Danska ord

På väg... Snabbt uppvaknande med pepparmyntste och fortsatt packande. Känns som om jag håller på att glömma något...

På tal om danska språket som jag skrev om i ett tidigare inlägg. Jag lät Jakob ringa och boka hotell i Köpenhamn häromdagen eftersom jag är för blyg för att tala danska. När han ringer är det en svenska som svarar (på svenska). Jakob börjar fråga om de har några lediga rum osv och hon avbryter honom och undrar om han inte kan snacka engelska istället. I Danmark. Det är visst inte helt lätt det där med danskan. Vi får se hur det går för mig... Måste öva lite ("trædemøøøølle").

Här är några danska ord som ni kan fundera över om ni förstår vad de betyder:

Kissemisse
Pjat
Syltetøj
Pudse næsen
Bange
Bred ymer
Buttet
Kunstig
Numse
Trædemølle
Tyttebær

(Svaret kommer om ett par dagar...)

Vi ses i Köpenhamn!

Imorgon...

...bär det av till Köpenhamn!

Allt har nästan blivit nerpackat (och en del inte ens uppackat). Väskan står i sovrummet och det är bara några timmar kvar.

Så hann man knappt sjunka ner i någon londonsk vardagslunk innan det var dags att ge sig av igen. Det gillar jag.

Jag har bara varit i Köpenhamn som hastigast för ett par år sedan. Bara så där över en dag. Nu har jag flera dagar på mig att utforska staden. Har inte riktigt satt mig in som jag brukar utan har gjort lite panikresearch nu på förmiddagen. Samlade ihop en massa fakta på nätet och klistrade in i ett word-dokument, sedan tog förstås bläcket slut när jag skulle printa. Men ser på borttynande times new roman-rader att man visst ska se Ströget, Nyhavn och Christiania (har redan sett det, men i rekordfart så det gills inte). Och det där Tivoli som alla talar om. Och så ska man enligt reglerna hygge sig, sitta i solen (helst med en stor öl förstås!), spise röd pölse, kolla på trendig dansk design och äta smörrebröd. Får se hur mycket jag kommer att ticka av på den listan. Jag bryr mig inte om alla "måsten" utan ska njuta av staden som den kommer. Har inte haft tid att planera några måsten (utom ett) ändå så det passar mig perfekt.

Idag, igår och i förrgår

Idag: blir Gordon Brown ny premiärminister i Storbritannien. Det, Wimbledon och översvämningarna dominerar de brittiska nyheterna just nu.

Igår: såg vi Ocean's 13. Snygg, men inte mycket mer enligt mitt tycke. Lite 70-talspastischig sådär.

I förrgår: köpte vi en blommig soffa till vårt kommande hem. Jakob såg först på den och fnös. Alltför feminin. Alltför många kuddar och blommor. Alltför stor risk att bli trakasserad av kompisarna. Men sedan framhöll jag hur fransk den såg ut och hur praktisk den var och gav honom alibi för att tycka om den. Han sjönk ner i den i affären, ja, den var ju väldigt bekväm. Han betraktade den från håll, ja, kanske. En försäljare vittrade blod och förklarade entusiastiskt hur man kunde fälla ner armstödet så att soffan nästan blev som en divan och där kunde ju Jakob somna framför tv:n.
Fem minuter senare: "Den tar vi!"
Tror att Jakob gillade den hela tiden, men han måste ju övertalas så att han kan skylla på mig.

Månadens inlägg - tvåspråkighet

På Pumans dotter läste jag att tvåspråkighet var månadens inlägg (i regi av Med barnen i Paris). Jag hade inte hört talas om dessa inlägg förr, men ämnet är mycket intressant och jag tänkte att jag skulle hoppa på i sista minuten innan månaden går ut... Först ska jag erkänna att jag inte är en äkta, tvåspråkig person i den meningen att jag är uppvuxen med två språk, men jag bor i ett land där man talar engelska (även om det språk jag oftast hör är danska). Att bo i England är kanske inte någon stor merit då nästan alla svenskar är tvåspråkiga (engelska-svenska) så jag känner knappt att jag kan åberopa att jag bor i London.

Jag ser däremot ut som som om jag vore född tvåspråkig. Det har ganska ofta hänt att människor kommit fram till mig och talat spanska. En gång blev jag till och med utskälld av en främmande kille för att jag inte talade spanska och jag fick höra vilka dåliga föräldrar jag hade som inte hade lärt mig spanska (vilket mina föräldrar inte ens har haft möjlighet att göra). Bara för någon vecka sedan när jag och min vän Ann var ute på Ljunggrens på Söder kom det fram en kille som började tala spanska med mig i rekordfart. Jag fick inte en syl i vädret utan fick snällt vänta ut hans långa monolog innan jag kunde säga att jag inte förstod ett ord. "Är du rädd för mig?" frågade han mig då.

Ibland känns det som om ens utseende kräver ett andra språk och jag skulle gärna ha levt upp till den bilden för jag ser (nästan) bara fördelar med att vara två- eller flerspråkig. Det enda negativa jag har kunnat se hos mina tvåspråkiga vänner är att vissa känner att de inte talar något språk perfekt. Och den invandrade förälderns språk har blivit föråldrat när de åker på besök till det landet. Jag märker själv hur det har poppat upp nya, svenska ord under den korta tid jag har varit utomlands. Jag har också en svensk kompis som blivit tvåspråkig på "äldre" dar. Hon har studerat spanska och har en spansktalande pojkvän och försvenskar nu hämningslöst spanska ord. Man behöver nästan ha förkunskaper i spanska, franska, italienska eller latin för att kunna hänga med.

Efter denna långa inledning ska jag nu gå in på mitt ämne, nämligen att leva i ett tvåspråkigt förhållande. Jag är tillsammans med en dansk och vi talar våra respektive språk med varandra. Till råga på allt bor vi i ett tredje land och håller på att lära oss ett fjärde språk. Om vi får barn kommer vi att tala våra egna språk med barnen och ha språket i det land vi bor i som officiellt språk när vi umgås med icke-skandinaver.

När jag och min danske pojkvän möttes var det ganska svårt att förstå varandra och det ska väl erkännas att vi ganska ofta halkade över i engelska, men vi var ändå fast beslutna att vi skulle tala skandinaviska med varandra. Det gick ganska fort att vänja sig vid varandras språk.

De flesta här i London förvånas över detta och undrar vilket språk vi egentligen talar med varandra. När vi svarar svenska och danska tycker de att det är mycket fascinerande och så får man förklara att språken ligger nära varandra.

Många svenskar tror att danskarna inte har några problem att förstå oss och att vi inte kan förstå dem för att de talar otydligt. Well, så är inte fallet. De danskar som förstår svenskar är vanligtvis köpenhamnare eller danskar med tillgång till svensk tv. Min dansk är från Jylland och där förstår de inte automatiskt det svenska språket. Det kan vara lite svårt när man är i en dansk-svensk familj och man ska tala med sin danska familj på svenska/danska och ser att de nickar men egentligen inte har förstått ett ord. Men det är lite tabu för skandinaver att tala engelska med varandra. Jag skulle kunna tala (nåja, försöka tala) danska med min pojkväns familj och vänner, men man känner sig ganska generad. Det är som att ta svenska ord, stoppa ner dem i halsen, förvränga dem lite och sedan spotta ut dem igen. Man känner sig inte helt bekväm... (Oj, nu blir jag nog lynchad om någon dansk läser detta, så sorry! men till mitt försvar kan jag säga att de tycker att vi låter berusade när vi talar...)

Problemet är också att vi har många gemensamma ord, men de betyder olika saker. Roligt betyder t.ex stillsamt på danska. Och sedan finns det ganska många ord som man som dansk eller svensk bör undvika för att inte hamna i en pinsam situation. Av någon anledning har dessa ord ofta sexuella anspelningar så man får vara försiktigt för att inte missförstås.

Jag håller svenskan vid liv med hjälp av böcker, svenska tidningar på nätet, skypande och telefonerande med de där hemma och mitt eget skrivande. Jag kan inte påstå att jag har blivit utlandssvensk nog att låta som Dolph Lundgren än, däremot märker jag att danskan har ett inflytande på mitt språk (mer än engelskan!) och att jag har börjat använda svenska ord som har samma motsvarighet på danska och att jag undviker vissa krångliga svenska ord.

Men mest av allt har jag kunna ge skäl för att jag här i England har angett att jag kan norska och danska på mitt CV.

Att vara vuxen och köra bil

Helt plötsligt är man omringad av tut tut, röda bussar, en massa viktorianska hus som susar förbi och Jakob som försöker manövrera bilen. Det är hela tiden meningen att jag ska "övningsköra" i vänstertrafiken. Men jag "glömmer" mitt körkort eller det regnar för mycket eller jag kan inte köra just dit för där är en obehaglig rondell och framför allt kan jag inte fickparkera på en trafikerad gata där otåliga engelsmän vill förbi. Men det är meningen att jag och Jakob ska turas om att köra i Frankrike om en månad och jag måste komma i form. Jag borde köra in mig i vår mercedes. Men den är alldeles för stor och gatorna är för smala och ratten sitter på fel sida.

Jag tog körkort en stressig sommar när jag var nitton år och sedan dess har jag knappt kört. Nu är det meningen att jag ska köra bil i London. Och det vore ju skönt och lite sofistikerat att kunna köra omkring här för sig själv när Jakob lämnar bilen till mitt förfogande. Men jag åker kommunalt, det är dessutom bättre för miljön. Fast tänk ändå... vilken känsla... att någon gång, om någon kommer på besök, kunna hämta dem på flygplatsen eller köra dem hit och dit som en riktig, vuxen människa. För man ser ju faktiskt unga tjejer köra bil här i London som om det inte vore någonting så varför skulle inte jag kunna det? Jakob påpekar att jag som har gått på universitetet borde väl också klara av att köra bil. Och jag kan faktiskt köra bil. I Stockholm. Även om jag våndas när jag närmar mig Brommarondellen. Men speciellt bra är jag på att köra i små svenska städer. Eller på tomma parkeringsplatser.

Jag ska erkänna det. Jag är rädd för att köra bil. Jag var inte rädd när jag var nitton år och flög ett litet propellerplan ovanför Stockholm och fick styra själv, men jag är rädd att köra bil. Jag tycker att sådana där små saker är läskigare än stora saker. Jag var mer rädd för att fastna i Sverige än att ge mig ut i världen. Men nu måste jag försöka försöka bli stor och sluta vara rädd för små saker också...

Dansk midsommar i London

Och så kom Jakob och hämtade mig i regnet med ett paraply och hemma stod det röda rosor på bordet och mat i ugnen så jag landade ganska mjukt i London.

Sedan dess har det regnat och åskat. Igår firade danskarna midsommar här, men vi stannade hemma. Inte så stor idé att äta korv ute i regnet. Varje år tänder danskarna en stor brasa (och de får visst lov att göra det här i England också), ungefär som vi gör på Valborgsmässoafton. Ovanpå bålet står en häxa och så sjunger de Midsommarsången "Vi elsker vårt land, bla bla...."

Trevlig midsommar...

...och på återseende i London! Efter några nostalgiska inlägg har jag kommit fram till att det nog mer är London än Stockholm. Alltså, London känns mer fel än Stockholm känns rätt. Tror jag. Men jag är förvirrad. För de människor som fyller mitt liv i Stockholm och London vill jag ju ta med. Så fort man reser fäster man sig ändå, kanske inte vid platsen i sig, men vid människorna och minnena. Vare sig man vill det eller inte blir det ett slags hem. Samtidigt kan jag känna, vilket modernt i-landsproblem jag har. För många val. Vilken lyx egentligen. Utvandrarna på 1800-talet gjorde bara en resa över Atlanten.

Jag tror jag måste börja leva genom en annan infallsvinkel. Acceptera att jag svävar runt. Jag får luta mig tillbaka och följa mitt liv som man följer en blogg, lite sådär vid sidan av, utan kontroll, se vad som händer helt enkelt.

Björkvik

Jag och Ann hade en underbar dag ute på Ingarö. Det doftade av tång och saltvatten och vinden piskade vågorna mot klipporna. Det var så härligt att bara ligga och prata där på filten vid stranden. Tilly och jag återvände hem på kvällen, trötta och solvarma.

Ann vid Björkviks brygga

Tilly på egna upptåg

Svensk sommar

Det var så trevligt att hälsa på Eva och hennes familj i deras nya lägenhet. Vi tog en promenad ner till vattnet. Det var en sådan där typisk svensk sommardag med lockande sol på förmiddagen och mörka moln lite senare på dagen när man ska ner till stranden. Men det var mysigt ändå. Och framför allt var det kul att ses!

På väg till Mälarhöjdsbadet. Vanja, Eva, Alicia och Felipe.

Det var inget badväder precis, men vi hade med oss te i termosar och kakor.

Tilly var så omhuldad och ompysslad av Vanja och Alicia.

Ibland när man vagabonderar...

Jag packar ner mitt lilla liv i resväskor. Och jag har saker utspridda överallt, i olika länder, i olika hem. Och kanske var det meningen att jag skulle leva ett vagabonderande liv och kanske vill jag det här. Men ibland, när man går där på gatorna i en blå skymning och ser upp mot alla fönster där det lyser hemma med varmt ljus så längtar man också hem. Eller när planet lyfter mot förändringar och staden nedanför glittrar i natten och och man tittar ut genom sitt lilla, ovala fönster och tänker att där nere pågår livet som vanligt. Men mitt liv blir aldrig som vanligt. Man går på främmande gator, förbi barn som talar ett annat språk. Och de leker i solen och är trygga i den där nästan obehagliga atmosfären som man försöker ta in och vänja sig vid. Och så undrar man hur det skulle vara att vara den där pojken som så nonchalant går på sin gata och är hemma.

Med all min vilja

Vill inte, vill inte, vill inte... Nu känner jag det forsa över mig. Vill inte.

Jag drömde i natt att jag var ombord på ett skepp och skulle ta mig iland, men man måste klättra över en hängbro och nedanför fanns en avgrund. Men det verkade inte bekomma människor. De klättrade över stupet utan att verka medvetna om faran och jag stod kvar på skeppet, visste att jag måste ta mig iland, men jag tänkte att jag klarar inte detta, det går inte. Jag såg mot avgrunden mellan ett nät av rep. Jag såg på ben som halkade till och fötter som slant. Och jag visste att jag skulle falla. Om jag skulle försöka klättra över bron skulle jag falla. Inte för att det var omöjligt att ta sig över, utanför att jag inte hade tron. Det fanns ett sådant motstånd, en sådan rädsla, en sådan övertygelse. Men jag var ombord på ett skepp som inte var mitt och jag kunde inte stanna.

Och det forsar över mig. Jag vill inte. Med all min vilja, jag vill inte.

26 timmar före avresa

Jag går ut i skogen med Tilly, redan nostalgisk. Snart kommer jag inte gå över knotiga trädrötter och mossbeklädda stenar. Snart kommer det att vara det ständiga bakgrundsljudet av trafik, röda bussar, stora taxibilar, het tunnelbana och människor, människor, människor som i en myrstack. Snart ska jag ner i undergjorden och skriva. I vår lägenhet dit solen aldrig når.

London är inte byggt på höjden som de flesta stora städer som månar om varje dyrbar kvadratmeter. London är utbrett och nergrävt i underjorden. Av någon anledning var det någon som kom på den lysande idén om att bygga en våning en trappa ner, gräva ut området närmast omkring huset så att man kunde sätta dit ett fönster under gatunivå och inträtta en lägenhet där för desperata Londonbor. Där längst ner bor vi. Där dit når aldrig solen. Vår utsikt är människors fötter som skyndar förbi. Där, bland spindlar och möss, bor vi. Och oj, vad imponerade alla är när de kommer hem till oss! Vilken lyx, alltså!

Och här i Sverige har jag ingen tomt, men jag har en allemansrätt och jag kan promenera lite vart jag vill och sitta på en brygga någonstans och gå på tänkarpromenader i skogen. Och det kostar ingenting.

Imorgon vid den här tiden går jag ombord på en buss som ska ta mig ut till Skavsta. Och jag kommer snart att sitta på ett plan som stiger över mörkgröna skogar och klara, kalla sjöar och tänka att därnere går de. De som är kvar och ligger vid bryggor, går på småvägar med gräs i mitten, trär smultron på ett grässtrå, dansar kring midsommarstången och hoppar som små grodor. Och det kanske regnar och det kanske är kallt, men jag kommer i alla fall tänka att det är underbart.

Curling för hundar

Det talas mycket om curling-föräldrar, men igår träffade jag på en riktig curling-husse när jag besökte Eva och Felipe. Vi tog en promenad ner till Mälarhöjdsbadet och där såg vi en hund som sprang upp på berghällen vid vattnet, tog sats som ett barn och hoppade i vattnet med en plums. Sedan följde några lustiga guppande simtag där hon plasksimmade fram och bet i vågorna helt frenetiskt. När hon gjort det i några meter bytte hon till delfinsim och studsade/galopperade på vattnet som en galen Flipper förbi förvånade änder som guppade runt på vågorna och oss som gapskrattade så att vi höll på att kikna på stranden. Sedan sprang hunden upp på stranden igen, bort mot klipphällen och gjorde om samma procedur. Gång på gång.

Lite senare pratade vi med ägaren. Han hade tagit med hunden att bada när den var liten och den hade blivit helt såld på det så nu badar den varje dag. 1,5 timme om förmiddagen och 1,5 timme om eftermiddagen. Om den inte får bada börjar den gråta och matvägra. Vi frågade hur husse gör när algerna börjar blomma i vattnet och han svarade att då åker de i två timmar med bilen till havet. Men på vintern då, när det är is? undrade vi. Ja, då åker de till en simhall i Sundbyberg där hundar får bada.

Lyckades fånga lite på film, men man förstår inte riktigt hur komiskt den var. Här kommer i alla fall svanhoppet och lite bita-i-vågor-sim:

Jag skulle vilja...

Jag har köpt en bok. Anna Gavaldas novellsamling. Jag fingrade på den redan för flera år sedan i Frankrike. Men jag vågade inte köpa den, verka övermodig och tro att jag skulle kunna bemästra den på franska. Jag skulle kanske bara plöja igenom den som en zombi med en vag aning om vad som stod för sedan kunna säga att jag hade läst Je voudrais que quelqu’un m’attende quelque part. Men jag la alltid ifrån mig boken i bokhandeln. Inte tro för mycket på sin franska. Farligt att veta att man vet för lite. Utan boken kunde jag tro att jag kanske kunde ha läste den i alla fall.

En tunn liten bok också som inte borde ha varit någon konst på franska. Det finns ju lexikon också. Och på den tiden, för flera år sedan, kunde jag ju konversera och förstå. Jag hade ju faktiskt läst Marguerite Duras Älskaren på franska. Duras skrev enkla meningar, repeterade, poetiskt kanske, men pedagogiskt för mig. Men det var fyra-fem år sedan. Om jag hade köpt den där Je voudrais… någon gång av de där gångerna när jag stod i bokhandeln vid Cours Mirabeau i Aix-en-Provence hade jag säkert också kunnat läsa den med lite tålamod och mod.

Så. Jag hade glömt bort Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans när jag såg den i Akademibokhandeln häromdagen. Och denna gång var franskan för dammig och jag kunde med gott samvete köpa boken igår. Har redan hunnit läsa fyra-fem noveller. Och det går så lätt att läsa på svenska. Borde kanske ha köpt den redan då, på franska. Eller till och med nu, på franska.

Jag ska börja läsa franska igen till hösten. Förbereda mig för mitt nya liv. Men först. Minst två-tre år i London.

Jakob fick kontraktet igår, sms:ade att man inte får ha husdjur hemma eller någonting stående på sin balkong. Vad är det för mening då att köpa sig ett hem om man knappt får leva i det? Två år till – minst – i London på nåder. Och jag som skulle ordna ett litet pass till Tilly och så kunde hon komma och bo med oss. Jag och min mamma har delade vårdnad, eller hade delad vårdnad, om vår hund. Nu måste jag avsäga även Tilly för London. I Frankrike skulle hon ha fått gått på restaurang!

Puritanska Storbritannien

Sista dagen i London lyssnade jag på morgonnyheterna på BBC som jag alltid brukar göra. I Storbritannien kan en kvinna som ammar sitt barn på offentlig plats, t.ex ett café, bli utkastad om övriga gäster finner hennes beteende frånstötande. Nu (år 2007!) vill man göra det olagligt att kasta ut en ammande kvinna. Men det är inte det enda. Man försöker även förbättra för kvinnorna på golfbanorna och förbjuda golfklubbar att vägra kvinnor tillträde före klockan ett på dagen. Nu är det nämligen så på vissa golfklubbar att bara männen får komma in på förmiddagen och ta de bästa banorna.

Det känns ganska oroväckande att man inne på 2000-talet ska behöva lagstifta bort sådana här saker.

Varför lämnar man Sverige?

Jag har längtat efter Sverige och beskrivit hur vackert det är. Ändå har jag medvetet valt att lämna detta land. Jakob skrev en kommentar till den Stockholmska idyllen:

Jeg laeste paa en dansk avis' hjemmeside at svenskere nu er officielt kaaret som de smukkeste i verden. Og stockholm er vel den smukkeste storby jeg har vaeret i nogensinde. Og saa alligevel fortaeller lisa at svenskere har en af de hoejeste selvmordsrater i verden, og at mange unge mennesker forlader sverige for at finde lykken et andet sted. Hvordan kan det vaere at et saa smukt og dejligt land ikke er paradis paa jord? Maaske er mennesker indrettet saa vi aldrig er helt tilfredse, maaske soeger vi altid noget bedre. Og indimellem glemmer vi sikkert at det bedste kan vaere lige for naesen af os men vi er saa fokuserede paa hvad vi kan faa istedet for at fokusere paa, og saette pris paa, det vi har.
Men det er vel hele pointen med ambition og evolution.

Så varför lämnar många svenskar denna idyll? Är vi bara bortskämda och tror att gräset är grönare på andra sidan?

Jag kände att det inte räckte till att svara i form av en kommentar, så det blir ett helt inlägg om det.

Man möter ju andra utlandssvenskar på sina utlandsvistelser. Många tycks helt enkelt bara lockade av äventyret. De tycker att Sverige är jättebra och förmodligen flyttar de hem när de bildar familj, men de vill resa av sig lite först.

Andra flyttar utomlands för att de inte kan få jobb här hemma. Många med utländskt namn har t.ex svårt att komma in på den svenska arbetsmarknaden. Andra kan kanske få ett bättre betalt jobb i utlandet eller har blivit utsända av sitt företag.

Vissa känner sig, trots allt det vackra och idylliska, inte hemma i Sverige. Det är inte heller alla som är priviligerade nog att bo på de där vykortsvackra ställena.

Dåliga minnen kan göra Sverige betingat med obehag. Det kan vara mobbing, utanförskap eller vad som helst. I ett annat land kan de börja om, utan förutfattade meningar, utan en pådyvlad identitet om vilka de är.

Vissa har kanske föräldrar från ett annat land och känner sig därför inte helt välkomna i Sverige. De kanske känner att de bättre skulle kunna smälta in någon annanstans och vill söka sig en ny identitet och bli adopterad av ett nytt land. Även de som är helt etniska svenskar kan också känna på det sättet. Endel tycker att det saknas en värme och spontanitet som de finner i andra länder. Andra tycker att det är fysiskt kallt och vill bo i ett varmare klimat.

Vissa kanske bara tror att gräset är grönare på andra sidan, men för vissa är kanske också gräset grönare.

Man kanske inte lämnar sitt hemland på grund av hat mot det egna landet utan av kärlek till ett annat land, en man eller en kvinna.

Jag tycker också att det skulle vara intressant att veta varför många lämnar den svenska "idyllen" (för vissa kanske det inte ens har varit en idyll). Inte för att jag tycker att det skulle vara konstigt, utan bara för att jag är nyfiken på varför andra valt att lämna sitt hemland på bestämd eller obestämd tid.

Som en jojo mellan Sverige och Utlandet

Jag hade en kursare en gång som sa till mig: "Jag kände direkt att du inte var normal." Normal var i detta sammanhang något negativt. Hon strävade efter det onormala (dvs det annorlunda).

När jag var riktigt liten ville jag bli läkare och bo i en villa i Sverige och vara jättevanlig. Sedan någon gång under uppväxten insåg jag att jag aldrig kunde bli vanlig. Jag ville hellre bo utomlands, så att jag i alla fall kunde känna mig främmande i ett främmande land där det var legitimt att känna sig främmande.

Så fort jag blev stor åkte jag till USA och Frankrike men kom alltid tillbaka som en jojo till Sverige. Mot min vilja. Det kändes som om jag aldrig kunde fästa någon annanstans, som om världen var av teflon och jag bara halkade av allting. Jag kände mig etsad fast i Sverige.

Inte förrän jag flyttade till London kände jag hur ett annat land grep tag om mig, ville hålla mig kvar, vägrade släppa taget. Men då ville jag bara hem. Inte till Sverige nödvändigtvis men till en plats där jag kunde slå ner rötterna. Jag gjorde ett försök att bryta mig loss, men som en jojo åkte jag tillbaka till London.

När jag nu går omkring på Stockholms gator och allt är så vackert undrar jag om jag verkligen vill hålla fast vid min övertygelse, vid det löfte jag gav som barn. Vill jag verkligen ge bort allt det här? Jag flanerade med Eva längs Norrmälarstand igår och allt var så vackert. Vi gick bort mot Stadshuset. Jag såg mot Söders höjder på andra sidan vattnet, mot Riddarholmen. Det såg ut som om staden flöt på vattnet. Vill jag avsäga mig detta?

Men jag får väl joja vidare tills jag funnit min plats. Jag kanske kan ha Stockholm som sommarställe...

From som ett lamm

Här är min lilla älskling. Det är faktiskt en hund... Hon gillar vegetariskt ibland.

På besök i sitt gamla liv

Jakob gör sig påmind i form av en gatuskylt

Man går förbi alla minnesmärken i Stockholm och man går förbi sitt gamla liv. Och det var inte alltför länge sedan jag bodde här och tog allt detta för givet. Jag är lyrisk när jag går på Kungsgatan, lyrisk av att sitta på trappan vid Nybrokajen. Jag påminner om en turist. Min mamma rättar mig - jag är en turist.

Jag sitter på lejonen i Kungsan precis som när jag var barn. Och staden breder ut sig med sitt vatten och sina öar och är så vacker. Bara sådär, utan ansträngning. Och alla människor bär vackra, moderiktiga kläder, men det är inte sådan brokig mångfald som i London. Stockholm tycks mer sparsmakat, slipat och koreograferat. Man går förbi de där omissigenkännliga stureplanskillarna med långt hår (ett mode som bara finns här), lattemammorna och två personer man känner (eller känt). Första dagen i stan och man lyckas stöta på människor som någon gång korsat ens liv. Stockholm är en liten storstad.

Nybroviken

Nybrokajen

Tillys betraktelser av Stockholm

Lisas betraktelser av Stockholm

Mammas betraktelser av Stockholm

Att vakna upp till en svensk sommardag

Efter min mindre eleganta entré i Sverige har jag hunnit tvätta håret fyra gånger, sova i en skön säng, dricka te på balkongen, lyssna till måsarnas skrin och knapra på knäckebröd med brända kanter. Underbart! Och inte en enda bil hörs i fjärran. Tystnad, tagning. Detta är Sverige.

Jag går ut i skogen med Tilly. På morgonpromenad. Tilly är rädd för vinden (och åskan och glassbilen och stora hundar och ännu större skogar).

Det är som om skogen flätats in i staden. Landet naggar storstaden i kanterna. Och jag undrar om molnen verkligen är lika bulliga och gulliga i London. Solen är alldeles mjuk, det susar i trädkronorna. Åh, att gå i barrskogar igen... Tallar, granar, blåbärsris och kottar. Och igår var natten sval och ljus och doftade jasmin.

Äventyr på väg mot Stansted

Det var som slutscenerna i en romantisk film. Bara det att jag sprang med fågelskitigt hår och panik i blicken mot gaten.

Ok, det var inte det här jag menade med mer nervositet. Jag ville ha lite mer glamorös nervositet, tack! Lite mer jag-ska-ut-på-äventyr-långt-bort-nervositet. Jag ska in i Amazonas regnskog, jag ska bestiga berg i Himalaya och jag ska ut på mongoliska stäppen. Den typen av nervositetet.

10:10 På väg mot tunnelbanan som ska ta mig till Golders Green och en flygbuss som ska köra mig till Stansted där ett flygplan snällt ska vänta på mig.

10:11 Nästan framme vid tunnelbanestationen och splash! i mitt huvud. Jag ber en hastig bön om att det bara var en omogen frukt eller en plötslig jätteregndroppe som fallit ner i mitt huvud. Och så känner jag försiktigt med fingret på något gröngult och slimartat och hela min kropp skakar i brrr. Jag får tag på några servetter och undrar hur jag ska överleva 8 äckliga timmar med fågelbajs i huvudet. Och inte nog med äcklet. Man skäms. Man försöker behålla någon slags värdighet när man diskret torkar av håret med servetter och låtsas att allt är helt normalt.

10:45 I Jakobgod tid vid Golders Green.

11:10 Var är flygbussen??

11:35 Min elvanollfembuss har de helt sonika hoppat över och nästa buss kommer. Jag försöker förklara för chauffören att förra bussen inte kom, men han bara ler och säger att detta är elvatrettiofembussen. Och sedan tar han det luuugnt. Han stannar till med bussen efter några meter för att hälsa på en annan busschaufför genom fönstret och jag hör hur de säger att M25 (väg) är avstängd. Åh, nej! Långa köer ut ur London.
Vi kryper fram. Det känns som om jag aldrig lyckas komma härifrån, bli av med denna stad. Men jag tänker att jag ska bara med det där planet!

12:10 Köerna lättar och jag med. Vi susar snabbare fram förbi engelska landskap, ut ur staden.

12:30 Fortfarande på bussen under en blasévit himmel. Inte mycket tid kvar och åååh! snälla blåa vägskyltar med små vita flygplan på!

12:33 Och riktiga flygplan mot molnen och bara några hundra meter kvar...

13:30 Jag lutar mig tillbaka i flygplansstolen, mitt hår är löddrigt av tvål och jag läser om Sophie Marceaus själsliv och äter chips.

Sverige: Jag ser gula och gröna rutor från luften, en massa skog och sjöar och åkrar och fläckar av sol och skugga.

Vi landar med en duns som vanligt, men jag är lycklig!

Sista dagen i London

Igår var vi hos några vänner och grillade ute på gården. Det var mycket trevligt att träffa dem och äta danska pölser.

Imorgon åker jag till Sverige. Det är alltid den där speciella känslan som när man ska iväg någonstans. Även om det är på väg "hem". Den där förändringen, flygplatser, skiftet av länder. Men jag börjar bli rätt van vid allt det där pluttresandet mellan London-Stockholm nu.

Jag älskar att resa. Men jag har blivit lite mer blasé med åren. Jag behöver mer rädsla, mer nervositet, mer otrygghet. Jag skulle vilja resa någonstans långt bort. Jag sitter alltid på ett plan till London och hör flygvärdinnorna säga att de som ska vidare till Caracas eller New York eller något annat spännande ställe ska till gate sån och sån och jag har bara nått min slutstation.

Frankrike

Vi har bokat färjan mellan Dover-Calais i juli/augusti. Det blev Frankrike. Två veckor i Frankrike. Vi ska köra söderut längs med Atlantkusten, snurra runt i Aquitaine, korsa Pyrenéerna, slingra fram på små vägar mellan inlandet och Medelhavet, besöka Montpellier och försöka hitta små drömska byar. Jag vill ligga på stranden, bada i Atlanten och Medelhavet, dåsa bort i värmen och njuta av språket och maten.

Om det är någon som har några bra tips på sevärdheter, vackra byar, fina sandstränder eller billiga B&B är ni varmt välkomna att skriva!

Jakob har börjat lyssna på franska i bilen och ringde mig nyss bara för att fråga hur man säger "jag har". Hans franska är uppenbarligen mycket basic, men han har redan de skorrande rrr:en. Jag har själv glömt mycket, men tänkte börja läsa franska igen i höst.

Jag vet att många tycker att fransmännen är dryga och snobbiga, men jag har faktiskt inte lagt märke till av det. Antingen är jag för naiv för att märka nåt eller så är det mest i Paris som det är så (men det har jag i och för sig också haft turen att missa). Det kan också bero på att jag alltid försökt tala franska, även om jag glad och stapplande sa "goddag" istället för "tack" när jag

skulle köpa min första baguette på franska.

När jag var i Paris ville jag försöka verka fransk och världsvan, men råkade hela tiden ut för människor som tyckte att jag såg bortkommen ut och ville hjälpa mig. På engelska dessutom!

Annars är ju fransmännen inte direkt kända för att vilja tala engelska, men jag tror att det är för att de är så rädda att göra fel. Italienarna har visst också mobbat dem och sagt att de låter omanliga när de talar engelska. ("Is it true that we sound gay when we speak English?")

Hur som helst, jag kommer kanske glad och naiv till Frankrike och får min beskärda del av snobbism i sommar.

På riktigt

Vi borde umgås mer med engelsmän, sa jag till Jakob häromdagen. Trots att vi bor i den brittiska huvudstaden har vi få engelska vänner. 30% av alla som bor i London är födda utomlands så det är en väldigt mångkulturell stad.

När jag bodde i London första gången var mina brasilianska flatmates helt fascinerade över att jag hade en "riktig" engelsk pojkvän. Från Kent dessutom. Då förstod jag inte vad som var så speciellt med det. Jag hade ju just kommit till England och såklart skulle jag ha en engelsk pojkvän. Vad var det för konstigt med det? Men nu, några år senare, inser jag vilken bedrift det kan vara att lära känna engelsmän. Speciellt om man bor i ett område där det knappt finns någon urinvånare kvar.

Eftersom vi bara ska vara här i ett par år ville jag plötsligt dyka ner i en engelsk värld. Så jag fick för mig att vi borde umgås mer med engelsmän, känna kulturen in på djupet, det skulle vara på riktigt och allt det där. Men engelsmän har som sagt blivit en raritet. Vilket på något sätt också är härligt, man kan känna sig som en världsmedborgare och inte sticka ut. Och faktiskt. Alla är engelska. Vare sig du är indier eller västindier.

London kan vara vad som helst. Första omgången bodde jag med australiensare och nyazeeländare. Den här gången är det Danmark som präglar mitt London. Av någon anledning har jag ofta blivit upptagen av norska eller danska kolonier när jag har varit utomlands. Och engelsmännen undrar vad jag gör tillsammans med alla de där blonda och blåögda, hur jag kan höra till dem. Och vi talar ett lustigt, påhittat språk och jag verkar också påhittad bland alla skandinaver. Och trots att vem som helst kan vara engelsk kan vem som helst inte vara svensk i deras ögon.

I alla fall inte på riktigt.

Olympiaden i London 2012

Den stora snackisen här i London är OS-loggan som tydligen kan orsaka ett epileptiskt anfall. Den tog ett år att göra, kostade £400.000 och är jätteful. Jag tycker att den påminner om ett färgglatt hakkors, men det är meningen att den ska se modern ut. Folk är jätteupprörda och vanliga människor skickar in alternativa förlag.

I den engelska fotbollsbubblan

Klistriga ölgolv och sjungande fotbollsfans och jag i trappan mellan svenska och danska matchen. Three Kings är en av de få pubar i London som visar skandinavisk (och utomengelsk) fotboll. Jag är inte speciellt intresserad av sport, men det är intressant att se på fotboll ur en engelsk synvinkel. Andra länder existerar inte i deras fotbollsvärld. Det är knappt att de visar skotskt och walesisk fotboll på tv och tidningarna ignorerade skandalmatchen mellan Sverige-Danmark totalt. Det måste vara därför de kan fortsätta tro att de är världsbäst i fotboll, och därför de får en chock varje gång de måste möta världen och inse att de inte är så bra. Förvisso kommer de långt i Champions league, men vem skulle inte det med köpta spelare från utlandet? Ok, nu ska jag sluta leka fotbollsexpert.

London har förlorat sin somriga känsla och övergått i något vitt, platt och temperamentslöst. Det regnar inte ens. Det blåser lätt ute i trädgården och man längtar inte precis ut i meningslösheten. Men jag ska försöka passa på att njuta av de sista Londondagarna innan jag åker till Sverige på tisdag.

Fotoalbum

Före digitalkamerans tid la jag ner mycket energi på att göra vackra fotoalbum. Men nu när man har alla bilderna på datorn och har råd att ta hur många foton som helst har jag inte haft energi att göra papperskopior och klistra in i album. Så häromdagen började jag ordna bland mina bilder och gjorde ett virtuellt fotoalbum som ni kan se här (klicka på bilden nedan):

Photo album

Wherever I lay my hat...

De som ska sälja lägenheten vi vill köpa har fått ett bud accepterat på en lägenhet som de vill köpa och de som ska sälja den lägenheten är redo att flytta! Kedjan har nått sitt slut och vi kan förhoppningsvis flytta snart. Det är kanske bara två månaders uppsägningtid som står emellan oss och vårt nya hem. Ett Londonhem. Man kan kanske ha hem på flera ställen, vara en nomad utan att vara hemlös... Mitt hem är lite överallt just nu och det känns (just idag) rätt ok.

Födelsedag på Hampsted Heath

I söndags fyllde jag år. Det var en underbar dag, bara jag och min älskling och en härlig sommardag. Vi hade picknick på Hampsted Heath, åt jordgubbar, lax, bröd, oliver och njöt av solen och spelade kort (J fuskade dock genom att titta på mina kort som speglade sig i mina solbrillor). J har sagt att min blogg börjar bli trivial och att jag bara tjatar om att jag vill hem (vart det nu än är) så jag tänkte att jag måste förnya mig själv och London lite och visa upp den soliga sidan av mitt liv som faktiskt också finns där. Så här är lite somriga bilder från heden i Hampsted.

Det var fullt av människor på söndagsutflykt.
(Bron nere vid sjön är bara en kuliss.)


I min gamla hatt från Sri Lanka

Jakob till vänster och utsikten över London till höger. Från Hampsteds kullar kan man se ett disigt London borta vid horisonten.


Jag trodde att jag hade pokerface...


...men Jakob avslöjade mig.

Danmark vs Sverige

Fotboll utifrån min vinkel.

Lördag var bara fotboll. Det började i Regents Park när J och hans danska vänner spelade i Regents Park. Det gör de varje lördag. Jag la mig till ro med jordgubbar, en bok och solen. Det kändes som om det var den varmaste dagen hittills.

Det fortsatte med fotboll på kvällen. En kväll som var ljummen och fylld med svenskar och danskar i kortärmat. Vi gick på Famous Three Kings, en pub i West Kensington där J och jag träffades första gången. (Den gången trodde han att han hade hittat en fotbollsintresserad tjej, men jag hade blivit övertalad av några vänner att gå dit.)

Jag stod kamouflerad av en grupp danskar (har ju nästan blivit adopterad av danskarna här i London) och tittade på matchen. Kände mig ganska kaxig där i början när Sverige öste in mål och jag kastade nöjda blickar mot mina danska vänner. J funderade på att konvertera till svensk och jag var ganska stolt.

Men i andra halvlek var det inte lika kul att stå mitt i en hop av danskar. Ölen flödade och danskarna sjöng. 3-3. Jag sippade lite vin och tänkte att nu är det kört för Sverige, och mig. Men plötsligt vet jag inte vad som hände på plan. En dansk slog till en svensk och en annan dansk (supporter) försökte ge sig på domaren. Matchen blåstes av och Sverige hade vunnit med 3-0 (om resultatet står sig återstår att se). Ganska snopet. Danskarna pös ihop som en hög på puben och jag var väl glad över att Sverige hade vunnit, men på det sättet? Kändes inte helt rätt.

Hur som helst, vi gick vidare, glada (trots allt) och berusade. Det var en varm natt, folk gick fortfarande i kortärmat. Vi tog en drink på en bar i Covent Garden och när klockan slog tolv begav vi oss hemåt och jag hade blivit ett år äldre...

Shopping, öl och fotboll

I fredags flanerade jag längs med Londons shoppinggata no. 1 - Oxford Street. Det var förstås ett myller av människor. Det är alltid mycket folk där, oavsett tid på dygnet. Efteråt mötte jag upp J som jobbar i närheten för att fortsatta shoppingvandringen en stund till.

Det var meningen att vi skulle ta en drink på någon pub efteråt, men de var verkligen överbefolkade, ända ut på gatorna. Det stod människor i klasar utanför varenda pub, så där nonchalant hängande med en öl i ena handen. Först tänkte jag: "Ja, ja, engelsk pubkultur. Folk flockas vid vattenhålen så snart de slutar jobben." Men sedan kom vi på att England spelade en vänskapsmatch mot Brasilien så det var snarare engelsk fotbollskultur som avspeglade sig på gatorna. Den dagen var bara London. Shopping, öl och fotboll.

Vi gick vidare mot Gower Street där det finns endel pubar och restauranger. Folk satt ute i solen och åt och det kändes som en härlig engelsk sommarkväll med fulla gator och fulla människor. Det var god stämning och vi fann efter mycket velade (det är så där när man är i London och har oändliga valmöjligheter) en thailandsk restaurang.

Vi varvade shopping med Starbucks

Det var otroligt härligt i solen


Engelska fotbollsfans någonstans nära Gower Street

Bostadsmarknaden i UK

I Storbritannien är det väldigt populärt att bli "property developer". Man köper en ruffig bostad, renoverar den och säljer vidare. Sedan tar man vinsten (ofta en årsinkomst stor) och köper ytterligare en bostad, renoverar, säljer osv. Här kan man köpa en lägenhet och verkligen äga den. I Sverige äger man ju ändå inte sin bostadsrätt riktigt. Man kan t.ex inte hyra ut hur som helst, utan måste ha föreningens tillåtelse.

Många här i London har förstås inte råd "to get on the property ladder" och måste hyra. Ett rum kostar ungefär som en tvåa, trea i Stockholm, men det beror också vilket område man bor i. När jag bodde i Fulham (som är ett eftertraktat område) betalade jag "bara" £350 för ett rum som var ca 9 kvm. Det var ett fynd! Men så regnade det också in genom taket och elementet fungerade inte under de första (vinter-) månaderna jag bodde där.

Det är inte samma bostadsbrist här som i Stockholm och man kan lätt hitta ett rum om man söker på t.ex Gumtree. Men det är som sagt inte billigt. Även de som har en (med svenska mått) hög årslön delar lägenhet. Man kan undra hur folk överhuvudtaget kan ha en familj i denna stad, men det finns något som kallas för counsil flat. Det är som en kommunal lägenhet som familjer med låg inkomst kan få bo i. Lägenheterna är billiga, men tyvärr brukar dessa områden med counsil flats vara problemområden och de har dåligt rykte.

Så det är stora klyftor här i London. Många områden är otroligt deprimerande och farliga. Stockholm har ju också områden som är mindre bra, men det känns inte ens som om de spelar i samma division som de som finns i London