Jag vill hem till Sverige! (I alla fall när man får oinbjudna gäster...)

Just nu samlar jag på dagarna här nere. De där underbara dagarna som jag kommer att leva länge på när det regnar och är kallt i Sverige. Men också de där dagarna som jag förmodligen kommer att leva ännu längre på de där grå marsdagarna när våren aldrig vill komma och snödrivorna inte längre är vita utan smutsgrå. De där dagarna när Seychellerna inte riktigt är på sitt bästa humör, en dag som igår...

.

Söndagen inleddes med att AC:n och fläktarna dog. Elektriciteten hade plötsligt stängts av på hela ön. Vi började snart smälta bort i den 35 gradiga hettan och 80%iga luftfuktigheten. Undantagstillstånd utfärdades i vår lilla tillvaro och vi flydde ut till bilen och körde en timme till Anse Royal och ett hav som var klarare och turkosare än jag någonsin kan minnas att det har varit.

.

Vi samlade ihop våra få kontanter (alla bankomater hade ju också upphört att fungera) för att köpa stenugnsbakad pizza och äta på stranden. Jag kunde knappt vänta på att få sitta i skuggan under takamakaträden och sedan bada med Julie.

.

Men så står vi där, med våra pizzor och ska ge vår hungriga lilla dam barnmat och då visar det sig att vi inte tagit med någon mat till henne! (Jag vet, vi är förmodligen världens sämsta föräldrar, men vi trodde att den andra hade packat ner maten.) Och det är söndag och inga affärer med barnmat har öppet och dessutom har vi just gett bort det sista av våra pengar i dricks, så vi kastar en sista längtansfull blick på den Indiska Oceanen och kör hem.

.

Nu är elektriciteten tillbaka, men framemot kvällen visar sig ön från sin mest ocharmiga sida hittills. Glöm det där med krabbfobi, nu är det giant centipedes som gäller. De är någon monstervariant på tusingfotingen - fast med hundra ben. Och tydligen kryper de upp i sängen på natten och attackerar ögon och mun och deras bett gör visst fruktansvärt ont och kan till och med vara farligt.

.

Och plötsligt kryper en sådan där gigant (15 cm) runt på vårt vardagsrumsgolv. (Att en 10 cm stor kackerlacka också skuttar förbi märker vi knappt.) J tar macheten (känsliga läsare varnas!) och klyver den mitt itu, men den fortsätter att leva! De två delarna kryper åt varsit håll och J hugger av huvudet, men kroppen (eller kropparna bör jag väl säga) fortsätter som Terminator att krypa runt. Efter en massiv besprutning av badrumsrengöringsmedel är centipeden till sist oskadliggjord.

.

Efter denna strapats ska vi äntligen gå och lägga oss. Då ser vi världens största spindel på väggen. J (såklart, jag håller mig på minst 3 meters radie från sådana varelser) krossar den och ut ur kroppen väller en hel armé av minispindlar...

Ja, och sen ska man försöka sova gott...

.

Gårdagen arkiveras under mappen "Saker att inte sakna". Den mappen hade jag tänkt kika i när Sverige känns alltför tråkigt och grått.

The lonely life of an expat...

Att vara expat kan vara lite ensamt, speciellt om man som jag inte kan landa på en plats länge nog för att bygga upp något.

Det är nog lite riskabelt att investera i en vänskap med mig eftersom man aldrig vet när jag flyger vidare, men några få har vågat och de vännerna har jag behållit även när vi inte har bott på samma plats.

Jag har aldrig varit en person som haft en massa vänner, utan har alltid haft några få, nära, nära vänner. Jag kan förundras över Js förmåga att omedelbart bli omtyckt (även om det inte är svårt att förstå varför). Hans patienter gråter över att han ska lämna Seychellerna och Madame J försöker muta honom med massage, papaya och passion fruit... Jag försöker studera hans talanger för ingen här försöker hålla mig fast på Seychellerna med passion fruit.

Som barn var jag ganska blyg och flyttade runt och var alltid den nya tjejen i klassen. Jag har haft många sporadiska vänskaper, men har ofta inte blivit kvar länge nog för att vänskapen ska hinna fästa.

När jag är i stora grupper känner jag alltid hur jag kommer bort, tappar bort mig själv på något sätt. Jag tycker inte att jag kan det sociala spelet, mitt verkliga jag hamnar i skymundan och jag förlorar min vanliga, bubblande personlighet.

.

Men jag vet också att jag har blivit lite lat av mig. J är min bästa vän här och han och Julie är hemma för mig. Det är därför jag kan känna mig trygg var som helst på jorden. På något sätt trivs vi så bra i varandras sällskap att vi inte "tvingas" vända oss ut och socialisera. Vi måste påminna oss om det.

Som expat är det bra att ha den där begåvningen som J har. Å andra sidan är det lättare att få vänner här än i Sverige. Men just som man börjar få ett socialt liv ska man iväg.

Jag stötte på en sydafrikanska som jag aldrig sett förr i matvaruaffären Docklands för några veckor sedan. Jag stod och beundrade hennes bebis och plötsligt var jag inbjuden till expatmammornas hemliga sällskap på Seychellerna och nu blir jag medtagen till deras hus uppe i bergen med utsikt över Beau Vallon och jag och Julie inviteras till poolparties för barn och andra lekfester och så ska jag härifrån. (Se, en sån sak skulle bara aldrig hända i Sverige!)

.

Men. Det är i Sverige som jag har mina bästa vänner. Efter år av utland har jag lyckats vaska fram en hållbar vänskap med några få personer och de är guld värda!

Världens minsta huvudstad

Seychellerna har varit en engelsk koloni och har sin motsvarighet till Big Ben: Small Ben.

Olika religioner samsas på samma ö.

Dags för en make over?

Om ni tycker att det verkar som om jag alltid går omkring i samma kläder på bilderna så är det faktiskt för att... hmmm, jo, för att jag går omkring i samma kläder härnere. Eller, jag recyclar de få plagg jag har. Och ofta syns jag i min bikini.

Jag är ingen shopaholic, men jo, jag erkänner, jag känner en viss abstinens. Så till den grad att jag släpade med J och Julie till ett Victoria i 34 gradig värme bara för att få det bekräftat: Seychellerna är inget shoppingparadis. Jag tror att den närmaste shopping (av kaliber) finns i... Sydafrika. Förvisso står det "Shopping Center" lite här och där, men det innebär oftast en liten tobaksbutik.

Jag drömmer också om make up (glömde sminkväskan i Sverige och råkade tvätta läppstiftet jag köpte i Qatar). Jag har förvisso en kajal, men den går inte så bra ihop med mina mörka ringar under ögonen.

Efter sommaren och hösten har jag känt mig en smula... sliten. Jag känner att jag behöver en helrenovering. Ok, det har hjälpt lite att vara på Seychellerna. Det är som spa för själen, men jag känner ett uppdämt behov av att vara ytlig och gå i högklackat.

För att återfå mina mänskliga former planerar jag följande: Ång- och lerbad, massage och ansiktsbehandling i Victoria och sedan i maj hoppas jag på lite powershopping i Danmark.

Man måste ju se någorlunda snygg och utvilad ut när man kommer till ett Stockholm i sommarberedskap...

Solstråle

Vår lilla skatt blir 9 månader idag. Lite godmorgonbilder:

Komma "hem"?

Att flytta tillbaka till Stockholm är något av det läskigaste... Läskigare än att flytta till Seychellerna. Jag har aldrig känt mig hemma i Stockholm (Sverige) trots att det är där jag är uppväxt. Jag har alltför många dåliga minnen. Jag har aldrig känt att jag har passat in.

Att känna sig rotlös i ett annat land är lättare än att känna sig rotlös i sitt eget land. I utlandet kunde jag finna konkreta, geografiska skäl till detta. Då kunde jag låtsas att jag hade ett hem där borta i norr, låtsas att jag hörde hemma någonstans, att jag tillhörde någonstans. Jag har aldrig känt mig svensk och det är lättare att känna sig svensk utomlands än i Sverige.

Jag hoppas att jag inte kommer att göra mig illa på Sverige.

J är lycklig över att flytta till Sverige. Lycklig på det där bekymmerslösa vis som man är när är ny och inte vet för mycket. Lycklig som man kan vara i en okänd stad som aldrig har gjort en illa.

Men när Julie föddes i Sverige fick jag en ny känsla för mitt land. Det räddade oss.

Nästa anhalt:

Hit flyttar vi. Till min vackra hemstad. Tänka sig att jag snart ska gå med vana steg på gamla gator, se vattnet glittra nedanför slottet, ta båten ut i skärgården, gå på caféer, äta glass i Kungsan, promenera på Djurgården... Allt detta ska jag uppleva med min Julie och min J. Det blir något helt nytt.

En enkel biljett...

När man ser på alla saker vi har släpat med hit från London inser man att vi hade planerat en längre vistelse här. Vi planerade inte att J inte skulle trivas (i början), att ekonomin härnere skulle braka, att Julie skulle födas för tidigt...

.

Vi skulle ha kunnat stanna längre, av många olika skäl. Men vi lämnar Seychellerna, av många olika skäl.

.

Livet härnere är en underbar dröm, men det är tyvärr inte hållbart för oss i längden, så vi måste säga hejdå.

.

Jag kommer inte lämna Seychellerna så som jag lämnade London - med lättnad i mitt hjärta. Jag kommer att sakna Seychellerna. Bara jag tänker på hur vi kommer lyfta och se dessa pluttöar minska i mörkret medan planet för oss mot nordligare trakter får jag tårar i ögonen.

.

Samtidigt känner vi en längtan, en iver inför vårt nya liv! Jag känner en längtan efter syrenblommor på min födelsedag, doften av nyklippt gräs och en sommaräng. Att trippa på storstadsgator med fina sommarskor. Att frysa, huttra lite och svepa in sig i en tjock varm kofta. Att gå i stövlar. Att sminka mig (glömde min sminkväska i Sverige och läppstiftet jag köpte i Qatar råkade jag tvätta på 40 grader). Att klä Julie i söta kläder.

.

Men framför allt längtar jag efter att få träffa familj och vänner igen, att få visa upp Julie, att stanna upp lite och börja bygga på något.

.

Jag känner en enorm tacksamhet över att jag har fått uppleva Seychellerna! Och nu tänker jag inte bara på lata dagar på stranden och barbeques, utan på att jag har fått leva här, att jag har fått ha det tråkigt, se vardagen i ett annat land, att få vara mer än en turist här. Att jag har fått uppleva frustrationer, kulturkrockar och se hur livet är för seychellois.

.

Och någon gång vill jag återvända hit och visa Julie var hon badade i havet för första gången, var hon vägdes och mättes, var hon brukade följa med oss och handla.

.

Men nu väntar nästa äventyr. Startdatum: 2 maj.

.

Och tills dess är det bara att njuta av de sista veckorna på Seychellerna...

Det hårda livet som expat...

Tillbaka på Mahé:

Praslin

Julie somnade på färjan mellan La Digue och Praslin

Praslin ligger inte långt från La Digue och är en lightversion på huvudön Mahé. Praslin är inte lika dramtiskt vackert som Mahé. Mahé med sina höga, ångande djungelberg. Praslin är mer torrt, men stränderna... Åhh! Här finns - återigen! - världens vackraste strand Anse Lazio:

Intill världens vackraste strand ligger en annan strand som inte heller är så dum. Dessutom var den folktom när vi var där. Anse Possesion:

Men Praslin har en massa öde stränder. Vi tog bilen runt hela ön och sydvästra sidan är smockad med sagolika stränder utan en människa. Det är bara att stanna bilen var som helt och vara i paradiset.

Att åka hem till Mahé var en underlig upplevelse. Vi hamnade med några tyskar som skulle hem till snöiga Tyskland och vi, vi skulle till Mahé... Och det lustiga var att det kändes tryggt och hemtamt när båten lade till vid hamnen i Victoria.

Grand Anse

La Digue har härligt, babyblått vatten och ibland kan man nästan känna som om man simmar runt i en uppvärmd pool. Men Grand Anse är inte säker när det är sydöstlig vind (maj-okt).

Ett tyskt bröllopspar drogs med i strömmarna här i höstas. Hon simmade ut för att rädda honom. Båda dog.

Det ska vara någorlunda säkert nu, men jag kastades ändå runt i vattnet och vågorna hade fräckheten att gång på gång slita av mig bikinin så jag insåg att det var säkrast på land.

Vacker är det hur som helst på Grand Anse. Annars är La Digue faktiskt inte Seychellernas bästa badö. (Med det sagt vill jag också lägga till att man nog inte är besviken om man kommer hit och är van vid att bada i Mälaren...) På ena sidan (Anse Source d'Argent-sidan) är det mycket långgrunt p.g.a ett korallrev och andra sidan (Grand Anse-sidan) är inte helt badsäker året om. Anse Patates i norr ska dock vara bra, men har inte prövat den själv, bara passerat.

Det finns en liten bar vid Grand Anse. Den stängde vid kl.18 i lördags då vi var där.

Nästa anhalt: Ön Praslin, 15 min från La Digue.

Turister...

Vi var praktiskast och turistiskast möjliga på La Digue. Vi orkade inte vara äventyrliga backpackers med Julie.

Att åka från Mahé kändes som att komma till ett annat Seychellerna. Mycket behagligt måste jag erkänna. (Som ni vet har jag svårt att "bara" vara turist, jag har ju en tendens att bli överexalterad och vilja erövra och bosätta mig och bli lokal...)

Det lustiga med att vara turist på La Digue var att vi inte kände oss som turister från Skandinavien, utan från Mahé.

Och jag vet att ni nu säkert håller på att kräkas på La Digue, men jag ska bara ta er med till Grand Anse också innan vi öppnar Praslin-asken...

Därför måste man bara älska denna ö:

Blickar ut över Anse Patates

Bilder längs med vägen från "Jetty" (där båten lägger till) till nordspetsen.