30 april 2008

????

Var är jag? Jag drömmer att jag befinner mig här och där, att jag bor överallt, att jag inte kan bestämma möten med folk för jag vet inte var jag kommer att vara det och det datumet.

Jag har inte kommit hem, jag har kommit bort. Mitt liv är mer fragmentariskt än någonsin.

För ett par dagar sedan levde jag i en helt annat tillvaro och plötsligt, som genom ett trollslag, har den bytts ut mot en situation som påminner om den jag var i för flera år sedan när jag kom hem från USA - då jag var singel, hemlös och förvirrad. Jag vet att jag har någon annan värld någonstans där borta, men den känns overklig, påhittad och jag faller in i Sverige med sådan lätthet att det är skrämmande.

Redan när jag flög in över Stockholm kom jag på att Sverige var en illusion som bara funkade på engelsk mark, att Sverige var någonting som jag hade konstruerat i mitt huvud och det Sverige hade mycket lite att göra med verklighetens Sverige.

Men det konstigaste är att ingenting är konstigt. Allt är som vanligt och det känns som om år av mitt liv bara varit en parentes och att detta är det egentliga livet och det skrämmer mig. För jag vill inte att detta ska vara det egentliga livet, jag vill att Sverige ska vara min sommarparentes. Men allt annat utom Sverige känns påhittat nu, som om jag bara drömt det, som om min gamla tillvaro bara skulle kunna viftas bort som en fluga, som om allt annat skulle kunna avfärdas utan att jag kan råda över det. Sedan kommer något mail från London som påminner mig om att jag faktiskt har levt där. Och mitt barn och min ring har följt med mig hit som från en annan värld, som en påminnelse.

Jag går runt på stan, det är soligt och vackert och som vanligt. Jag har kommit "hem", ätit skogaholmslimpa och haft någon slags omvänd kulturkrockschocksångest. Ångest över avsaknad av kulturkrock.

Den enda som inte fattar att jag är i Sverige är min mobil som vägrar släppa taget om det engelska numret och jag har ringt comviq, tekniker har försökt lära om den, men den hoppar hela tiden tillbaka i engelskt mode.

Jag vet inte vilket "mode" jag själv befinner mig i. Jag vet bara att jag befinner mig på svensk mark och att allting är oroväckande normalt och som vanligt.

5 kommentarer:

Prinsessan sa...

Välkommen tillbaka. det var väldigt intressant att läsa din ord om hur du upplever allt.

londongirl sa...

Åh, vad du beskriver din känsla bra! Skönt att du faktiskt har den där ringen och ditt lilla barn där på och i din kropp....som en påminnelse om ditt liv någon annastans.

Välkommen tillbaka till Stockholm!

Sara sa...

Det där känner jag igen...
Att de mest signifikativa sakerna reduceras till parenteser, och det är någonting svindlande i det.

Hoppas du har det bra!

PiM sa...

du skriver med sån inlevelse - författare kanske??? bokstäverna blir levande på nåt sätt :) hoppas du har en roligare dag än jag ??!! 1 maj är TRÅKIG har jag kommit underfund med // PiM

Lisa sa...

Prinsessan: Tack! Tror att jag börjar komma in i en mer stabil känsla nu.

Londongirl: Tack, det känns skönt med den påminnelsen, annars hade allt bara varit för absurt och påhittat på något sätt.

Sara: Kanske är det för att man känner sig så ensam om sina upplevelser som de reduceras till parenteser. Ingen här vet riktigt vad man varit med om.

Pim: Vad roligt att höra! Det tar jag verkligen som en komplimang :D
Blir inget 1:a majande för mig heller. Jag håller mig inne idag pga pollen, jättetråkigt när det är så fint väder!