Stockholm håller på att gå över i underbar vår. Igår tog vi barnen och promenerade till Humlegården som översvämmades av soltörstande föräldrar och barn. Just sådana här dagar älskar jag Sverige, samtidigt som jag längtar bort ännu mer. Solen påminner mig om något ännu varmare.
Vi har snart varit på en plats i sträck i tre år och både J och jag börjar längta efter att sträcka på benen, klä på oss våra sjumilastövlar och sätta ner foten någon annanstans. Men var? Och hur? Och är det ens möjligt? Vi inser båda att vi inte längre kan prova på olika liv. Det kommer nog aldrig att bli ett år i Hong Kong, två år i Schweiz och tre år i Marocko. Det måste bli på livstid och vi vet inte om vi redan har fått en livstidsdom här i Sverige eller om det fortfarande finns tid för att bryta upp. Fast för gott i så fall. Inget mer fram och tillbaka.
Vi trivs i Sverige, börjar känna oss etablerade, vana, trygga, lyckliga. Vågar man satsa det? Men är det här allt? Är det det mesta vi förmår av livet eller finns det mer?
Vi drömmer om att sitta med ett glas vin på en veranda om kvällarna och inte frysa. Vi drömmer om att kunna vara ute i sommarkläder nästan året om. Vi drömmer om andra vanor.
Förut när jag gav mig ut hade jag så lite att förlora, nu har vi ett helt liv här, ett helt lyckligt liv. Kan det funka lika bra någon annanstans eller bättre? Eller sämre? Vi kom hit till Sverige för tre år, minst. Dessa tre år har snart gått och vår framtid beror delvis på vad dessa tre år kommer att leda till - här eller någon annanstans.
