Jag fick ett infall igår och började läsa mina gamla dagböcker, hundratals olyckliga, besatta sidor som tar sin början i Nice 2001. Det var som att falla ner i det förflutna och minnas att det där var jag. Miljöerna är spännande, jag träffar en massa människor, är kär på löpande band och jag är rädd, rädd, rädd för att bli lämnad. Jag är så rädd att jag fryser och skakar dagböckerna igenom. Jag har liksom haft frossa genom hela min ungdom. Jag var så skör att jag nästan gick sönder och samtidigt hade jag sinnesnärvaro att skriva vackert om det.
Och nu läser jag om det. Med två små barn och ett stabilt förhållande som buffert. Men jag kan nästan inte tro på det. Tro på att den där tjejen - som kastade sig ut i världen, som var så livrädd för att visa vem hon var, för att inte bli älskad, som inte hörde hemma någonstans - träffade någon som J, som orkade älska henne, trots att han fick vänta länge...
Jag tittade på mitt senaste inlägg. Busunge i Humlan. Tänk om jag hade kunnat se det 2003.
Jag brukade sova 11-12 timmar om dygnet och vakna med en diffus ångest. Varje morgon. Nu sover jag några få timmar i taget och väcks av att Lilleman kryper runt bredvid mig.
Ibland glömmer jag det, ibland klagar jag. Men egentligen, allra innerst inne, är jag så ofattbart lycklig. Tänk om jag hade vetat det 2003.