Vet inte vart, men hem...

Så sitter man här i utlandet, det efterlängtade utlandet, och längtar tillbaka. Som när man är liten och är ”stor” och ”kan själv” och ska ut på äventyr och plötsligt kommit för långt bort. Jag är inte för långt bort från Sverige, men jag är för långt bort från mig själv och mina drömmar.

Alla mina vänner här är i andra hand, via Jakob. Jag har några anslag till vänskap, men det finns ingen som kan ta emot mina bekännelser, mina hemligheter. Det är mitt eget fel, jag investerar inte alls i London. De är alla jättegulliga som jag har lärt känna. Men det är inte precis som när man var barn och kunde säga "Hej, ska vi leka?"

Jag hyr någon annans liv här i London och någon annan hyr mitt. Min lägenhet är någon annans vänthall. Min stackars lägenhet som ingen tycks bli kvar i, som ständigt blir uthyrd. När jag flyttade in där flagade färgen på väggarna och taket var fyllt av spackel. En gammal, sliten och försummad lägenhet i akut behov av lite TLC som man säger här. En lägenhet med spår av fornstora dar.

Jag putsade och sandpapprade och målade och precis när jag var klar fick jag och en kompis idén om att vi skulle dra utomlands. Till livet. Till Paris. Vilket blev London istället. Och så bodde jag i en massa rum runt om i London och drömde om min lägenhet som verkade stort som ett slott i jämförelse med den skokartong jag hyrde på Munster Road.

Och så fick jag nog och flyttade hem. I några månader, sedan sa Jakob: ”Kom till London och bli lycklig!” Och jag tvekade och vägde. Men Sverige hade trots allt blivit några månader gammalt och London kunde bli på nytt. Så jag hyrde ut mitt Stockholmsliv och flyttade hit för att leva Londonliv och bli lycklig.

Och nu längtar jag efter att gå på mina gamla knarrande trägolv igen. Jag vill ha grillfester på innegården, gå ut med min hund i Hagaparken, picknicka på Djurgården, leva svenskt sommarliv…

Men på något sätt vill jag inte växa ifrån min utlandslängtan, min äventyrslust. Jag vill gå med lysande ögon på Manhattans gator igen och inte vilja vara någon annanstans. Jag vill vara den där personen som satt i solen någonstans i Provence och tänkte att här kan jag bli lycklig.

Jag vet inte om det är Sverige, Frankrike, USA eller ett land som inte uppenbarat sig för mig än… men jag vill komma hem.

Stockholmsk önskelista

När man väl är där brukar man glömma vad man ville göra. Så jag ska skriva ner allt jag vill göra när jag kommer till Sverige. Här är början på listan:

Åka till stranden längst ut på Ingarö

Leka turist i stan

Fotografera allt det vackra i min hemstad för att minnas

Pubrunda på Söder

Pussa min hund sönder och samman

Träffa alla!

Äta en massa saltlakrits

Åka skärgårdsbåt

Låtsas att jag bor där

Gå på kaféer (London saknar kafékultur)

Höra mitt eget språk

Njuta...

Längta eller sakna?

Svala skogar, klipphällar i skärgården, flanerande på stan, träffa vänner... Nu har jag äntligen bokat en resa till Sverige, en semester från London. Jag är så lycklig över att snart få träffa alla igen!

Jag vill se London på avstånd, se om jag längtar, om jag saknar. Jag kommer förstås att sakna J, men kommer jag att sakna staden?

Naturligtvis saknar man och längtar efter alla hemma i London och hemma i Stockholm, men en stad avskalad detta faktum, vilken vinner då?

Jag vill se Sverige på nära håll, placera Stockholm under lupp, se om det kan leva upp till en utlandssvenskas idealiseringar. Stockholm kommer att vara vackert, förförande, lockande, jag vet. Men kommer det att vara nog?

Stockholm-London. Det är en ojämn match. Semester mot liv.

Men snart kommer jag i alla fall sitta på ett flyg "hem" och se om jag längtar eller saknar.

Jobba i London, bo i Barcelona

I England har det blivit mycket populärt att pendla. Inte bara från en mindre stad till en större, utan mellan länder. Alla vill till London och London har blivit för stort och överbefolkat så nu halvemigrerar folk härifrån.

Lönerna i London är höga, men de lever inte riktigt upp till hyrorna så nu har det blivit väldigt populärt att jobba i London och bo... i Frankrike eller Spanien. Många långdistansjobbar varsomhelstifrån och kommer bara in till det engelska kontoret då och då. För andra räcker Londonlönen till att bara jobba tre dagar och bo billigt i Frankrike resten av veckan.

Många korsar Engelska kanalen med Eurostar (tåget mellan London-Paris) eller tar Ryanair till Barcelona eller något annat härligt ställe. Vet inte hur länge det är hållbart för miljön eller en pendlande familjeförsörjare, men många väljer det alternativet. Hektiskt Londonliv på veckorna och lojt strandliv på helgerna.

Punden känns inte värda mycket när man tittar på engelskt boende, så att växla sin engelska lön till euro är fördelaktigt. För priset av en normalstor lägenhet i London kan man få ett slott i Frankrike. Nej, jag skojar inte. Jag menar verkligen ett riktigt slott.

Tillägg

Jag kom på en bra sak med London! Eller flera faktiskt...

Engelska chips (Walkers "posha" chips. Ovenroasted chicken with lemon and thyme är som en påse Willy Wonka-chips, en hel måltid i ett chipsblad!)

Fina saker på Accessorize (som nu också kommit till Sverige, så det håller mig inte kvar här)

Gratis att gå till läkaren (även för oss utlänningar och man kan få tid samma dag man ringer!)

Billig medicin (medicin jag betalar 900 kr för i Sverige kostar bara ca £8 här)

Att sitta på restaurangtorget vid James Street i solen

Rosenträdgården i Regent's Park (i denna park finns några vackra, romantiska promenadstråk med små broar och bäckar)

Känslan av att vad som helst kan hända

Artiga gamla engelska gubbar (utdöende tyvärr, men ändå)

Man gå klädd hur som helst och ingen bryr sig (det är bara att passa på att odla sitt exentriska jag)

Billiga kläder (om man nu kan hitta rätt storlek)

Camden Market

Att få besök (turister som oooar och aaaar och påminner en om allt det där som är roligt)

Att besöka Sverige och bli besviken (och inse att alla där för sina egna liv och att ens eget finns i London)

Som tjej får man mycket mer uppmärksamhet av killar (kom till London och känn dig snygg!)

Alla "please" och "sorry" (vet, vet, vet att alla retar sig på detta - sorry! - men jag tycker att det är rätt gulligt smörjmedel och man kan i alla fall låtsas att folk bryr sig)

Att veta att man har flyttat hit, bemästrat staden och snart kan ge sig av för att erövra resten av världen...

Försök till engelsk botgöring

Jag har visst klagat en hel del på London. Här är fullt med obehagliga upplevelser och obehagliga spindlar. Naturligtvis finns det bra saker också. Jag älskar att kunna gå på spännande restauranger och pröva mat från hela världen. Jag älskar att kunna smälta in. Vem som helst kan se (ny-)engelsk ut. Man kan vara indier, västindier eller rödhårig urinvånare och vara engelsk. En rasist skulle få högt blodtryck av att bo i London. Det går helt enkelt inte att vara inskränkt.

Eller... det borde i alla fall inte gå. För när jag har skrivit detta kommer jag på att en judisk flicka blev misshandlad av några muslimer på en fullsatt buss utan att någon gjorde något och det finns en intolerens kors och tvärs mellan olika etniska grupper. Attackerna mot Londons tunnelbana 2004 var ju en attack inom landet mot det brittiska samhället.

Ok, detta skulle vara ett kompenserande blogginlägg, men jag inser att det börjar urarta. Jag lämnar ämnet...

Spindelattack!

Plötsligt skrek Jakob till och for upp ur soffan där vi satt. Som av sympati skrek jag också och for upp fastän jag inte visste vad jag skrek åt. Jakob rös och pekade bort mot soffan och där kravlade en sån där jättespindel! Den tog ett jätteskutt upp på soffkudden medan vi följde varenda rörelse med en skräck som var så stor att den nästan gick varvet runt och gränsade till förtjusning.

Spindeln hade suttit uppe i taket, inne i spotlighten, och spionerat på oss medan vi satt och tittade på tv. Plötsligt hoppade, föll, kastade den sig ner på Jakobs högerarm. Han såg bara något svart som for ner i ögonvrån, kastade en blick på sin arm och där satt den! Den största spindeln någon av oss någonsin sett.

Spindeln har liksom en muskulös, luden kropp och lurviga ben som sprattlar. Och den kan hoppa jättehögt i luften. Det obehagliga med spindlar är att de är så oberäkneliga i sina rörelser. Men ser inte vad som är fram och bak och sidan. De är som en rund karusell som kan gå åt alla håll, hissa sig ner och denna gigant kunde dessutom ta stora skutt upp i luften.

Vi fångade den i ett glas och den började omedelbart spinna ett bomullsliknande nät i ena hörnet.

När vi senare tittade upp i taket såg vi flera spindlar av olika storlekar, men med samma "kroppsbyggnad" - babyspindlar av samma sort. De bor säkert bakom halogenlamporna.

Jag hade mardrömmar hela natten om stora spindlar som kröp över mig och små som kröp in i öronen. Jag vaknade till och tyckte mig känna något kravla i hörselgångarna, men lyckades till slut somna om. Nu kollar jag skorna extra noga innan jag sätter på mig dem!

P.S. Det är inte dessa obehagliga upplevelser jag syftade på i mitt tidigare inlägg ;)

Längtan bort

Har jag inte fått nog? Nog av obehagliga upplevelser i utlandet? Man kan inte koderna, förstår inte spelen, man ligger öppen för att attackeras. Har jag inte fått nog? frågar jag mig då. Jag vill bara linda in mig i svensk trygghet. Eller vad jag tror är trygghet, från min utländska horisont sett.

Igår var jag skrämd av människors hänsynslöshet här i London. Jag kan aldrig få tillbaka oskulden, jag kommer alltid att veta för mycket om London. Förra gången jag bodde här var jag så ensam och utsatt och flackade runt. Nu har jag i alla fall J, men ändå. Man kommer inte undan helt. Att uthärda i detta land känns allt mer outhärdligt. Jag lämnade denna stad 2005 och svor att aldrig någonsin mer komma tillbaka. Nu sitter jag här. Med ännu fler erfarenheter som jag inte vill ha. Ännu mer desillusionerad. Och bara tanken att bo här i minst tre år till får det att krypa i kroppen. Jag vill inte behöva stänga in mig i min lilla oas här i norra London, jag vill uppleva livet där jag bor, kunna utsätta mig för normala saker utan att någon försöker krossa mig.

Jag fick nog av London för länge sen.

Strand i London

Morgon och redan gassande sol. Ska bli ungefär 26 grader idag. Skulle vara skönt om London hade en strand. Anlade man inte en konstgjord strand i Paris förresten? Fast jag vet inte hur mysigt det skulle att vara att ligga på en liten remsa sand mellan en brunflytande Thems och en trafikerad väg. Hmmm... man borde kanske släpa sig iväg till Hampstead Heath med en bok istället.

Gårdagen...

Läskigt godis

Måste bara berätta om en galen godisaffär jag hittade i Covent Garden häromdagen. De hade svenskt godis (tyvärr ej någon turkisk peppar kvar på lager) och finskt mumingodis. Dessutom hade de en hel del annat exotiskt "godis" såsom larver, insekter och ormklubbor. Vad säjs om chokladöverdragna jättemyror eller larver med ostsmak? Jag nöjde mig med några vanilj- och saltlakritspatroner.

Fotbollsfru

Försöker sitta ute i den gassande solen och skriva men solen blänker på skärmen så nu, efter att ha riggat upp ett stort paraply i tvättställningen, har jag lyckats skapa en liten skrivarlya i trädgården. jag sitter i linne, kjol och bara ben och skriver med solen på mina axlar. En hund skäller i bakgrunden och några fåglar kraxar nere i skogen.

Har inte hemmafruat så mycket idag, måste sitta och skriva i solen istället och leta solsemester i Grekland på Internet.

Jag har på något vis just lyckats ordna ”fotbollskväll” hemma hos oss. Det är nämligen den ”livsviktiga” finalen i Champions (eller var det Premier) League ikväll. J hotade med att inte komma hem om han inte fick se fotboll, om jag bara skulle sucka där hemma i soffan och roffa åt mig kontrollen. Han skulle då ”pubba” med sin bästa vän inne i stan så jag erbjöd dem båda att se fotboll hos oss för jag ska laga (eventuellt grilla) lax. Så har man blivit en riktig fotbollsfru…

Instängd

Min veckor börjar på tisdagar, helgerna sträcker sig in i måndagar för J jobbar inte då. Så nu har jag min egen tillvaro.

Det är vackert ute och man hör hur någon klipper gräset några trädgårdar bort. På BBC i bakgrunden talar man om att Storbritannien vill åtala KGB-agenten Andrej Lugovoj. Det är han som förmodas förgiftade Alexander Litvinenko på en sushirestaurang i London. (Litvenko bodde för övrigt inte långt ifrån oss...) Mediabevakningen kring den försvunna 4-åriga Madeleine McCann har mattats av, även om man fortfarande kallar det "Breaking News" om pappan åker tillbaka till England på blixvisit för att hämta några personliga tillhörigheter.

Jag vet att jag tjatar, men jag längtar verkligen så desperat efter ett hem. Vi misstänker att han som äger lägenheten vi bor i har fått en köpare redan för det har inte varit några fler visningar. Och de vi ska köpa lägenheten av har ännu inte hittat något att köpa själva.

Att bo i London känns som att ha livet intryckt på paus. Speciellt när man bor i en tillfällig lägenhet. Men hela London är en mellanlandning. Vi vet att vi inte ska bli kvar här, att det bara är ett trappsteg för J, men jag längtar bort... Kanske kan man ta bilen till någon strand vid kusten på somrarna, men för mig är London så klaustrofobiskt bebyggt och att försöka finna ro i någon av de stora parkerna räcker inte. Jag känner mig som ett djur på zoo, fortfarande instängd och ofri.

Engelsk solglimt

Satte mig i gräset en stund för att läsa min nya bok - On Beauty av Zadie Smith. Jag har hört att den ska vara ett mästerverk så jag måste förstås se vad hon har lyckats trolla fram med ord. Det känns alltid som ett oöppnat paket att hålla en ny bok i sin hand, fingra på omslaget och undra vilken historia man nu ska få del av.

Hursomhelst, jag bredde ut en filt på det vildvuxna gräset och la mig på mage för att läsa. Jag hann ungefär tänka att "Åh, vad mysigt det är att ligga ute i naturen" och jag hann läsa tre sidor innan molnen bullade upp sig, precis som en vanlig svensk sommardag. Jag försökte fortsätta mysa och läsa och vänta på solen och intala mig att det var jättehärligt och inte alls kallt.

Inne i huset två minuter senare (och en läskig medföljande pappalångben som slank under soffan) och solen skiner förstås, men nu orkar jag inte gå ut och skrämma bort solen igen.

Vår trädgård har blivit en liten djungel.

Cassawa

Jag lagade en thailändsk gryta med cassawa (även kallad yuka eller maniouk) häromdagen. Det är en rotknöl som påminner om potatis. Jag smakade det första gången när jag var i Afrika. Men nu fick jag nyligen höra att den kan vara giftig om man inte tillagar den på rätt sätt! Så nu har jag blivit osäker på hur man ska garantera sig för att inte bli förgiftad. Jag vill gärna använda cassawa i maten igen, men vet inte om jag vågar. Någon som vet?

Intensitet

Idag fastnade jag i min dagbok från 2002, från tiden i Aix. Vilken intensitet och desperation. Det är som om jag registrerar allt och vill dokumentera, varenda regndroppe, känsla, nyans, dialog. Som om livet var så oerhört viktigt. Och mina tankar var ett ständigt flöde. Jag skrev ner dem överallt, på bussar, tåg, i klassrummet... Och oj, vad jag var olycklig. Och lycklig. Ibland. I vissa få sekvenser när jag gjorde mig illusioner.

Och allting rusade förbi mig och jag försökte fånga det med båda mina händer och med min dagbok. Allt var så förgängligt och det enda sättet att göra det beständigt var att skriva ner det.

Det är som om intensiteten mattas av med tiden.

Spleen

Häromdagen blev jag diagnostiserad av en kinesisk läkare. Hon tog pulsen på höger och vänster handled, ställde ett par frågor och konstaterade sedan att jag hade problem med blodflödet, matsmältningen och mjälten. Mjälten - spleen - ansågs ju förr i världen ha med depression att göra. Det är väl därför jag är som jag är...

Men mitt liv är ganska bomullsfluffigt just nu. Regnig morgon, amerikanska pannkakor och nyheter till frukost. Sedan knapprande på datorn.

När jag var på Sri Lanka blev jag spådd i handen av en uråldrig gammal man. Och en gång i Sverige blev jag spådd av en indisk taxichaufför som körde mig hem en sen natt. Han sa något om att jag hade blivit sårad i kärlek och att jag hade ett födelsemärke vid hjärtat och när jag kom hem upptäckte jag att det var sant.

Rufs eller snagg?

För några veckor sedan råkade jag ju snagga Jakob. Hans patienter har klagat över att lockarna har försvunnit. Jag har fått förfrågan om att visa Jakobs nya frisyr.

Jakob i "långt" tussigt hår (Obs! censurerade versionen.) Och Jakob i "militant" frisyr (som redan börjat växa ut...).

Stabilitet i en instabil tillvaro

En ny vecka efter en Jakob-och-jag-helg. Det har åskat och regnat och vi har haft mysigt, åkt till Oriental City, lagat asiatisk mat och ätit jättegoda tapas i Covent garden. Jakob har haft en massa kurser så detta var vår första långhelg tillsammans på ett tag.

Jag har funderat över det där med stabilitet. Mitt liv omkring mig är kaotiskt (som vanligt) men jag är i världens mest stabila förhållande. Jag har aldrig känt mig så trygg. Det är som om jag inte kan göra fel. Som om jag alltid är bra i Jakobs ögon.

Men oj, vad jag har hemmafru-saker att göra. Jag sitter och skriver i helgens efterdyningar, dvs kaos... Det är disk och tvätt och allmänt stök. Och så ska jag vara kreativ. Tanken var ju att jag skulle sitta i en mysig oas i London och vara världsvan och skriva.

Ibland är det som om jag inbillar mig att om jag satt i en lägenhet i Paris och skrev så skulle det inte finnas damm och andra triviala saker som störde mina skriverier. I min tilltänka framtid sitter jag ute på en solig terass någonstans (som förhoppningsvis inte är London) med en laptop och en stor kopp te och skriver, skriver, skriver.

Men för närvarande ska jag ägna mig åt jordliga ting som städning. Ska bara styrka mig med en cappuccino först...

Ett liv utan struktur

Det blir skönt att vara lite praktisk, att inte tänka, att bara vara mekanisk. Jag måste städa idag för de kommer från mäklaren imorgon för att ta bilder.

Ovissheten börjar tära på mig. Inte bara denna ovisshet med lägenheten, utan all ovisshet. Att aldrig veta var ens hem är, att aldrig kunna satsa, att alltid behöva bromsa.

Och i vissa stunder tänker jag att kanske är inte Sverige så hemskt trots allt. För jag vet inte vad jag kämpar för här i London. Och London kommer inte att vara detsamma om ett eller två år. London är inte detsamma som 2004 och nästan alla mina vänner från den tiden har flyttat någon annanstans. Det är omöjligt att få fäste, struktur, stabilitet.

Sådant har mitt liv alltid varit.

Och lite musik...

Kan man höra på en persons musiksmak vem han eller hon är? Eller är det snarare ett tecken på vem man vill vara? Varför måste alla trasiga, rastlösa själar gilla rock och varför kan man inte riktigt tas på allvar om man erkänner att man gillar soul och smöriga ballader? Då avskedas man genast som en lättviktare som aldrig känt på livets djupaste mörker eftersom dessa sånger är alltför omsorgsfullt polerade och dekorerade och prinsesslikt inslagna i en massa krusiduller. För slipade för att verka äkta kanske.

En av de vackraste sånger jag vet heter Elle tu l'aimes med Hélène Ségara. Jag hörde den första gången i fransk radio då jag studerade i Aix en Provence. Jag hörde den och drabbades. Jag var totalt i chock och lyckades spela in den från radion och lyssnade sedan om och om igen på en mycket knastrig version som bara fick sången att låta ännu mer desperat.

Senare fick jag veta att det fanns en portugisisk förlaga - fadosången Cancão do Mar. På franska kunde jag förstå texten, men jag har ingen aning om vad den portugisiska versionen handlar om. Jag antar att den har något med hav att göra. Den franska handlar om att han älskar en annan. Hittade båda på You Tube (den portugisiska med Dulce Pontes, originalet sjungs av Amalia Rodrigues).

Elle tu l'aimes



Cancão do Mar

Spegel, spegel...

I fredags fick Boots in mer av den där nya mirakelsalvan. Hyllorna har gapat tomma länge och det engelska folket har otåligt väntat. Köer började bildas redan klockan fem på morgonen på Oxford Street för klockan sju skulle affären öppna. Det var allt ifrån 20-åriga tjejer som skulle köpa cremen till någon moster och män som skickats ut av sina fruar. Påstods det. I tidningarna såg man bilder av generade människor som gömde sig under sina jackor som under en burka. Och jag har ännu inte hunnit åka in till stan för att inhandla miraklet. Till någon släkting eller så menar jag förstås. (Det är faktiskt sant, men jag tror att jag också måste pröva - vem vill inte vara ung och vacker för evigt?) Frågan är bara om det finns något kvar när jag kommer dit. Det tillverkas 24.000 flaskor av serumet varje dag, men det är redan 100.000 på Boots online-väntlista och på eBay säljs cremen nu för nästan 1400 kr.

Minnesbilder från Danmark

När jag skulle ladda ner spindeln från kameran hittade jag bortglömda bilder från vår Danmarksvistelse i slutet av mars och tänkte att jag skulle dela med mig lite.

Denna kyrka kommer snart att vara ett minne blott...

...för den är byggd vid havet som tar allt mer jorden.
Som ni kan se håller vågorna på att äter upp detta stycke land.

Snart kommer hela kyrkogården att vara begravd i havet.

Spindelfobi

Plötsligt var den bara där. En jättestor spindel i vårt hus!

Brrr... Den var 5 cm stor!

Alla dessa liv...

Jag vet inte vad jag vill. Bara att jag vill leva alla liv. Jag vill leva i en massa länder, men jag hinner inte och jag kan inte göra allt mitt hem, erövra hela världen. Sedan får jag se en bild av Stockholm och skulle vilja bo där med ett annat sinne, flytta dit med mitt lugn och låta bli att drabbas av gamla tankar. Men jag kan bara bo där i tankarna när jag befinner mig någon annanstans. Vissa säger att jag är rastlös, men jag vill bara känna olika stämningar, förlora mig i dem och byta liv för ett tag. Jag vill pröva på världen för att se var jag hör hemma.

Tankar om att blogga

Jag har funderat över vad bloggen gör för mitt skrivande. Den är inte min dagbok, den är inte min roman, den är ett avskalat mellanting. Den är inte fiktion, men den är inte hela sanningen. Den är ett censurerat liv. Den är anpassad efter lagom. Det är som att gå en balansgång mellan personligt och opersonligt och ofta är det det personliga som är det intressanta. Och det måste filtreras bort.

London på allergitabletter är mycket bättre. En sanerad stad som jag kan njuta av. Drack två glas vin igår på en spansk tapasbar nära Baker Street och blev full, men bara censurerat full - ungefär som min blogg. (Jag blir full på ingenting.) Åkte en black cab hem, inte en svarttaxi utan en sådan där jättetaxi som jag bara sett i London. Vaknade med huvudvärk imorse, jag kan aldrig bli alkoholist. Jag måste ha asiatiskt påbrå...

Skrivkramp...

Ännu en solig dag i London. Om vi hade haft trädgårdsmöbler hade jag kunnat sitta ute och skriva, men det är ingen idé att köpa några möbler eftersom vi snart ska flytta. Nästa vecka ska mäklarna komma hit och mäta upp lägenheten.

Idag ska jag försöka vara kreativ och produktiv med mina projekt. När man jobbar tänker man bara på allt man inte hinner göra och skulle kunna skriva en lång lista över saker man vill få tid till. Men nu när jag har tiden har jag fått skrivkramp istället. Så jag ska spara på mina få ord...

Småstadskänsla

Idag har jag varit inne i E. Martyn, som är en liten kaffebod i Muswell Hill, och köpt nymalet kaffe. Det är precis som att kliva hundra år tillbaka i tiden. Det påminner om ett gammalt apotek med mörk träpanel och massor av hyllor. En härlig doftar av kaffe sprider sig så snart man kommer in. Lite längre ner på Muswell Hill Broadway finns ett franskt bageri med underbart valnötsbröd. Sådana små saker tycker jag om med London. Trots att det är en sådan gigantisk stad så är det fortfarande småstadskänsla kvar i vissa delar.

Eftersom jag är nybliven "hemmafru" fick jag tipset om att bada i Hampstead. I Hampstead Heath finns det nämligen dammar (minisjöar) man kan simma runt i. Det finns en speciell damm för män och en för kvinnor (och en unisex!) där man kan bada. Det känns ganska gammaldags, men jag måste titta förbi där. Hampstead är för övrigt ett mysigt område med butiker, kaféer och pubar. Det är också något av det dyraste områdena i London. Bishops Avenue är nog den exklusivaste väg man kan finna. Här har bl.a den saudiarabiska kungafamiljen sitt Londonresidens.

Shoppinghysteri

Senaste nytt från London är att Kate Moss har släppt sin kollektion för TopShop. Eller "sin" kollektion... hon har inte designat kläderna själv utan har arbetat tillsammans med designers. Igår kväll öppnade portarna till butiken på Oxford Street. De släppte bara in 150 personer åt gången och de ivriga köparna fick handla max fem plagg. Kate själv visade sig i 12 sekunder. Hysterin fortsätter idag. De visade några av plaggen på BBC news i morse - ett rött, löst sittande linne, en blommig klänning, ett par jeansshorts... Idag släpps försäljningen över hela landet.

Jag var själv på shoppingmaraton i helgen. Den superbilliga klädkedjan Primark har också öppnat en butik på Oxford Street så man såg Primarkkassar överallt. 400 meter av Oxford Street var avspärrad för biltraffik på grund av en tidigare brand ovanför butiken New Look. Att ta sig fram på Oxford Street en lördag tar alltid lång tid - speciellt om man ska gå in i var och varannan affär. När jag och min kompis, efter ett par timmars vandring, kom fram till Bond Street åt vi tapas på en uteservering på James Street. Tapasen var gudomlig. James Street är en mysig restauranggata med ett litet torg vid sidan. Det var fullt med folk som satt ute i det vackra vädret och vi satt i solen och njöt. Det är fortfarande vackert väder och det har nästan inte varit en dålig dag sedan påsk. Det känns som att befinna sig vid medelhavet, men det är väl klimatförändringarnas fel.