Sista höstresterna. Djurgården.

När jag ändå städar i bildarkivet. Detta var för några helger sedan, då hösten hade sin färgsprakande höjdpunkt. Vi hade med oss matsäck ut till Djurgården. Barnen åt omelett och drack varm choklad. Sedan sprang de runt i gräset, hoppade på stenar och klättrade i träd. Jag älskar denna stockholmska oas, denna lantliga tillflykt i storstaden.

Fotobokslut

Detta har jag inte vågat säga högt, men nu måste jag erkänna en sak. Jag har inte gjort ett enda fotoalbum till barnen. (Jag vet, jag är en fruktansvärd mamma!) Och nu lider (förhoppningsvis) mammaledigheten mot sitt slut. Därför, kära läsare, har jag inte riktigt haft tid för er. (Förlåt!) 

Jag håller nämligen på att gå igenom 40 000 bilder. (Nej, jag skojar inte.) 

Det är 4 års bilder. 

10 000 bilder om året i snitt. 

Viljan viker sig nästan av bara tanken, men nu - ca 40 timmars utspridd tid senare - börjar jag se ljuset. Nu ska jag bara sålla och komprimera ner 5000 bilder till 7 album. Och så klistra in förstås.

Att gå igenom dessa bilder har varit som att gå igenom de senaste åren av mitt liv. Att se Julies tid som pyttebebis på neonatalen var chockerande. Jag hade glömt hennes sköra lilla jag. Dagens bestämda virvelvind med lockar som inte vill tämjas och ben som springer av glädje är långt från den lilla varelse som låg känguru på mitt bröst och fick 5 ml mjölk i sond. 

Sedan byttes neonatalen och Sverige ut mot de undersköna miljöerna från Seychellerna. Den sorg jag kände när jag gick igenom fotona var starkare än jag hade trott. Känslorna satt kvar på filmen. I alla fall på de tidigaste bilderna därifrån, när livet var akut smärtsamt och vi kämpade för att finna våra platser och våra känslor. 

Sedan hemkomsten, livet som återvändande svensk i Råsunda. Och så kom vår älskade lille Emil (numera farlig T-Rex) in i vårt liv. Tvåbarnsmor bara så där, utan att vi hunnit blinka. Och så flytt igen, in till stan och blink, blink, en liten Vera i min famn och så var vi fem och mycket lyckligare. Lyckligare för varje år. 

När jag går igenom bilderna blir det lättare för varje bild. Livet, tillvaron blir mer självklar, vi sjunker in i något som kallas vardag. Jag växer in i rollen som mamma, som medlem av en stor familj, vi gifter om oss (utan att skiljas emellan) med varandra i kyrkan. Jag landar i mina känslor och i Sverige. Lyckan att gå runt i Stockholm, titta på alla vackra hus, alla människor, se det blir vår, sommar, höst och vinter och våga stanna, vilja stanna. 

Allt detta sammanfattas i bilder. Och här är några, slumpmässigt utvalda (orkar inte gå igenom mina 40 000 bilder alltför nitiskt igen):

Hemma från sjukhuset. Julie är nog 2 månader på den här bilden - och fortfarande lillebitte. Jag har kort hår och är skör av oro.

En av världens vackraste stränder. På ön Praslin.

En till av världens vackraste stränder. På ön La Digue denna gång. Här någonstans, vid denna tidpunkt, började vi bli lyckligare igen. Seychellerna led mot sitt slut och vi njöt av de sista resterna.

Nyss hemkomna till Sverige och på utflykt i Mariefred. Julie har fått smak för glass.

Lille Emil döljer sig under min scarf. En liten amningspaus i det lilla slottet där han döptes.

Här är den lille prinsen igen med sin omissigenkännliga pussmun.

Och så Vera som landade i en trygg, etablerad familj och fick gå på babysim. Att gå på babysim kändes väldigt svenskt, vanligt, anpassat och som man "ska göra", men det var kul. (Det är sånt jag ägnar mig åt nu för tiden - det var länge sedan jag red på elefant och skulle starta affärsverksamhet på Sri Lanka).

Något av det viktigaste för mig i livet är att älska och skapa en kärleksfull familj och jag känner att vi är på god väg. För det som slog mig mest när jag gick igenom bilderna var ändå: "Oj, vad kul vi har haft! Vilken rikedom! Tänk att jag får vara en del av detta, att detta är mitt liv, att denna familj är min!"

Med smak av Vallée d'Aoste

Medan jag levde mitt vanliga, oinspirerande stockholmsliv på stans lekplatser spenderade J helgen i de italienska alperna, vandrade och åt i fyra timmar långa maratonpass. Han tog med sig ostar och annat gott till sin uttråkade hemmafru och igår försökte han återskapa Italien för mig genom att öppna en flaska av det lokala italienska vinet och bjuda på italienskt. 

Jag ska försöka förklara vad det var han lagade, men det är inte lätt när jag inte har namnet på några av de varor han hade med sig hem. Det var i alla fall en slags italiensk ost som han svepte in i späck (skulle ha föredragit att säga lufttorkad skinka, späck låter så vulgärt och osmakligt, men jag ska inte ljuga). Dessa knyten stekte han sedan på grillpanna tills osten smälte därinne. Detta serverades enkelt till en reducerade balsamicosås, karmelliserad inlagd lök, lite bröd och rött vin. Men det var underbart gott och nu hoppas vi att vi kan åka till Italien tillsammans i några dagar och vandra i bergen. Jag har ett enormt behov av att svepas bort från mitt vardagsliv och uppleva något annat. Dessutom har jag kommit på att man inte behöver bosätta sig på alla platser man besöker. Det känns befriande att i framtiden kunna semestra utan baktankar.

Drömmen om ett hus

Vera tycker att poolen ser spännande ut! Hon är ju proffs på babysim och vet vad det handlar om!

Tre huvuden skymtar bland bärbuskarna.

Mums med sura krusbär! Tycker i alla fall mamma.

Julie lär Vera att gå.

Lite bröllopsblomster i trädgården.

Spelar boule på farmor och farfars boulebana.

Grillafton.

Jag rensar lite bland semesterbilderna och blir alldeles varm och lycklig när jag ser dessa från Danmark.
Barnens farmor och farfar bor i sagolandet, i det vackraste hus man kan tänka sig, i "Danmarks Provence" med böljande kullar. Trädgården är som en engelsk trädgård och här och där finns det lite uteplatser, örter, bärbuskar, potatisland och växthus. Runt om trädgården porlar en liten bäck och längs med den går "kärleksstigen". Det finns en utomhusbastu och pool, en liten lekstuga och äppelträd - allt en familj kan önska sig. Vi brukar äta middagar och grilla ute i trädgården. Min svärmor går bara ut i växthuset eller i trädgårdslandet för att hämta kryddörter, sallad, gurka eller tomat. Tänk att ha ett skafferi alldeles utanför dörren och en egen vinkällare. Det är en liten by där alla känner alla - till och med mig fast jag aldrig har mött dem förr.

Jag älskar Stockholm, älskar innerstaden, blir alldeles lycklig av att gå på de vackra gatorna. Jag gillar rörelsen, livet, trafiken, alla dessa storstadsljud, husen, arkitekturen. Men jag skulle önska trädgård och frisk luft åt barnen. Även om Humlegården,Vasaparken, Djurgården och Rålis är oaser för oss. Tänk att bara kunna släppa ut barnen i trädgården, vilda, springandes, skuttandes som små gaseller.

Mina svärföräldrars hus har alltid varit imponerande, ända sedan jag kom dit för första gången och satt i salongen och någon plötsligt gav mig en livs levande bebis att hålla i. Jag blev livrädd, för bebisen och den vackra salongen med flygel och allt det där fina som bara var vardag och trygghet för J. Nu när jag kommer till Jylland är det (oftast) avkoppling och även om huset och trädgården alltid har varit vacker har allt detta  blivit sagolikt sedan jag fått barn. Att se dem tumla runt i det stora huset och ute i trädgården är magiskt och något jag skulle vilja ge dem för alltid, inte bara på semestern. Ett hus. En trädgård. Fast i Stockholm helst. Om man ändå hade kunnat väva ihop liv, länder och drömmar till ett och samma.

30/6-2012: Lisa og Jakobs forrygende bryllupsfest, d. 12. maj 2007

Kyrkan sedd från Js föräldrars hus där vi höll festen.

Huset sett från kyrkan.

Den 30 juni 2012 blev jag och J välsignade i en liten by utanför Århus. En fantastisk dag med lite kaos och massor av kärlek.

Då dessa bilder togs dånade kyrkklockorna frenetiskt. Jag stod försenad utanför kyrkporten med min brudtärna och Julie som var brudnäbb. Inne i kyrkan satt gästerna samlade och J stod framme vid altaret i väntan på mig. Brudbuketten fattades och ännu värre - Emil låg kvarglömd på soffan i huset och sov (inte ensam i huset måste jag tillägga). Klockorna dånade, jag grät utanför kyrkportarna. Min svärfar sprang i ilfart ner efter brudbukett och Emil. Det var så mäktigt, så intensivt, så förvirrat, så stort - klockorna som ihärdigt klämtade för oss i en oändlighet. Så slutade ringandet. Stackars brutalt väckte lille Emil var på plats, alla var samlade och så slog klockan tre hårda, tunga slag och portarna slogs upp. Först gick Julie och brudtärnan in och efter, på det ojämna stengolvet, med röda rosenblad utströdda uppför gången gick jag sakta, sakta för att inte falla, snubbla eller svimma, på väg mot altaret där J stod och väntade på mig. Han svalde bort tårar och lyfte på min slöja. Sedan minns jag bara fragment av att prästen talade och vi knäböjde och någonstans mitt i allt sa vi ja och prästen höll tal, psalmer sjöngs på svenskdanska, Vera döptes och sedan gick vi ut till Bachs Air.

Vi hade såpbubblor istället för ris. Riskastningen symboliserar fruktsamhet, men det behöver vi ju inte mer ;-)

Tilly, älskade Tilly. Det var sista gången jag såg henne, på mitt bröllop i Danmark. Två veckor senare, hemma i Sverige gick hon bort.

Vi höll trädgårdsfest i Js föräldrars fantastiska trädgård på Jylland. Under bröllopsförberedelserna tittade vi på oändligt många festlokaler (jag har nog plöjt igenom alla i hela Stor-Stockholm), i tre olika länder och velade först mellan Svenska kyrkan i Nice, Engelbrektskyrkan och Hedvig Eleonora, men sedan insåg vi att ett enkelt, avslappnat, lantligt trädgårdsbröllop i Danmark var det som passade oss bäst. Barnen kunde springa fritt i trädgården, sova i det stora huset och vi kunde njuta av buffé och dans med våra vänner och vår familj.

4 av 6 kusiner fångade på bild då de leker i trädgården.

Vera med min mamma.

Vi hade tipspromenad för gästerna i trädgården.

"Var i går til Lisa og Jakobs forrygende bryllupsfest, d. 12. maj 2007. :)" som en av våra gäster uttryckte sig dagen efter på facebook. För sanningen är ju att vi blev hemligt vigda i London drygt fem år tidigare, bara vi två, med två vittnen, en regnig vårdag i Wood Green. Men mer om detta en annan gång.