Flyttångest

Allt är fantastiskt. Vi flyttar från en tvåa till en fyra. Vi flyttar från trappor till hiss. Barnen får eget sovrum. Och framför allt - vi får eget sovrum. Ändå krumbuktar jag mig inombords. Inte för att den här slitna lägenheten är så fantastisk och ball, men för att det var min fasta transitpunkt. Den var språngbrädan för möjligheter. Inte för att nya lägenheten bäddar för omöjligheter. Men jag är rädd för att bli latnöjd.

Fast egentligen. Utan en flytt skulle vi nog gå sönder. Jag vet inte om jag skulle klara många nätter till med skytteltrafik mellan Julie som ropar i sömnen och Emil som gråter. Vi behöver dela upp familjen i olika rum. Och kläderna. Vi får en walk in closet. Det är lyx. Inget annat än lyx.

Det regnar utanför, kartongerna står packade, rummen ekar av tomhet, livet är utrett och bearbetat. Det skrämmer mig lite, men jag ska slå mig ner nu. Jag ska slå mig ner någonstans där det finns utrymme och möjligheter. Möjligheter att stanna.

...och lilleman

Sju månader och alldeles underbar är han, vår lille Emil. Julie avgudar honom. "Emiii gullig", säger hon. "Och Julie också gullig", lägger hon till.

Jag har ju försökt avskräcka er lite med att beskriva tvåbarnsmammalivets mödor och besvär, men jag tror inte att det behöver bli lika hårt för er om ni inte (som jag) "väljer" att:

Byta land mellan barnen.

Bosätta er på fjärde våningen i ett gammalt sekelskifteshus med världens längsta trappor, samt förvara barnvagnen en trappa ned i källaren. Fem trappor, två småbarn och ingen hiss är ingen lek!

Bosätta er med två barn i en tvåa på 67 kvm.

Stressa med att bli gravid fort, fort, fort så att det bara är 19 månader mellan barnen och så att sömnlösa nätter sammanfaller med tvåårstrotsiga dagar.

Nu lämnar vi snart trappor och trångboddhet och sedan tänker jag inte gå i en enda trappa mer i hela mitt liv. Basta!

Fröken Julie...

Jag vet...

...bloggen har degenererat totalt. Jag har blivit en sådan där som bara skriver om mina barn. Suck!Kommer ni ihåg när jag skrev om London och Seychellerna? Nu har det bara blivit Volvo, villa och vovve av alltihop. Fast ja, inte ens det. Peugeot, lägenhet och hundbesök. Budgetvarianten alltså.

Ibland faller meningslösheten över mig. Eller otacksamheten kanske jag skulle kalla det. Jag vill alldeles för mycket. Det har inte med mina älskade att göra, de är bäst! De är min lycka, mitt livs lys som J brukar säga. Jag talar om stordåd, eller bristen på. Jag talar om högtflygande planer. Jag vill inte lagom och mellanmjölk. Omåttligt och grädde ska det vara!

Dada gogo gaga

Hon är bara två år, men har bättre koll än oss. När vi kom tillbaka från Seychellerna förstod vi plötsligt att vi hade missat något stort - Lady Gaga. Jag har fortfarande inte orkat sätta mig in i vem hon är eftersom jag har fullt upp med att lära mig alla barnsånger som jag tänkte att Julie skulle vara intresserad av. Men Julie har en ny idol. Hon har nämligen lyckats snappa upp Alejandro från bilradion. Hon sitter där i baksätet och sjunger med ("Annehandjo, annehandjo!"). Hon känner tydligen av vad som har hitpotential. Ja, snart är det väl bye bye med Pilutta och Pippi Långstrump!

Förkylt

Luften ute är duggregnig. Nu är det verkligen höst. I alla fall för oss. Julie är förkyld och sitter i soffan med kamomillte med honung och mjölk i nappflaskan och tittar på Bullerbyn. Kartonger står på rad. Där borta, 10 minuters bilfärd från det som nu är hemma, väntar något nytt. Det blir inrikesflytt denna gång.

Statusuppdatering:

Packar, packar, packar pappas kappsäck, packar pappas packsäck, kappar kakkas pappsäck... Det är mycket att göra just nu!

Konsten att vara tvåbarnsmamma med stil

Att vara tvåbarnsmamma är förstås underbart, men jag måste erkänna att det är lite hårdare än jag trodde. Mer än dubbelt så hårt skulle jag vilja påstå. Ändå har jag anlagt en (något tillkämpad) lättsam stil. Men det är inte lätt att hålla samma lediga, glamorösa takt som enbarnsmammorna när man har två barn med nitton månaders mellanrum. 

Först är det ju det kroppsliga. Hmmm. Min mage har fortfarande inte gått tillbaka till ursprungsläge som den gjorde efter Julie, men strunt samma. Det är ringarna under ögonen jag bekymrar mig för. Och de utskjutande nyckelbenen som barnen har för vara att använda som handtag (Aj!). Och rynkorna i pannan. Jag går skytteltrafik mellan Julie och Emil på nätterna. Jag sover ytterst fragmentariskt, om jag ens sover. Emil ammar ofta 7 gånger på natten mellan kl. 19-06. Sedan är det bara att upp och hoppa!

Och så är det dagarna. Dagarna då man låtsas vara en cool lattemamma. Ibland när jag högst tillfälligtvis bara har ett barn lyckas det kanske. Jag och tvååringen i handen, skuttandes fram på gatan. Eller jag och bebisen på höften, så där på en höft, ledigt liksom.

Men vanligtvis är det mer något i stil med:

Kaos. Utbrott (barnen, inte jag, jag är förstås superpedagogisk och filbunkslugn). Borttappade (bortkastade i ett obevakat ögonblick) skor. Skrik.

Men jag tänkte minsann inte låta mig stoppas i sommar så jag har varit inbokad och farit runt i stan och försökt se bekymmerslös ut.

Ett av få tillfällen då man lyckas fångas på bild tillsammans med båda barnen och se någorlunda harmoniska och lugn ut. Jag tror att ögonblicket var över så snart bilden var tagen. Ni ser ju hur lilleman redan är i busiga tankar!

Men jag vet inte... Ibland känns det som om vi är en hundrakilostrio som ångvälter fram på stan. Och så ser man lattemammorna. Mammorna med solbrillor och högklackat. Mammorna som har koll. Enbarnsmammorna. (Inte för att jag vill byta för något i världen, men jag beundrar deras flärdfullhet.)

Enbarnsmammorna: Drar runt på fjärderlätta, mikrosmå Bugaboos och Maclaren med ett lillfinger.

För att inte tala om babybjörnspapporna med fria händer som bekymmerslöst går runt i solen och pratar i mobilen.

Jag: Baxar upp vagnen för trottoarkanten och betraktar hur mötande flyr ut på gatan när jag paraderar fram med en syskonvagn i bredd. Eller ja, det är inte riktigt sant längre eftersom jag till sist kände mig manad att köpa en dubbeldäckare så att jag vågade åka buss igen. Det är lite lättare att se avslappnad ut när man har en syskonvagn som bygger på höjden.

Jag går på stan med någon enbarnsväninna och kämpar, kämpar, för att behålla samma lugn, se lika urbancool ut. Och kanske verkar jag ha full kontroll på något nonchalant vis (har t.o.m köpt mugghållare för latten som jag aldrig hinner dricka) tills Emil börjar krumbukta sig och vill upp i bärselen och Julie trotsigt vill "Gå selv!" och det ser ut som om jag kör runt med ett argt, skrikande getingbo.

Enbarnsmammorna: Sitter i parken på picknickfilten med behändiga barn i singular.

Jag: Försöker picknicka och medan Julie far runt i parken samtidigt som Emil vill amma och samtidigt som jag försöker säga fullängdsmeningar till mitt vuxna sällskap. Vem ska jag välja? (Förlåt, kära vänner!)

Babybjörnspapporna: Fortfarande fria nog att köpa en glass och kittla lilla Ella under tårna om hon skulle bli uttråkad.

Och så häromdagen mötte jag en vän som jag inte har sett på många år. Hon fick tre barn på tre år och är nu inne på nummer fyra. Och hon är fullkomligt lugn och harmonisk. Vad är hemligheten? "Hur överlevde du?" frågar jag och hon svarar förvånat, utan minsta ironi: "Jaha. Tycker du att det är jobbigt?"

Jo, det är jag som är mamman

På tal om färger. Jag vet. Julie och jag.

Innan Julie föddes tyckte jag att jag hade tänkt ihop alla möjliga tänkbara kombinationer à la Jakob och mig. Brunt hår och blå ögon. Blont hår och bruna ögon. Svart hår och bruna ögon. Ljusbrunt hår och gröna ögon. Och på skämt: Blont hår och blå ögon, men det gick ju inte att tro på.

Och så kom Julie. Vi två års ålder har färgerna stannat på rödblont, ljust blågrönt och porslinsblekt. Eller ja, stannat? Ögonfärgen tycks fortfarande något omogen, ofärdig, på väg någon annanstans. Ögonen blir nog aldrig bruna, men ibland har de en svag, gul ton. Ungefär som när solnedgången speglar sig i blå ögon.

Det blir många frågor och kommentarer i lekparken och på BVC. Och säkert ännu fler tysta frågor som stannar som tankar. Men jo, det är jag som är mamman.

Jag har inte skrivit om det på bloggen, mer än som små antydningar, men det tog oss tid att få Julie. London var egentligen en enda kamp för Julie. Min tillvaro handlade bara om det. Som en besatthet. På den tiden ville jag ha ett biologiskt barn. Ett barn som liknade mig. (Haha!) Eller egentligen, inte som liknade mig - jag har aldrig velat klona mig själv och ser ingen poäng i att barnet måste se ut som mig - utan mer ett barn där jag kunde se vilka uttryck mina gener kunde ta sig, hur fusionen Jakob/Lisa skulle bli.

Och så plötsligt hade jag ett blont litet barn i kuvös som fick 5 ml mjölk via en sond och jag brydde mig varken om att räkna tår eller fingrar och vem hon liknade var inte det minsta väsentligt. Jag knöt an till henne omedelbart, redan innan hon var född till och med. Redan när jag var åtta år och tänkte på mina framtida barn så var det med en underförstådd känsla av kärlek.

Det var då, när vi satt utanför kuvösen och drömde om att få ta hem vår Julie, som jag tänkte att det måste vara lika fantastiskt att adoptera. Det måste vara fantastiskt att vänta på sitt barn där någonstans långt borta, att sitta med en bild och drömma. Men jag vet, jag vet, att det är lätt att säga för mig. Nu. Nu när jag har min Julie och min Emil.

Jag fick ofta höra att jag inte liknade min mamma när jag var barn. Och nu får jag ofta höra att min dotter inte liknar mig. "Hon har ju inte fått någonting från dig!" Sådant tänker de inte bara, de säger det också, men det gör ingenting. Inte som förr, då jag blev lite... hmmm... putt. Eller överlycklig om någon enstaka sa att vi var lika. Jag ville ju att de skulle se att vi hörde ihop, Julie och jag. Men nu behöver jag inte höra att vi är lika för att veta att vi hör ihop, vi två. Vi hör ihop. Alla fyra. Julie, Emil, Jakob och jag.

Mina två i sandfärgade toner.

Mammas pojke

Här är han, avgudade lilleman som snart hunnit bli sju månader. Lilleman som börjat krypa och sträcker sig efter mig. Glad och något mildare än syster yster i sättet - än så länge... han kanske bara är begränsad av sin barnslighet, av sin oförmåga att uttrycka ett häftigare temperament. Och så är han blåögd han också - än så länge... det kan ju vara så att anlagen vill annorlunda, men i nuläget tycks mina färger inte spegla sig i honom speciellt mycket. Men håret är brunt. Det lilla hår som finns.

Sommaren med Sverige

Sommaren har varit Stockholm, Trosa, Sandhamn, Grinda, Dalarö, Stockholm och Stockholm igen. Och så en touch av Danmark i juni. Men mest av allt har det varit en riktig, svensk sommarkliché med jordgubbar och grädde ovanpå det. Skärgården, Skansen, gamla stan, bad, bad, bad, Rosendal och sol.

Jag har agerat turistguide åt J som inte riktigt har semestrat här annat än i form av romantiska helger då han bodde i London och jag i Stockholm. Förrförra sommaren var vi i Sverige, men med Julie på neonatalen och vi som knappt såg solen. Och förra sommaren jobbade J bort så det här var den första svenska semestern för oss som familj.

Jag har funderat mycket på Sverige. Jag har - något motvilligt - njutit av mitt land och av att faktiskt bo här. Det är lätt att förälska sig när solen skiner på Stockholm.

Sommaren klingar av

Jag lämnade Julie på förskolan idag. Det var sommarlov kvar i luften, men ändå... en känsla av höst, skolstart, ryggsäckar och collegieblock fanns där när jag vinkade av Julie på gungan. "Hejdå mamma! Vi ses snart!" Hon var så lättvindig och jag mindes min skoltid med en oroskänsla i magen. Jag minns att jag inte ville. Jag ville aldrig att det skulle bli höst och skola.

Idag ligger det en förväntan i luften. Jag längtar efter stora saker och banala saker. Jag längtar efter att dra på mig stövlar, kura ihop mig i stora koftor, dignande äpplen på träden. Jag längtar efter skrivtid. Jag längtar efter mörker så att man kan tända ljus.

Men inte än. Utanför fönstret är det fortfarande lättsam sommar.

Ensam en fredagkväll

Folk skrattar och klappar händerna nere på gatan utanför mitt fönster. Stockholm börjar bli förfestberusat. Och jag sitter ensam* hemma en fredagkväll och det är helt ok. Det är inte panik och "Jag måste ha roligt för det är ju helg!" Det är inte fest eller det obligatoriska fredagsmyset. Det är jag och en stor kopp Earl Grey.

När jag först insåg att jag oväntat hade timmar av ensamhet framför mig blev jag helt perplex. Vad gör man? Jag tror inte att mitt liv har stannat upp, att jag har försatts i vila, sedan Julie föddes. Men plötsligt: Några timmar av ensamhet. Bara jag. Inget mer.

Sedan jag har fått barn är jag aldrig ensam. Jag är aldrig längre bortkommen på så där skört och ungdomligt vis då man inte vet vad man ska göra av tafatta händer. Jag går inte längre på fester och försöker se upptagen ut med ett vinglas, spanar efter någon att prata med, funderar över hur lockarna faller, om jag har fula knän, om jag behöver mer lip gloss och så vidare. För det första går jag inte på fest längre - jag går på kalas. Och jag för det andra har jag inte tid att konversera, fundera över mitt hår och mina knän och om mina läppar är glansiga och plutiga och om jag ser söt ut i en eller annan vinkeln. Jag har fullt upp med att springa efter barn, tala fragmentariskt med människor som lyckas snappa upp mig i ett ögonblick då jag med andan i halsen försöker äta mat med en bebis i knät.

Livet med barn är hektisk. Sommaren har varit intensiv, mättad med sol och intryck. Men idag är allt lugnt. En falnande sommardag med kvardröjande värme. Just i denna stund planeras det för roligheter, festligheter och jag är inte med. Jag sitter ensam** en fredagkväll och det är helt ok. Faktiskt, det är mer än ok. Det är alldeles, alldeles underbart!

*Eller ja, Emil ligger och sover.

** Eller ja, bloggen ackompanjerar ju mig just nu.