Med smak av Vallée d'Aoste

Medan jag levde mitt vanliga, oinspirerande stockholmsliv på stans lekplatser spenderade J helgen i de italienska alperna, vandrade och åt i fyra timmar långa maratonpass. Han tog med sig ostar och annat gott till sin uttråkade hemmafru och igår försökte han återskapa Italien för mig genom att öppna en flaska av det lokala italienska vinet och bjuda på italienskt. 

Jag ska försöka förklara vad det var han lagade, men det är inte lätt när jag inte har namnet på några av de varor han hade med sig hem. Det var i alla fall en slags italiensk ost som han svepte in i späck (skulle ha föredragit att säga lufttorkad skinka, späck låter så vulgärt och osmakligt, men jag ska inte ljuga). Dessa knyten stekte han sedan på grillpanna tills osten smälte därinne. Detta serverades enkelt till en reducerade balsamicosås, karmelliserad inlagd lök, lite bröd och rött vin. Men det var underbart gott och nu hoppas vi att vi kan åka till Italien tillsammans i några dagar och vandra i bergen. Jag har ett enormt behov av att svepas bort från mitt vardagsliv och uppleva något annat. Dessutom har jag kommit på att man inte behöver bosätta sig på alla platser man besöker. Det känns befriande att i framtiden kunna semestra utan baktankar.

Drömmen om ett hus

Vera tycker att poolen ser spännande ut! Hon är ju proffs på babysim och vet vad det handlar om!

Tre huvuden skymtar bland bärbuskarna.

Mums med sura krusbär! Tycker i alla fall mamma.

Julie lär Vera att gå.

Lite bröllopsblomster i trädgården.

Spelar boule på farmor och farfars boulebana.

Grillafton.

Jag rensar lite bland semesterbilderna och blir alldeles varm och lycklig när jag ser dessa från Danmark.
Barnens farmor och farfar bor i sagolandet, i det vackraste hus man kan tänka sig, i "Danmarks Provence" med böljande kullar. Trädgården är som en engelsk trädgård och här och där finns det lite uteplatser, örter, bärbuskar, potatisland och växthus. Runt om trädgården porlar en liten bäck och längs med den går "kärleksstigen". Det finns en utomhusbastu och pool, en liten lekstuga och äppelträd - allt en familj kan önska sig. Vi brukar äta middagar och grilla ute i trädgården. Min svärmor går bara ut i växthuset eller i trädgårdslandet för att hämta kryddörter, sallad, gurka eller tomat. Tänk att ha ett skafferi alldeles utanför dörren och en egen vinkällare. Det är en liten by där alla känner alla - till och med mig fast jag aldrig har mött dem förr.

Jag älskar Stockholm, älskar innerstaden, blir alldeles lycklig av att gå på de vackra gatorna. Jag gillar rörelsen, livet, trafiken, alla dessa storstadsljud, husen, arkitekturen. Men jag skulle önska trädgård och frisk luft åt barnen. Även om Humlegården,Vasaparken, Djurgården och Rålis är oaser för oss. Tänk att bara kunna släppa ut barnen i trädgården, vilda, springandes, skuttandes som små gaseller.

Mina svärföräldrars hus har alltid varit imponerande, ända sedan jag kom dit för första gången och satt i salongen och någon plötsligt gav mig en livs levande bebis att hålla i. Jag blev livrädd, för bebisen och den vackra salongen med flygel och allt det där fina som bara var vardag och trygghet för J. Nu när jag kommer till Jylland är det (oftast) avkoppling och även om huset och trädgården alltid har varit vacker har allt detta  blivit sagolikt sedan jag fått barn. Att se dem tumla runt i det stora huset och ute i trädgården är magiskt och något jag skulle vilja ge dem för alltid, inte bara på semestern. Ett hus. En trädgård. Fast i Stockholm helst. Om man ändå hade kunnat väva ihop liv, länder och drömmar till ett och samma.

30/6-2012: Lisa og Jakobs forrygende bryllupsfest, d. 12. maj 2007

Kyrkan sedd från Js föräldrars hus där vi höll festen.

Huset sett från kyrkan.

Den 30 juni 2012 blev jag och J välsignade i en liten by utanför Århus. En fantastisk dag med lite kaos och massor av kärlek.

Då dessa bilder togs dånade kyrkklockorna frenetiskt. Jag stod försenad utanför kyrkporten med min brudtärna och Julie som var brudnäbb. Inne i kyrkan satt gästerna samlade och J stod framme vid altaret i väntan på mig. Brudbuketten fattades och ännu värre - Emil låg kvarglömd på soffan i huset och sov (inte ensam i huset måste jag tillägga). Klockorna dånade, jag grät utanför kyrkportarna. Min svärfar sprang i ilfart ner efter brudbukett och Emil. Det var så mäktigt, så intensivt, så förvirrat, så stort - klockorna som ihärdigt klämtade för oss i en oändlighet. Så slutade ringandet. Stackars brutalt väckte lille Emil var på plats, alla var samlade och så slog klockan tre hårda, tunga slag och portarna slogs upp. Först gick Julie och brudtärnan in och efter, på det ojämna stengolvet, med röda rosenblad utströdda uppför gången gick jag sakta, sakta för att inte falla, snubbla eller svimma, på väg mot altaret där J stod och väntade på mig. Han svalde bort tårar och lyfte på min slöja. Sedan minns jag bara fragment av att prästen talade och vi knäböjde och någonstans mitt i allt sa vi ja och prästen höll tal, psalmer sjöngs på svenskdanska, Vera döptes och sedan gick vi ut till Bachs Air.

Vi hade såpbubblor istället för ris. Riskastningen symboliserar fruktsamhet, men det behöver vi ju inte mer ;-)

Tilly, älskade Tilly. Det var sista gången jag såg henne, på mitt bröllop i Danmark. Två veckor senare, hemma i Sverige gick hon bort.

Vi höll trädgårdsfest i Js föräldrars fantastiska trädgård på Jylland. Under bröllopsförberedelserna tittade vi på oändligt många festlokaler (jag har nog plöjt igenom alla i hela Stor-Stockholm), i tre olika länder och velade först mellan Svenska kyrkan i Nice, Engelbrektskyrkan och Hedvig Eleonora, men sedan insåg vi att ett enkelt, avslappnat, lantligt trädgårdsbröllop i Danmark var det som passade oss bäst. Barnen kunde springa fritt i trädgården, sova i det stora huset och vi kunde njuta av buffé och dans med våra vänner och vår familj.

4 av 6 kusiner fångade på bild då de leker i trädgården.

Vera med min mamma.

Vi hade tipspromenad för gästerna i trädgården.

"Var i går til Lisa og Jakobs forrygende bryllupsfest, d. 12. maj 2007. :)" som en av våra gäster uttryckte sig dagen efter på facebook. För sanningen är ju att vi blev hemligt vigda i London drygt fem år tidigare, bara vi två, med två vittnen, en regnig vårdag i Wood Green. Men mer om detta en annan gång.

Tre barn på tre år. Del II

Vera. Vår yngsta, älskade med tjockt brunt hår och blågröna ögon.

Yngst och äldst..

...och mittemellan. Emil (uttalas på danskt vis med betoning på i:et). Vår älskade med stora blå ögon och superlockigt busigt hår.

Julie. Vår äldsta, älskade med snabba springskor, glittrande gröna ögon och guldlockar som flyger i vinden.

Jag vet inte riktigt hur vi tänkte, om vi tänkte, men det är hur som helst det bästa som har hänt oss. Jag kan inte förstå att jag kunde ha sådan här tur - och ändå är det utan konkurrens den största utmaning jag har varit med om. Bara logistiken. Jag försöker minnas hur jag föreställde mig ett liv med barn innan barnen kom. Jag minns i alla fall att jag visste precis hur jag skulle vara som mamma: Bestämd, men kärleksfull. Jag skulle inte ens tillåta sådana där utbrott att äga rum, det skulle aldrig få gå så långt. Jag skulle ge mina barn ekologisk, hemlagad mat. Köttbullar och korv skulle inte finnas i mitt kylskåp. Barnmaten skulle jag göra själv. Jag skulle inte köpa kläder med farligt plasttryck, barnen skulle bara dricka ur glasvällingflaskor (för att inga giftiga plastämnen skulle utsöndras) och de skulle mestadels ha träleksaker. Jag skulle se snygg och chic ut, helst skulle jag vara författare och tanken var egentligen att jag skulle få fyra barn på fyra år (den planen är helt avskriven). Jag skulle bo i ett stort hus på landet utanför någon storstad (Paris eller något i den stilen). Barnen skulle vara ute i friska luften i ur och skur och vi skulle plocka svamp och blåbär i skogarna (vet inte om man gör detta utanför Paris, men strunt samma).

Tre barn på tre år senare: Jag har misslyckats. Inte på alla punkter, men en hel del. Ingen svampplockning i år heller. Mina barn får utbrott överallt - i affären, på lekplatsen, i hemmet. Men de får massor av kramar och pussar.

Dessutom. De vill ha dagismat. I helgen förklarade dock Julie till min glädje att hon ville ha "schushi" för det var hennes favoritmat. Så jag sköljde sushiris tills vattnet var genomskinligt klart, sedan skulle det stå i kallt vatten i 20 minuter för att perfekta till sig och så skulle det kokas och sedan svalna och sedan skulle jag blanda i risvinsvinäger och socker. Jag strimlade gurka, avokado, lax, morotsstavar, tog fram noriark efter noriark, rullade och rullade, men jag kunde lika gärna ha rullat köttbullar för efter en enda liten sushibit fick jag veta att Julie inte tycker om sushi. Och dagen efter fortsatte jag med misstagen. Jag lagade torskrygg med vitvinssås som min äldsta vägrade smaka på och min mellersta log ljuvt och sa med sin mildaste, ljusaste stämma: "Mamma, jag tycker inte om din mat." Vi brukar skylla på att de inte menar vad de säger så vi tar inte åt oss. Men när de säger "Mammi, jag tycker du är så gullig, jag älskar din mat, jag älskar dig" går det rakt in i hjärtat.

Min nobbade sushi.

Vad tre barn på tre år gör med kroppen är inte det man främst behöver oroa sig för. Man håller sig i form genom att fara runt på lekplatsen för att hålla koll på alla och man får vara glad om man hinner äta upp sin mat. Så förresten, man skulle kanske oroa sig för kroppen, att man får i sig alla sina kalorier och vitaminer. Men man hinner inte tänka på det. (Dessutom har jag en tendens att kompensera förlorat kaloriintag med kakor. Vi äter mycket och nyttig, men jag har hög ämnesomsättning så jag har inte så mycket restriktioner p.g.a. estetiska skäl och därför slinker en och annan godsak ner. Men jag vill leva hälsosamt.)

Jag kan konstatera att tre barn på tre år inte var som i teorin. Det var bättre. Och hårdare. Det var mer kärlek än jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Man är så älskad och sönderkramad varje dag när man går i säng. Det är pussar, kramar, skrik, skratt, tårar, lek, spring-i-bena, bråk och mys om vartannat. Och hur hårt det än må vara skulle aldrig önska mig ett annat liv än detta.

En bekännelse

Norr Mälarstrand. En av de stockholmsplatser som gör mig alldeles, alldeles lycklig.

Under hela mitt liv har jag vägrat Sverige. Så fort jag kunde reste jag härifrån, först till USA, sen till Frankrike, England och Seychellerna. De två sistnämnda länderna strök jag från listan över eventuella nya hemländer och USA har jag strukit av andra skäl. USA blir aldrig mitt, även om jag borde ha haft rätt till ett liv där, men jag släpper det. Sedan har Frankrike funnits som en omöjlig möjlighet att drömma om, men när jag var där i somras var det gamla drömmar som levde kvar och som jag inte ville svika. Precis som jag inte har velat förråda min önskan bort från Sverige. Denna livslånga längtan efter ett hem någon annanstans har alltid hindrat mig från att älska livet här. Men ni ska veta att jag har saknat Sverige, gud, så jag har törstat efter mina Stockholmsgator och allt vatten som ringar in stadsdelar och öar. Jag har saknat den svenska naturen, de trolska barrskogarna, leriga åkrar och första frosten på höstlöven. Och alldeles nyligen tog vi beslutet att stanna här. Det känns underbart att vara på denna plats och att känna för denna plats utan förbehåll och reservationer. Då och då drabbas jag som alltid av mina tvivlande funderingar på om detta är största, bästa möjliga, men jo, kanske, om jag låter det.