Lyckligt kaos

Det har varit lite kaos här hemma, i mitt hjärta och i mina tankar. Lyckokaos alltså. Jag är alldeles snurrig. Därför kan jag inte riktigt organisera med praktiska saker, fast det känns som om tingen hopar sig och Emil sover mest hela tiden så jag borde ju hinna något, men... det gör jag inte.
.
Allt annat känns litet - också lägenheten. Leksaker, barnsängar och en massa kärlek ska ju få plats här. Och hur kan man koncentrera sig på räkningar när en ny människa har gjort entré? Nej, jag vill inte ta ställning till en massa världsliga ting just nu. Jag är fullt upptagen med att försöka fatta vilken tur vi har haft som fått just Julie och Emil...

BB

Jag vill memorera allt, också den fysiska smärtan. Men mest av allt vill jag minnas den där lyckan när allt är nytt och ovant. Jag vill alltid minnas den magiska känslan som rymdes i rum nummer 25 på BB. Vi fikade på torrt bröd, menlös ost och te och det var helt underbart. Rummet var lite kallt och J fick en tunn filt, snälla barnmorskor kom med smärtstillande piller och sjukhusmat och vi hade knappt sovit. Jag var stapplig och oglamorös och barnmorskan på specialist-MVC kunde inte ens känna igen mig i mitt sjukhusnattlinne när jag gick de oändliga fem metrarna till toaletten för att ta en dusch.
.
Vi hade fått en bebis! En som vi fick ta med oss till vårt rum på en gång, en som vi kunde hålla i utan att fråga om lov, en som vi inte visste vad han hade i puls och saturation. Nu hade vi också en "jättebebis" i plastlåda att köra runt med.
.
Samtidigt. Det var magiskt när Julie föddes också. Trots oro, trots övervakning, trots tio veckor för tidigt. Vi hade vår värld på avdelning 21 och inget kunde ta ifrån oss lyckan över Julie! Men det är skönt att denna gång kunna känna lycka utan att reservera sig.

.

På väg hem!

Den lille prinsen!

Den 22 januari kom han äntligen, vår älskade Emil! 50 cm lång, 3285 gram tung och världens sötaste förstås! Ska berätta om hans blixtsnabba ankomst lite senare, men eftersom jag förstår att bloggen bara längtar efter att få se underverket publicerar jag en liten bild i väntan på mer...

Snart...

Julie 18 månader och snart storasyster

Jag har tänkt att jag ska skriva något här, men när jag tassar in i bloggvärlden igen har jag liksom kommit av mig... Känner mig som en nybörjare, vet inte riktigt längre hur man gör, hur man skriver en blogg...

.

Igår när jag stod i snön och väntade på bussen och just hade varit på sjukhuset för kontroll stod en kvinna bredvid mig och väntade på flygbussen. Vi väntade i ett gnistrande vinterlandsskap, vykortsperfekt med snöstoff som föll som glitter från träden i solskenet och knaster under fötterna. Jag kände förväntan i luften, den där förväntan som när man ska ut och resa. Jag såg på kvinnans packade resväska. Det där brukade vara jag, det där brukade vara mina äventyr. Nu står jag här i väntan på något helt annat, med helt nya äventyr framför mig. Hemma har jag en packad BB-väska och ovanför sängen hänger en takgunga.

.

Man skulle kunna säga att jag har gått över tiden med nio veckor idag. Jag har gått hela nio veckor längre än med Julie. Men jag är inte trött på det, vågar aldrig bli trött på det. Som före detta prematurmamma vågar man inte bli trött på graviditeter. Men det underlättar att jag mår bra. Det känns inte hårt och det känns absolut inte lika tufft som att få förhandsvisningen av dessa veckor. Men jag ska inte älta det där mer. Denna tid har varit helande för mig.

.

Nu är väntan snart över. Håll tummarna för att allt går bra!