean-de-Luz. Det var gudomligt! Vinet produceras visst i en region som heter just Jurançon och ligger i Pyrénées-Atlantiques, i sydvästra Frankrike.

Vi firade Js födelsedag i lugn och ro, bara vi två, utan Jurançon. Det var meningen att vi skulle gå ut och äta, men vi tar det i helgen. Det har varit lite hektiskt de senaste dagarna.

Jag gör ingen Angelina Jolie...

Ok, kära läsare, nu ska jag göra er lite besvikna... Om ungefär fyra veckor ligger J på stranden med en drink i handen medan jag och bloggen vackert får vänta. Jag förstår om ni är otåliga, jag med. Det finns nog ingen som är otåligare än jag. J fyllde år igår och redan innan han hade hunnit öppna presenterna var jag så ivrig att jag höll på att berätta vad det var. Han var tvungen att stoppa mig. (Jag är en typisk tvilling förstår ni; rastlös, pratsam, otålig...)

Jag är relativt ävertyrlig av mig, men jag är inte dumdristig. Först var vi naiva och tänkte att jag kunde få mitt barn på Seychellerna, men sedan kom jag fram till att jag ändå inte var såå Angelina Jolie-cool att jag vågade föda barn i Afrika. Eller kanske - om jag hade haft en massa pengar och kunde flyga in den bästa specialistvården. Men eftersom jag inte har det åker jag till Sverige någon gång i månadsskiftet april/maj. Jag tar gärna chanser, men inga risker (eller... i alla fall inte dumma risker när det gäller viktiga saker).

Så, kära vänner, det blir ett litet mellanspel med betraktelser från Stockholm innan vi beger oss iväg mot ekvatorn. Svensk sommar är inte heller helt fel. Och jag, min familj och mina vänner ska hinna umgås sönder.

När jag och J rest i motsatta riktningar, mot norr och söder, kommer vi inte att ses förrän i augusti. Det blir förstås svårt att vara utan varandra, men det är en liten uppoffring med tanke på det liv vi sedan får tillsammans.

2 april 2008

Uthyrt

Lägenheten gick i förmiddags. Vi lyckades till och med trissa upp priset (Hjälp! man har blivit en riktigt slipad säljare av att bo i London).

Så... är jag lite nostalgisk i alla fall? Nej. Eller inte än. Dock kommer jag att sakna vissa ting: Walkers "exklusiva" kycklingchips. En viss paté som jag inte får äta nu och som jag har bespetsat mig på att få proppa i mig någon gång i september. Alla restauranger som man kan äta på. (Eller inte. En pengafråga.) Dimmiga engelska kvällar. (Det är sant. Eller i alla fall kommer det att vara sant om ett par månader.) Ja, som ni själva ser är det en hel del...

Igår kom jag och J på att vi tycker att London är jättebra. För hade vi inte flyttat till London hade vi aldrig fått den här chansen. Och vi hade dessutom aldrig mötts. Så vi känner en plötslig tacksamhet mot London.

Detta har hänt:

Så till mina egna Breaking News... ok, kanske inte så breaking för alla (riktigt så egotrippad har jag inte blivit av mitt bloggande än). Låt mig göra en resumé av senaste tidens utvecklingar. Efter en ansökan, väntan, intervju och väntan skriver jag den 29 februari 2008:

(Urklipp från min dagbok)

Jag har väntat hela dagen på svar om S. och det har varit som att vänta på ett samtal från en kille som aldrig ringer. Jag kan inte återvända till London mentalt. Det är fängelse eller frihet. För varje timme minskar hoppet och klockan är 17:05. Allt beror på detta. Hela mitt liv, hela min existens.

(Ja, som ni märker är jag liite melodramatisk i min dagbok.)

Efter uteblivet svar i en månad och Vad är väl en bal på slottet-tankar hade jag dock återhämtat mig, lagt det hela bakom mig och hade ett pågående Sverige-återfall istället.

Men....

28 mars 2008

På Stansteds flygplats, på väg till Danmark, upptäckte J att han fått ett meddelande på sitt mobilsvar. Det var Mr S som hade talat in att J fortfarande konkurrerade om jobbet. De hade fått in massa ansökningar och intervjuade fortfarande. De skulle förmodligen höra av sig inom tre dagar. Tre dagar passerade och jag har inget tålamod så jag avskrev det hela (coolt och iskallt förstås.) Så igår kväll kl. 22.30 kom ett sms om att J skulle ringa dem vid tolvtiden nästa dag.

Klockan 12:00 nästa dag ringde den punktlige J till Mr S, men naturligtvis var Mr S upptagen med en patient och skulle återkomma om 5 minuter. Klockan 12:27, dvs i skrivande stund, smsar J: ”Intet nytt.”

Det ösregnar utanför och klockan är 12:36.

Klockan 12:38 ringer J, jag får nästan hjärtattack, men intet nytt.

Vid tvåtiden ringer J till mig igen. Han tror att han har fått jobbet. Mr S hade ringt tillbaka, frågat om J fortfarande var intresserad och när han kunde börja. Sedan ville han träffa J för en tidig middag i Knightsbridge.

Ett par timmar senare är det bekräftat: J har fått jobb på Seychellerna!

(Bilden är lånad härifrån)

Tick tack

Var hos barnmorskan igår. Hon skulle lyssna efter hjärtljuden, men h*n hade inte alls lust med det och försökte smita undan och sparkade argt på den där hjärt-lyssnar-grejen flera gånger innan man kunde höra hjärtat. "Det är säkert en pojke", menade barnmorskan. Tidigare under dagen gissade vår indiske mäklare på en flicka.

På kvällen kom ett par och tittade på vår lägenhet - redan innan den lagts ut på hemsidan. De gick runt i 2 minuter och sedan sa de att de ville ha den - redan innan de hunnit se köket. Dessutom ville de betala sex månaders hyra på raken. Vissa har pengar inser man... Men. För så klart finns det ett men. De vill bara hyra i ett halvår och vi skulle helst vilja ha någon som stannar lite längre. Men tiden tickar och vi har inte alltför många veckor på oss innan vi avslutar vårt liv här.

Breaking news

Jag vet inte om det är nyhetstorka eller vad det är frågan om, men BBC news har nu slagit nytt rekord i intressanta nyheter. I morse basunerade man ut på rubrikerna att folk köper mindre skokräm eftersom färre och färre putsar skorna.

1 april 2008

Aprilskämt

Jag talade nyligen med min vän D i telefonen och berättade nyheterna. Hon blev väldigt exalterad. Sedan efter ett par timmar kom ett sms: "Haha! Det var väl inget aprilskämt?"

Nej, det är inget aprilskämt.

Raggsockor i alla ära...

Vi hade nästan bestämt oss för Stockholm. Jag trodde mina dagar som utlandssvenska snart skulle vara till ända. Men tydligen ska jag inte flytta "hem" än. Snö, yllesockor och brasmys i alla ära, men jag ska visst längre bort... Fast först en vända till norr där jag kan tanka skandinavisk sommar och stockholmsk skönhet.

Alldeles nyss var det Danmark, påsk och allt var som vanligt. När vi flög tillbaka till UK för bara några dagar sedan visste jag inte att vi bara mellanlandade. London är något mer vårlikt, några grader varmare, några breddgrader sydligare, men vi ska ännu längre bort... Fast
för min del blir det alltså ännu en mellanlandning - i raggsockornas land - innan de nya äventyren börjar.

Om allt nu går enligt planen.

Men kanske vågar jag äntligen tro på att det verkligen kommer att ske. Kontraktet på vårt nya liv har signerats och jag vill att det ska vara oåterkalleligt.

Lycka och tvivel

Igår var hektiskt. En massa saker skulle ordnas, samtal skulle ringas, papper skulle skrivas. På kvällen proppade vi i oss upptinade lussebullar, æbleskiver och annat som vi hade i frysen.

Och mitt i all hektisk lycka började jag tvivla. Är detta verkligen möjligt? Kan jag verkligen få det där livet? Och ändå förbereder vi oss på det där livet. Vi förbereder oss på att hyra ut ett tre, fyra år gammalt Londonliv. Vi förbereder oss på en massa lycka och det gör mig rädd. Kan jag verkligen få allt det där? Kommer inte någon eller någonting ändå trycka på delete snart och rasera allting som vanligt?