God Jul!

Önskar er en underbar jul, mina kära läsare (även om det inte är mycket läsning här för tillfället, men lovar en snar förbättring)!

Julie & Tilly hälsar också!

P.S. Jo, jag är fortfarande gravid... ;-)

Bara ett litet "Hej"...

Vecka 33 - det ni! :-)

Ssssch, jag smygbloggar bara lite. Allt är bra, vill egentligen bara säga det. Och tacka för alla gulliga kommentarer! Det värmer... Ni är världens bästa!!

Har passerat magiska 30+3 då Julie kom så nu ligger jag på soffan och äter praliner och försöker vara harmonisk och njuuuuta. När jag inte får panik över något. Men jag börjar lugna ner mig.

Hoppas att jag snart är back in business! På återseende!

Väntar ni på mig...?

Det är så här. För det mesta är allt bra, men det känns som om jag lever under hot och vecka 30+3 närmar sig och jag orkar helt enkelt inte skriva inför publik just nu. Jag mår fysiskt bra - tror jag - men jag går på nålar och efter två akutbesök på sjukhus denna höst känner jag mig känslomässigt utmattad. Lyckas jag ta mig förbi vecka 30+3 och ännu längre tror jag att jag kommer att slappna av, men just nu känner jag så här: Käre gode Gud, låt mig bli en elefant! Jag överlever inte att få ett till för tidigt fött barn. För att uttrycka det på mitt vanliga dramatiska sätt.

Sedan är det en annan sak också. Jag måste ge avkall på bloggandet för jag skriver på en annan grej... Och jag vill bli klar innan barn nummer två kommer. Och eftersom jag älskar att skriva till er är bloggen lite av en underbar distraktion som tyvärr leder mig bort från mitt andra skrivande. Därför blir det inte så många betraktelser här på ett tag - av ren självdisciplin helt enkelt. Ok, helt inläggslöst blir det nog inte. Ett och annat inlägg poppar förmodligen upp under 2009, bara som en liten uppdatering och sedan... om ni orkar vänta på mig... hoppas jag att jag är tillbaka på bloggen i fulltidstjänst i början på nästa år. Senast. Och kanske tidigare om jag saknar er alltför mycket!

.

Kram på er!!

Detta är inte ett hejdå...

Tack mina kära läsare!

Tack för alla kommentarer!

Tack för all uppmuntran!

Tack för att ni har följt mig från London, till Seychellerna, till Stockholm!

.

Jag har bestämt mig för att ta en semester från bloggen. Jag kommer att sakna er alla otroligt mycket, men har funderat mig fram till att det nog är bäst så här. Och om jag får fruktansvärd abstinens är det ju bara att slänga upp ett inlägg någon gång då och då. Man behöver ju inte vara fanatisk. Men min utgångspunkt kommer att vara att inte blogga på ett tag.

.

På återseende!

Snart slipper ni mer

Det här blir den sista och avslutande delen i dagens förskoletrilogi.* Det går fortfarande bra och bättre till och med. Julie har tröttnat på att vara blyg och istället lekt och haft roligt. J har varit förpassad till ett hörn för att var "tråkig".

.

Det är lustigt hur ens lilla älskling helt plötsligt kan bli en stor flicka från ena dagen till den andra. Det är som om bebis-looken har runnit av.

.

*Ni med specialintresse för Julies äventyr (dvs familj och vänner) kan fortsätta läsa på hennes blogg istället.

Tisdagstimmen...

...är i full gång och rapporteringen verkar bättre idag. Har just fått sms om att Julie leker i sandlådan. Viktig information som jag förstås omedelbart måste dela med mig av på bloggen!

Fortsättning följer...

Jahapp, det var väl bra...

Jo, det gick ungefär så här: Det gick bra. Jag har försökt pumpa J på information, detaljer om Julies timme på förskolan (det är två veckors inskolning i snigelfart, vår förskola har inte anammat den moderna tredagarsmetoden). Efter lite påtryckningar fick jag veta att Julie hade varit lite blyg och pappig och tackat nej till en plastvåffla som ett annat barn hade erbjudit henne. Ja, mycket mer än så var omöjligt att pressa ur J - trots korsförhör... Hoppas att tisdagstimmen bjuder på mer information. En mamma vill ju veta allt!

För er som inte röstade nej till smör och grädde...

(Ni som föredrar light kan hoppa detta inlägg...)

.

Låt mig presentera: Vit choklad- och caffè lattemousse med blåbär och mörk chokladkräm. Jag vet, min senaste skapelse har en lång titel, men den var ganska komplicerad att göra och jag trodde först att det skulle sluta med platt fall, men det blev visst en succé till sist. Problemet är bara att jag har hela kylen full av sådana här nu. Som vanligt hade jag gjort alldeles för mycket. Men om ni vill komma över och hjälpa mig är ni varmt välkomna!

.

Låt mig dela med mig av hemligheten (Obs! Kalorivarning!):

.

Vit choklad- och caffè lattemousse med blåbär och mörk chokladkräm

8 portioner

Chokladkräm
2 dl grädde
200 g mörk choklad
30 g smör
2 msk whisky
1 tsk vaniljsocker
Blåbär

Mousse
225 gram vit choklad
6 gelatinblad
200 ml espresso (varm)
1 l vispgrädde

Börja med att göra krämen. Värm grädden och dra bort kastrullen från plattan. Ha i sönderbruten mörk choklad, vaniljsocker och smör i den varma grädden. Flambera whiskyn och blanda i. (Ni kan också skippa whiskyn, tycker inte riktigt att vi kunde smaka den om jag ska vara helt ärligt, men det ser snyggt ut i receptet.) Häll i åtta glas (ungefär en fjärdedel av glaset ska vara kräm), strö över några blåbär (kanske 10 st) i varje glas. Ställ i kyl och låt stelna (tar inte så lång tid). Gör moussen under tiden.

Lägg gelatinbladen i blöt i kallt vatten i ca 5-10 min eller så, smält under tiden den vita chokladen i vattenbad och blanda med den varma espresson. Ha i gelatinet i choklad-espressoblandningen och rör tills bladen smälter. Låt svalna lite. Vispa grädden. Vänd försiktigt ner den avsvalnade chokladblandningen i grädden i några etapper.

Häll moussen över chokladkrämen och låt stelna i kyl i minst 4 timmar eller över natten. Pudra gärna med kakao innan servering.

Voila! Mina första baguetter!

J säger att han inte förstår vad de menar när de pratar om att gravida har humörsvängningar. Detta efter att jag just har hållit på att kollapsa över att mina nybakta baguetter som jag har slavat med i två dagar inte hade rätt färg och tillräckligt stora luftbubblor, till att sedan hux flux helt ändra kurs och utnämna dem till det bästa bröd jag någonsin har bakat! Det omdömet kom efter att J trugat i mig en bit med smält smör på. Hade lilla jag verkligen åstadkommit detta? Jag var stolt (och förmodligen irriterande pompös) hela dagen igår.

.

Men puh, vilket jobb det blir att fortsätta ligga på topp! Och jag som har högtflygande planer om ett ännu mer avancerat bröd: Valnötsbröd gjort på surdeg. Det tar visst sex dagar att få färdigt...

Första dagen!

Julie är van vid långa sovmornar med mig, att ligga och mysa en lång stund i sängen, äta frukost i en evighet och gå runt i pyjamas till långt in på förmiddagen. Idag var det väckning kl. 06.45, vilket hon inte var helt med på, dusch med pappa och en förvirring så stor att hon inte ens hann protestera. Nyaste kläderna på och sedan frukostera.

.

Så var hon dagisklar. Fast det heter visst inte dagis längre. Förskola ska det vara. Vi är inte alls oroliga över att hon inte ska trivas eftersom hon är mycket social. Julie var i alla fall riktigt glad när jag vinkade av henne och J (som sköter inskolningen). Hon liknade en liten nalle, inpacketerad i pälsmössa och luddig jacka.

.

Första dagen på förskolan idag. Min bebis har blivit en stor flicka! Jag återkommer med rapport om hur det gick...

Sommaren finns visst bara kvar i min kamera...

Hittade just de här bilderna i min andra kamera. Det var tydligen inte länge sedan det var varmt och man kunde gå barbent och barfota i sandaler och sitta i gräset... Vad hände...?

Dansk mat vs. svensk mat

Dansk risgrynsgröt dränkt i smör

.

Den svenska, lite mer blygsamma varianten med mjölk.

När jag blev tillsammans med J blev jag chockerad av den gigantiska mängd smör och grädde som jag tvingades proppa i mig. Det skulle smör och grädde i precis allt. Förvisso tänker jag inte speciellt mycket på vikten, men blir man inte helt åderförkalkad av allt det där? Å andra sidan tycker jag nog att danskarna verkar lite nöjdare och gladare (och tjockare?) än svenskar.

.

J tycker att svensk mat är torr och trist och jag kan oftast förstå vad han menar. Bara för att nämna ett exempel: Medan vi blir tacksamma och lyriska över en torr semelklump (med kardemumma* i vetedegen) fylld med grädde och mandelmassa ser danskarnas semlor ut som följande: Wienerbrödsdeg bakad till en frasig bulle, fyll med grädde, sylt och vaniljkräm. Jag skulle vilja påstå att det är 1-0 till Danmark. Vår bulle är desstom så torr att vissa låter den stå och svampa till sig i het mjölk. Brrr!

.

Överlag är vi mer asketiska här uppe. Systembolaget, knäckebröd, lättöl, hushållsost... Ja, ni fattar poängen.

.

Jag vet inte vad socialstyrelsen skulle säga, men jag har - utan att blinka - i rikliga mängder grädde och smör i maten. Jag har blivit danskifierad. Dock med ett undantag. Risgrynsgröten. I vårt kära grannland lägger man nämligen en hög med smör på gröten. Detta smälter sedan och rinner ner i fåror och gropar och gröten sticker sedan upp som en liten smörbadad ö i tallriken. Det är precis som svensk risgrynsgröt med socker och kanel - men med smör till istället för mjölk! Jag ryser. J däremot tycker att vi äter en tråkig, fattigmansvariant med mjölk. Ok, tomten får kanske en klick smör på gröten, men att fullkomligt dränka gröten i smält smör tycker jag är på gränsen till perverst. Inte hedonistiskt. Eller vad säger ni? Danskt eller svenskt?

.

*Vad är det med svenskar och kardemumma? Varför måste det kardemumma i allt bröd?

Hemma hos

Hemma. Det har aldrig varit ett okomplicerat begrepp för mig och just nu försöker jag göra det bästa av 67 kvm sliten golvyta. Som jag skrev tidigare huserade jag en gång alldeles allena här.

.

En liten stad i staden. En lägenhet på fjärde våningen någonstans i Stockholm. För ett helt liv sedan flyttade jag in med min laptop och några gamla ärvda möbler. En billig lägenhet med mer än lovligt slitna golv och sneda väggar som jag putsade och målade och försökte göra till hemma. Här skulle mitt självständiga liv börja (det börjar ofta ganska sent i Stockholm). Jag satt och kämpade med mina första sporadiska frilansartiklar och försökte i alla fall inbilla mig att det fanns några Carrie-paralleller, ett slags Sex and the City-skimmer över tillvaron - bortsett från att jag inte hann dejta speciellt mycket innan jag övergav allt för London. Och jag skrev inte heller sexkrönikor. Och jag var tvungen att dryga ut kassan med diverse oglamorösa jobb. Och det fanns ingen Mr Big i mitt liv. Och det var liksom inte riktigt New York. Men ändå.

Det hela blev snabbt lite för ospännande för min smak så jag drog till London. Och ja, hur det gick där vet ni (annars är det bara att klicka sig bakåt i bloggen). En massa små rum här och där. Sedan lägenhet i Muswell Hill. Sedan hus på Seychellerna. Och ja, nu är jag alltså tillbaka.

Min lägenhet har väntat på mig i alla dessa år och jag har längtat. Den har varit mitt svenska hem, min trygghet, min återvändspunkt. Men plötsligt känns lägenheten liten och inte alls speciellt Sex and the City. Man snubblar runt på leksaker överallt och det är ganska tätbefolkat. Men jag älskar det. Jag älskar att en liten fröken Julie numera springer runt på knarrande golv och domderar. Och J har fått mig att sälja mitt gamla ostämda piano och är nu också ute efter min spinnrock som han anser vara meningslös. (Vaddå, meningslös? Vi använder ju den som tvättstativ.)
.

Hur som helst, nu gläntar jag lite på dörren till mitt hem som kanske är det enda hem som riktigt, riktigt känts som mitt eget. Här är några detaljer. Välkomna in!

Vi har tagit med oss en del saker från våra resor. Griffeltavla från svärföräldrarna i Danmark, jätteklocka från Prag, badrumsskylt från Frankrike och blommig soffa från London. Nu väntar vi bara på lamporna från Seychellerna (vi är utsatt för viss ekonomisk utpressning och måste försöka deala hem dem).

Julie på soffan.

Vi älskar örter och drömmer om en örtträdgård.

Här gömmer sig min last...

Spinnrocken som i nuläget är hotad.

Vår säng som vi köpte i Camden har vi släpat med oss hit. Julie älskar att hoppa runt i den. Och hon sover fortarande i vår säng (hmmm...). Det är tur att den är gigantisk - speciellt som vi får en till älskling i vinter. Det blir rena rama pyjamaspartyt...

Kl. 05:30 och redan gigantiskt förolämpad...

Klockan är 08.15 och Julie sover - middag. Efter ha skämts bort med sovmornar till nio-tio väckte den ljuvliga älsklingen oss kl. 04.20 imorse. Efter en timmes sövningsförsök var det bara att gå upp.

.

Men så hann vi i alla fall njuta av en mysig frukostbuffé tillsammans (även om J hällde fil i kaffet). Och just som man sitter där helt oförberedd i mörkret, med levande ljus och dricker sitt morgonkaffe frågar J mig nyvaket:

.

"När vägde du dig sist?"

"Eh, va? För tre dagar sedan eller något, när vi båda vägde oss. Vaddåra?"

"Nej, du ser bara så gigantisk* ut", säger han. Helt oskyldigt. "Jag menar det är ju 13 veckor kvar. Hur ska du se ut i januari?"

"Gigantisk??!"

"Men, skatt, det är ju en komplimang!"

.

Ja, så började min dag. God morgon!

.

*Jag återkommer med bild, så kan ni själva avgöra.

Secret single behaviour. En bekännelse...

Jag har haft min lägenhet ett bra tag, men har egentligen inte bott här speciellt mycket eftersom jag har bott lite överallt istället. Men när jag har bott här har jag haft hela 67 kvm under taknockarna för mig själv. Och jag har kunnat göra lite som jag vill. Secret single behaviour.

.

Men så kommer J hit och öppnar mina skåp som varit låsta i år och hittar... ja, bland annat Mariah Careys julskiva (bara det liksom, pinsamheters pinsamheter...). Och igår upptäckte han plötsligt att det fanns ett skåp högst upp ovanför mitt skafferi. Jag hade själv glömt bort att det existerade, men jag har tydligen bunkrat mat som en eremit förbereder sig för tredje världskriget...

.

J hittade bland annat torkade, gula ärtor med bästföredatum 2003. 2003 var ett år innan jag ens flyttade hit. Skrämmande! Jag har alltså gjort mig besväret att packa ner och flytta hit gamla gula ärtor (mödosamt uppsläpade för fyra trappor utan hiss - i sällskap med jämngamla torkade bruna bönor dessutom).

.

Men jag var en fattig student på den tiden och såg nog något romantiskt skimmer över min raskolnikovska misär. Jag läste ryska och litteraturvetenskap, drack cikoriakaffe (som J för övrigt också hittade i skåpet), gick runt i stora halsdukar, var svår och deprimerad - och förmodligen en smula pretentiös. Och äcklig uppdagas det nu också! Isch.

.

J var i chock - minst sagt - och trakasserade mig för utgången saffran, gelatinblad från 2001, kruskakli, vackra gamla teburkar hemsläpade från Sri Lanka och en sil ("Kinahatt!") av flätat trä. Jag kände mig blottad och generad och tänkte att nu känner J mig visst lite alltför väl. Kan det verkligen vara hälsosamt för förhållandet? Är det bra att veta så här mycket om sin älskades kaotiska tidigare liv?

.

"Det här kommer på bloggen!" ropade jag upprört (ungefär som man hotar med att gå till tidningarna) när J plockade fram den ena utgångna hemligheten efter den andra och samtidigt njöt av att mobba mig för det. Men J menade att det nog var värst för mig om detta kom på bloggen...

.

Så något slokörad delar jag nu med mig av mitt tidigare kaos. Men kom igen då, ni måste väl också ha ägnat er åt secret single behaviour...?

Att förstora (ett liv, en småsak, en bild...)

I brist på ord ägnar jag mig åt bilder. Ingela tipsade om ett tips på hur man kan förstora bloggbilder. (Jag monsterförstorar inte, utan tester lite...)

Annars vet jag inte om det finns så mycket för mig att förstora i bloggformat. Allt är bra nu. Även i min fantasi. Och speciellt bra är det i verkligheten, vilket är viktigast. Och jag börjar förstå att det faktiskt är så, tro på att mitt liv är ok. Allt går inte sönder.

OMG, jag är neurotisk!

Trots all choklad. Trots att allt är bra, rent faktiskt, på pappret så märker jag en plötslig skiftning, någonstans mellan klockan två och klockan tre, och så går ridån ner. Plötsligt och brutalt regnar det över mig och jag står från en sekund till en annan i ett förvridet landskap, ungefär som i en sådan där tysk expressionistisk film med långa mörka skuggor. Och jag vet bara att ingen kan älska mig när jag är så här. För jag tror inte på det, tror inte på att någon kan älska mig.

.

Och senare på kvällen går min sinnesstämning in i ett lite mer frikopplat läge, men jag befinner mig ändå inte riktigt i Bullerbyland igen. Och J, som är en förnuftig man, förstår inte riktigt vad som händer och säger något i stil med: "Men kan du inte bara tänka på något annat?"

.

Jag vet inte om det är all oro - den där femtonprocentsrisken att få ytterligare ett för tidigt fött barn - som är bakgrunden. Små, farliga antydningar som sedan visar sig inte vara något och just där, i den plötsliga avsaknaden av oro, i den tillfälliga respiten, finns det utrymme att känna.

.

Eller så är det bara det gamla vanliga: Hormoner. Men måste man verkligen vara med i en expressionistfilm bara för att man är gravid?

Choklad...

J kom hem från höstkylan med en mugg varm choklad åt mig (från vårt nya favoritställe förstås). Och med mörk choklad från Venezuela. Och sedan gjorde jag en mjuk chokladkaka med hallon i, serverad med en klick glass på. Jag är helt besatt av choklad just nu. Len, fyllig, mäktig choklad. Och denna diet har äntligen satt spår på vågen.

Innan snön faller

Jag har sådan julkänsla, så här amerikanskt i förtid. Det måste bero på ovanan vid denna kyla. Detta kunde vara Londongrader kring jul och det triggar väl igång en del minnen. Morgonkylan är en kalldusch. Men det är mysigt på det där sättet som det bara kan vara här i vodkabältet.

.

Jag njuter av kontrasterna, av att frysa och sedan få komma in i värmen. Det var länge sedan jag kände kyla av den här kalibern närma sig. Men ännu skiner en sol över det krispiga.

.

Det är kalla, rosiga kinder. Stövlar som lämpar sig för lövprassel och den gamla höstkappan som känns som ny. Och bara det att vi har världens bästa varma choklad om hörnet (mer om denna nyfunna hemlighet i ett senare inlägg), lite undangömt, med obskyra öppettider och en kaffeklubb. När det ligger tjockt med snö och vi har åkt skridskor nere på sjön där vi bor ska vi slinka in där och dricka vam choklad. Det är planen.

.

Jag längtar...

.

Men innan dess... innan snön faller, innan julgranar och pepparkakor, innan ny bebis i bärsele, innan pulkåkning med Julie ska jag skriva. Klart. Med höstlöven utanför fönstret.

Here we go again...

Jaha, så var det dags för blodpudding och blutsaft igen. Plus de två järntabletter och den multivitamin jag redan tar sedan månader tillbaka. Järnbrist alltså. Igen.

.

Och det var just här mitt järnvärde låg förra gången i samma vecka. Och sedan gick det ner ytterligare innan det blev tal om järnsprutor, men det hanns ju inte med innan Julie föddes. Och då förlorade jag så mycket blod att jag fick transfusion.

.

Anemi kan orsaka för tidig födsel enligt specialistmödravården.

.

Så för mig innebär ett lågt hb-värde panik och blodpudding.

Koketteri

Det är lustigt. Att det finns där redan från början, som om det vore medfött. Julie älskar att få nya skor, prova hattar och få på sig nya kläder. Hon struttar runt och känner sig fin. Hon tycker om att borsta håret, få låna min basker och hon har en hel skosamling som hon går igenom. Och jag ska tillägga att jag inte är en fashionista, så det kommer inte från mig.

Men vem älskar inte att känna sig fin? Och det är visst ingen skillnad om man är ett år.

På höstprommis

Det var kallt och krispigt ute. Klar höstluft, nyfallna löv och kastanjer på marken. I oktober blir Julie en stor flicka. Hon börjar på förskola. I ett gammalt trähus med egen kokerska (som tydligen håller restaurangstandard enligt dagisfröknarna) och ekologisk mat. Vi har inhandlat galonbyxor, vantar, mössa, kofta och mockasiner så Julie är snart dagisklar!

Hur man misslyckas med en risotto (och med ett inlägg)

Jag älskar risotto, speciellt om hösten. Man kan i princip inte misslyckas och man kan variera den i oändlighet med fantastiska resultat. Undantaget den där skolvarianten med korvkuber, ärtor och femminutersris. (Dessutom är mat det enda sättet för mig att få lite vin nuförtiden så det är mycket vinsåser, kyckling i vin, vin i köttfärssåsen, vinkokta päron osv.)

Igår var middagen på väg att bli kontinentalt sen, därför tänkte vi snabbt slänga ihop en risotto (med svamp och rosmarin), men pga omständigheter (akuta patienter, bilköer, letande efter parkeringsplats i en halvtimme, ettåring som inte ville sova...) blev det lite i kontinentalaste laget och av nödtvång hade vi hunnit förstöra aptiten med x antal improviserade förrätter (bestående av kulinariska delikatesser såsom smågodis, plommon och marinerad vitlök). Vi stupade i säng klockan halv elva. (Halv elva?? säger ni. Men hallå, vaddå, jag är ju faktiskt gravid och orkar inte nattsudda!)

J menar för övrigt att jag bara dramatiserar tillvaron, men vad ska man göra när man bor i mellanmjölkens land?

Nu är det i alla fall en annan dag, alldeles blå och fin - även om jag undvikit en smärre katastrof till frukost (filmjölk i kaffet). Men nu så. Nyduschad, nykaffeinerad, molnfrihimmel och septembersol. Dessutom har jag två nya par stövlar som behöver ut och promeneras. (Svarta idag, bruna imorgon.) Plus uttråkad ettåring.

P.S. Förlåt för mitt babbliga, ostrukturerade och ointressanta inlägg, jag lovar härmed att sluta svamla!

Tankar under äppelträden...

Idag träffade vi danske Y som vi umgicks med när vi bodde i (och längtade ifrån) London. Nu är han nyinflyttad i Bryssel med dansk flickvän i Stockholm. Det är typiskt för oss och många av våra vänner. Man ses överallt, går på date i lite olika städer, sammanstrålar i olika länder. Nästa gång åker vi kanske över till Bryssel på en fika. Typ. Allt känns möjligt. Man kan bo i Belgien om man skulle få lust. Jag gillar tyngdlösheten och samtidigt... längtar jag efter en plats.

Det var en solig dag och för sekunden var det Stockholm och vi fyra, plus Julie, spenderade några timmar i Rosendals trädgård - en av mina favoritplatser i Stockholm. Odlingarna, växthusen och äppelträdgården lyckas alltid förföra mig. Och när jag är i sällskap av icke-blaserade människor med nya blickar som påpekar allt det där som jag inte riktigt ser i vanliga fall blir jag lyrisk.

Hade jag varit turist hade jag definitivt velat göra Stockholm till mitt. Jag hade vänt mig om till J och sagt: "Åh, kan vi inte flytta hit?" Jag hade börjat planera var vi skulle bo, hur jag skulle flanera på stan, sitta på caféer i solen om somrarna och dricka varm choklad i något utan medeltidsvalven i gamla stan när snön föll med sagolikt stora flingor. Jag hade åkt ut i skärgården och tänkt att här skulle jag ha en liten skrivarstuga och jag skulle åka skridskor på Mälaren om vintern.

Faktiskt så har jag allt det där (ok, minus skrivarstugan i skärgården). Jag bor här. Och det är inte bara en vacker septemberdag som förför mig. Jag längtar efter mörka dagar med ljus i fönstren, stövlar som prasslar genom bruna löv, nakna trädgrenar och virvlande snöflingor, doften av saffran och pepparkakor, att se Julie pulsa i snön och åka pulka för första gången.

Det är lätt. Det finns här och jag kan bara ta för mig av det. Det svåra är att förstå hur värdefullt det är, att Sverige inte behöver bli som förr, det kan bli på nytt. Det kan bli mitt. Om jag vill.

Sara

Igår spenderade jag en del av eftermiddagen med Sara på Blå Porten. Det var första gången jag träffade henne, men det var länge sedan jag stötte på henne i Taiwan. Då bodde jag i London och hennes blogg var en av de första som jag började läsa och sedan dess har jag följt med henne till Frankrike där hon nu bor med sin man och dotter.

För er som inte har läst henne rekommenderar jag ett bloggbesök på Korsika. Hennes inlägg är alltid intressanta, med elegant språk och vackra bilder (som får en att omedelbums vilja emigrera till Korsika). Det är inte många bloggar (om någon) som jag har följt så här länge. Därför var det speciellt roligt att träffa Sara i verkligeten.

En snabb uppdatering medan dottern river huset...

(Jag har varit sjuk - inte i svininfluensan dock - därav min frånvaro.)

Just nu håller Julie på att tömma bokhyllorna, men det är sådant man får betala med om man vill ha några minuters frist att blogga.

Nu är vi åter på egen hand, vi tre. Vi har haft några trevliga dagar med svärmor/mor/farmor (men de senaste dagarna upplevde jag tyvärr i en dimma) och vi har ätit nybakt bröd (inte min förtjänst) och en massa god mat och svärmor - som trots allt ändå är dansk - är chockerad över vårt intag av smör och grädde. Betyder det att man borde vara oroad över sin mättade fett-konsumtion, tro?

.

Annars befinner jag mig i en konstig sinnesstämning. Ena sekunden står jag leende vid spisen eller bakar en äppelkaka. Andra sekunden är jag svartsjuk och dramatisk (dramatisk har jag alltid varit, men aldrig svartsjuk). Dessutom drömmer jag konstigt. I natt var jag i ett Kafkalikt Argentina. Tror ni detta är normala graviditetsåkommor?

.

Nej, nu har Julie tröttnat på att riva bokhyllan så min tid är visst ute... (Vid nästa frist lovar jag att svara på gamla kommentarer!)

Höstlöften

Sara inspirerade mig att skriva ner mina höstlöften. Och att publicera dem här, inför vittnen, kanske kan få mig att hålla dem.

• Skriva färdigt! Disciplinera och fokusera.
• Äta nyttigare (mer fet fisk, grönsaker osv)
• Baka eget bröd proppat med solrosfrön, linfrön, havregryn och andra nyttigheter. (Ni minns väl "bakmaskinen*" som vi har släpat hit från London, via Seychellerna?)
• Ösa kärlek över mina älskade (och inte, som ibland, vara kärleksfull i osynlig hemlighet).
• Vara så bra flickvän, mamma, dotter och vän som möjligt.
• Läsa mer.
• Inte ta död på några fler orkidéer.
• Fixa med alla våra fotoramar och - om jag är riktigt ambitiös - göra album/böcker av alla otaliga bilder.
• Vila och vänta på bebis nummer två som absolut inte får komma förrän nästa år!
• Bli lite mer ordningsam.
• Inte vara så temperamentsfull, utan vara mild och tålmodig.

*som egentligen är en köksmaskin om det ska vara helt riktigt.

Minsann!

Min spegelbild kunde ha haft den klyschiga bildtexten: "Trött, sliten, gravid småbarnsmamma." Men just när min panna tycktes ha börjat anlägga två fina linjer och jag kände mig som värst fick jag någon form av upprättelse. Jag fick visa leg på systemet. Minsann! Och uppfylldes förstås av den mest patetiska lycka som verkligen visar att man är desperat - och framför allt att man är gammal nog att bli smickrad. Jag återhämtade mig förvirrat från chocken och lämnade fram mitt körkort med spelad nonchalans och försökte hålla mig från att skratta. Sedan fick jag lov att promenera iväg med en flaska vitt (Viña Maipo om det har någon betydelse för historien) och kunde på moget vis göra lunch (grön ärtsoppa med basilika, grädde och en svätt vitt vin i) åt min svärmor och dotter.

Visst är systembolaget fantastiskt!

Förberedelser...

Just nu är det fullt upp:

• Städar frenetiskt för att undanröja alla bevis på våra rätta jag (=slarviga) och för att verka vuxna och mogna.

• Lagar kalops (det är egentligen J som lagar, men han ska visst säga att det är jag som är kock för att jag ska behålla min något tillkämpade husmorsstatus. Men. Det är nästan sant, för det är faktiskt jag som har lärt upp honom i kalopskonst.)

• Tvättar (om det ska vara helt korrekt är det J som tvättar eftersom jag inte orkar gå fem trappor utan hiss).

• Köper in för att baka morotskaka (försöker samla på mig cookie points).

• Badar Julie så att hennes hår inte är friserat med leverpastej och klär henne sedan i Madicken-klänning.

Svärmor är på väg hit från Danmark... Förhoppningsvis hinner vårt hem se välkomnande och inbjudande ut tills hon kommer!

Vi två...

Hur kunde jag ha sådan tur
som fick just Julie?
Att hon finns för mig att älska...

(Men just nu gallskriker min lilla ljuva varelse, måste gå...)

Julies dag hos mormor

Medan jag har våndats framför datorn har Julie haft mysigt hos mormor. Absolut roligast är hunden Tilly. Julie har bara bovvar i huvudet nuförtiden. Hon talar till och med om bovvar i sömnen...

Saker att komma ihåg!

%#"#¤/&%(/****)%£ också!!! Men även om det känns %#"#¤/&%(/****)%£ just nu ska jag inte kollapsa eller smida mordiska planer mot min laptop. Jag ska påminna mig själv om följande:

1. Jag har en kille som älskar mig och säger att han gör allt för mig (han vill också försöka hitta mitt försvunna dokument på datorn, men jag vill inte att han ska kika på mina sekretessbelagda dokument och hitta en massa fjant och melodramatiska texter, men han tycker att det är jag som är en melodramatisk fjant som inte låter mig hjälpas...)
2. Jag har världens gulligaste dotter!!!
3. Min graviditet fortlöper hittills bra (vecka 22, kära vänner!)
4. Jag har trots allt en backup från i mars och om jag ska vara helt ärlig har jag inte precis varit någon superproduktiv Strindberg på sistone.
5. Vi har hittills lyckats undgå svininfluensan.
6. Jag och alla jag älskar är friska.
7. Jag har tak över huvudet och mat för dagen.
8. Jag har nu backup:at min backup-version!

God morgon tristess!

Tack för alla era uppmuntrande kommentarer som jag läste i morse! Det och en kram av Julie fick mig på lite bättre humör. Jag vaknade för en dryg timme sedan efter att ha sovit med någon slags tyngd över mig och drömt att jag blivit misshandlad och då och då under nattens lopp vaknat till mörbultad och kommit ihåg... Mitt dokument som är spårlöst försvunnet.

.

Har inte ens druckit kaffe utan omedelbart placerat mig framför mitt monster till laptop och hoppats att dokumentet bara skulle finnas där - som genom ett mirakel - men det gjorde det förstås inte, utan det var samma frågetecken som hånade mig i form av ett så kallat "rescued document". Pffts! Har försökt gå igenom temporära filer, men inte hittat något intressant.

.

Julie är hos mormor (som nu har henne en gång i veckan för att jag ska få skriva) så bortsett från ett ärende i stan kommer denna dag att vigas åt den 3 mars-versionen. Kanske fanns det en mening med att text skulle skäras bort. Kanske ska jag tänka om och finna nya vinklar och kill my darlings eller nåt. Jag har känt att jag fastnat lite i mitt material, men ändå inte vågat ändra för mycket. Men nu kommer jag att känna mig mer ursinnig och skoningslös. Det kanske är bra? Jag intalar mig det i alla fall. Och om mitt material förblir opublicerbart kan jag ju alltid skylla på de där "briljanta raderna" som gick förlorade den 9 september 2009. Men vänta här... 09-09-09!! Det måste förstås vara någon form av konspiration... Eller vad tror ni? Hmmm...

.

Nej, nu ska jag försöka dricka kaffe och bli normal! Återkommer när min hjärna har börjat fungera igen...

Jävla förbannade skit!!!!!!!

Så sitter jag och skriver och plötsligt kommer någon gubbe upp (i form av ett gem) på sidan och påstår att jag inte kan spara. Hmmm... Panikar inte, utan tar det coolt. Jag kan väl bara "spara som..." eller nåt. Sedan vet jag inte riktigt vad som händer, det är liksom blankt i mitt minne - av ren förskräckelse. Vissa saker är bara för outhärdliga och smärtsamma för att hjärnan ska orka lagra det. Men jag tror att de följande minuterna förlöpte ungefär så här:

Plötsligt heter mitt dokument något oigenkännligt, det har ändrats helt utan min inverkan, men så lovar mitt Word att något rescued document kan sparas. Så jag sparar en rescue-variant, stänger ner och öppnar upp sedan förhoppningsfullt detta säkerhetsdokument, men det består bara av 80 sidor frågetecken!!!!! Hela min bok på nästan 300 sidor har reducerats till frågetecken!!!!!

??????????????????????????????

Har försökt systemåterställa, men det hjälper inte. Vad ska jag ta mig till? Är någon av er datorproffs eller har några råd överhuvudtaget...? Hur kan ett dokument bara försvinna?

Jag har en backup, men den är från 3 mars och vem vet hur många oersättliga formuleringar jag kan ha kommit på sedan dess? Under dessa månader kanske jag skrev raden, meningen, stycket som skulle ha förändrat allt, som skulle ha avgjort skillnaden mellan dammigt skrivbordsmanus och förlagspotiential... Förvisso har jag inte varit superproduktiv under dessa sex månader, men jag är säker på att jag måste ha skrivit något briljant som aldrig kan återskapas och som för alltid är förlorat.

Nej, nu ska jag bara lägga mig ner och dö...

Sista vandringen

Det händer att jag drabbas av nostalgiska anfall. Speciellt när jag ser bilder som våra vänner där nere lägger ut och frestar med eller när vi av misstag hamnar på maillistan och bjuds in till BBQ eller något annat lockande. Det händer också att jag blir avundsjuk på mig själv och mitt gamla liv. Men samtidigt vet jag att jag inte skulle vilja bosätta mig på Seychellerna. Ölivet kan vara isolerande och vi saknade framför allt ett större matutbud. Vi älskar att laga mat, men på Seychellerna blir det på mycket begränsade varor. Sedan är det förstås också den uppenbara saknaden: Familj och vänner.

Dagen innan avresan från Seychellerna gick vi en vandringstur som avslutas i en underbar och öde strand som heter Anse Major och dit man endast kan ta sig till fots. Leden går över bergen, längs med havet. Skönheten som möter en är bortom all beskrivning. Det är varmt, det är svettigt, men belöningen väntar i form av ett dopp i oceanen.

Det finns fler och mer krävande vandringsleder, men med Julie i bärsele valde vi "nybörjarleden". 45 min dit, plus att man ska orka vandra hem igen. Det var inte alltför besvärligt, inte heller för en latmask som mig.

Den lilla stranden skymtar!

Sista gången på seychellisk sand... Jag minns att jag försökte memorera allt, varenda känsla, hur det känns när vågen träffar en, simtagen genom det varma vattnet, solen om axlarna, hur otroligt vackra och frodiga de gröna bergen är... Att jag har haft allt det där.

Jag och Indiska Oceanen, sista bilden...

J och Julie tar sitt farväl...

På väg hemåt. Det svalkar mer i solnedgången och efter vårt havsdopp.

Julie har somnat på armen och J blickar för sista gången ut över Beau Vallon-bukten.

Jag kommer att återkomma till Seychellerna här på bloggen (och förhoppningsvis också någon gång i verkligheten) för det är så mycket som är osagt. Jag påbörjade en rad inlägg när vi bodde på Mahé som jag aldrig publicerade och så hade jag planerat en serie inlägg som skulle handla om hur det är att vara på Seychellerna som turist, expat och lokal. Jag vill också berätta om maten och kanske lägga ut några recept.

Så lagom till den ruggiga, svenska hösten kommer det nog att dyka upp lite mer Seychellerna här på bloggen.