26 september 2008

Second hand är coolt när...

...man inte har världens största budget och tvättstuga i källaren - fem trappor utan hiss! Då gäller det att ha stor garderob. Med andra ord: Det är mycket vintage som gäller för Julie.

25 september 2008

Rutiner

Det är svårt att skaffa rutiner när allt är nytt. Minns när Julie bara var 2-3 veckor och jag började babbla om att "Julie har alltid... eh..." Kom på att hon bara var 2-3 veckor och "alltid" kunde alltså vara frågan om ett par dagar. Maximus.

Har Julie gjort något på samma sätt i 2 dagar tycker man att det är rutin. Men man inser vilka korta tillbakablickar det är med en sådan här liten varelse. Man tycker att hon har funnits i en evighet, att hon alltid har varit mitt barn, men hon är bara ett ögonblick gammal.

19 september 2008

Underkänt

Att gå till BVC känns lite som när man gick i skolan och fick tillbaka provet och hoppades på alla rätt. Man går dit med förväntan och hoppas Julie gått upp ordentligt i vikt. 300 gram i veckan är mvg.

Vågen stannade på 3800 gram prick. 285 gram tyngre än förra veckan. Maratonamningen ger i alla fall resultat.

Sedan berättade jag att ett nattligt matningspass med att amma, ge utpumpad mjölk på flaska och därefter pumpa ut ännu mer mjölk att förvara i kylen tar mig 2 timmar. Sköterskan såg på mig och sa:

"2 timmar! Du ser ju pigg ut, men du måste vara trött."

"Ja", svarade jag och log, men kände att jag var nära att börja gråta. Sådär som när man var liten och ramlade och slog sig och hade ont, men inte så där jätteont så att man grät för man förstod inte hur ont det gjorde förrän någon kom och sa "men staaackare, hur gick det?". Men jag är ju inte fem år så jag grät inte. Jag log. Jo, jag är jättetrött.

"Om det fortsätter så här kommer du ju att kollapsa. Och så mager du är", fortsatte sköterskan och pekade på mina nyckelben. "Eller är du alltid så där mager?"

"Ja, jo, jag är väl alltid så här, eller... nu är jag väl ännu smalare än innan jag blev gravid."

Mvg för Julie och underkänt för mig. Men hade jag bott i Hollywood nu hade mitt bmi på 17,7 prisats. Jag hade säkert fått en post-pregnancy-diet uppkallad efter mig. Men eftersom jag bor i Sverige sa sköterskan istället att jag skulle äta avokado.

Och jag gick lydigt och köpte en avokado som nu ligger på köksbordet för mogning. Och jag äter så mycket jag kan, jag har en massa extra fett i maten, men ibland hinner jag inte äta frukost före klockan halv två (som idag) eller lunch förrän klockan fem (som igår). Middag? Vad är det?

Jag ammar nästan konstant och ett pass innebär oftast till-och-från-amning i en-två timmar (Julie orkar ca 10 min sedan måste hon pausa 10 min). Om jag inte lägger till med nappflaska vill hon äta igen om 30-60 minuter igen. Lägger jag till med utpumpad mjölk på flaska (vilket är lättare för henne att suga i sig) kan det ta ytterligare en timme för henne att få i sig 100 ml., men efter detta kanske hon sover en stund (2 timmar). Att man då skulle hinna ta sig en powernap är ett skämt för under denna tid måste jag pumpa mer mjölk, äta, diska, sterilisera nappflaskor, duscha, arrangera inför flytten.

Och när Julie är vaken borde man gå ut på promenad så att hon får frisk luft, träna hennes nacke på aktivitetsfilten, sjunga sånger, låta henne lyssna på cd-skivor med regnskogsljud eller vågsvall. Helst borde jag sjunga godnattsånger - men inte falskt för då kan hon bli tondöv. Dessutom har jag fortfarande inte hunnit köpa en babysitter!

Sen ringer min mormor och när hon hör om min amning utbrister hon att "så där kan du ju inte hålla på!" Men vad ska jag göra? Det är inte som om jag kan säga till Julie att vara mer amningseffektiv. Dessutom menar min mormor att plastnappflaskor är livsfarliga (jag har försökt få tag på glasflaskor, men de är utsålda överallt).

Håhåjaja... Och egentligen har jag inte tid att skriva detta inlägg.

16 september 2008

Tagning 15

Först var det den blå och sedan den röda, men innan den blå var det den randiga och mellan den blommiga och den gröna var det hängselbyxorna och klänningen. För att inte tala om knytblusen och de julröda strumporna.

Julie om 20 år?

Jag är ingen modebloggare, men idag gör jag ett litet undantag. För närvarande är det blå- och vitprickiga byxor och gul body som gäller, men det modet står sig kanske i någon timme eller två.

Julie har nästan lika många klädbyten som SJP i SATC, men det beror knappast på att hon är någon fashionista och jag tror inte att SJP har 25 ombyten på en dag för att hon bajsat, kissat eller kräkts ner kläderna à la fröken Julie.

Fröken Julie är knappast lika glamorös som SJP även om hon har lika många klädbyten....

Bilderna är hämtade härifrån

13 september 2008

Krumbuktigt

Ok, så är man sån igen. Så där krumbuktig och jag-vet-inte-vad-jag-vill-aktig. För innan nästa verklighet ens har tagit vid har man fått besked om att man snart ska varslas över i ännu något nytt och något annat. Som är gammalt. Och omvägarna som skulle leda till Drömmen verkar inte vara annat än omvägar. Och jag är rädd för att alla vägar bär till Sverige.

J tror att jag är rastlös för rastlöshetens skull, att jag bara inte kan fästa, att jag inte vill fästa. Men det är allt jag vill. Men inte här. Och så blir jag så där panikig och klaustrofobisk och måste utarbeta flyktplaner och strategier. Eller. I alla fall bli hjärntvättad att tro att detta är vad jag vill.

Vad jag vill är att rota mig. Ett gammalt stenhus, rosor som klättrar på fasaden, en örtagård, bokläsning framför öppna spisen medan regnet smattrar utanför, en plats att bli gammal på. Men var?

Stockholm? Köpenhamn? Dubai? Zürich? Paris? (Jag vet svaret för nästa fyra år, men sen...?)

Nästa anhalt är i alla fall Seychellerna. Som tydligen ska vara mardrömmen på jorden. Hoppas det så att jag kan avprogrammeras!

Smakprov

J hade med sig två gigantiska papayor till Sverige. Sista kvällen J var här hade de äntligen mognat i den blodfattiga septembersolen i mitt fönster och vi åt uppskurna kuber av papaya. En första smak av Seychellerna.

12 september 2008

Räddaren i nöden

Denna tid har min mamma gett upp allt för att bli Julies mormor. Och hjälpt mig att bli mamma. Hon har åkt fram och tillbaka mellan sitt hem och mitt för att kunna vara stöd när J inte har varit här.

Det är underligt när min mamma har fått ett nytt namn - mormor. Jag minns när jag var på sjukhuset och de talade om någon mamma och jag undrade "Vem?" tills jag insåg att de syftade på mig. Det sker en förskjutning när man får barn. Först nu har jag börjat vänja mig vid att jag först och främst inte heter Lisa längre, utan Julies mamma och när folk talar om mormor är det plötsligt inte min mormor de menar utan Julies. Hela min värld har blivit Juliecentrerad och jag ser allt utifrån hennes lilla grodperspektiv.

10 september 2008

Ingen plats för sorg

En kompis - och tillika småbarnsmamma - sa till mig för en tid sedan: "Det finns ingen annan som man skulle acceptera terroriserade en på det här viset."

Jag skrattade, men min tacksamhet förbjöd mig att riktigt hålla med. Det är så när man har ett förtidigt fött barn. Julie blir på allvar, men på sista tiden har jag vågat skoja lite mer och kan också med kärlek terroriststämpla mitt barn. Men ändå finns inte den här självklarheten, den här förmånen att våga klaga. Och just nu, i efterdyningarna av Js avresa, sitter jag här och balanserar mellan känslorna, försöker avgöra om jag ska ägna mig åt hurtig förträngning eller vältra mig i självömkan.

Lite fakta om min tillvaro: Det sägs att de första 2-3 månaderna är de värsta. De första 2-3 månaderna är för mig 5 månader eftersom Julie är prematur. Det är 2-3 månader, korrigerad ålder. Det vill säga den tiden börjar nu. Två och en halv månad senare.

Och det är inte amning varannan, var tredje timme som gäller. Det är nästintill konstant amning dagtid. Och föreställ er nätterna: Amma, ge utpumpad mjölk på flaska, pumpa ut mer mjölk, diska, sova, amma, ge utpumpad mjölk på flaska, pumpa ut mer mjölk, diska, sova, amma, ge utpumpad mjölk på flaska, pumpa ut mer mjölk, diska, sova, amma, ge utpumpad mjölk på flaska, pumpa ut mer mjölk, diska, sova... Ett pass tar vanligtvis mellan 1-2 timmar. Dessutom. Eftersom Julie är prematur blir 6 månadernas helamning till 7-8 månader - korrigerad ålder.

Och lägg till en oro som aldrig riktigt går över efter att ha fått ett förtidigt fött barn. Och nu, allt detta utan J. Igen.

Men vi har valt detta liv och när man är så himla tacksam, så lycklig, så glad över att allt har gått bra trots att Julie föddes för tidigt är det liksom bara: "Håll käften och byt blöjor!" För mig finns det inte utrymme för något annat än tacksamhet. Jag har inte tillräckligt med kapital för att kunna kosta på mig att klaga. Om jag kunde gråta, men jag hinner inte. Jag hinner inte ens reflektera över allt som hänt. Jag känner inte att jag kan sörja när allt har slutat väl.

Jag har börjat slappna av lite, men jag känner att jag fortfarande att jag lever under hot. Andas hon? Äter hon? Och jag känner mig så ensam i detta.

När jag var inlagd på sjukhuset sa en kompis till mig att jag var så stark, men jag hade inget val. Det är inte som om jag kan välja att vara stark eller svag. Jag är Julies mamma och för hennes skull måste jag orka allt.

Hejdå. Igen.

Så har J och jag sagt farväl - för tredje gången. För sista gången. Sedan är vi återförenade. Avskedet blev kort, abrupt. Något inträffade (mer om detta längre fram, just nu är det hemligt). J var tvungen att kasta sig iväg.

Vi ska visst alltid göra allt på dramatiskt vis. Och så ska man plötsligt smälta att man inte är tillsammans och smälta en hel del annat också, som man kanske vill. Eller inte.

Plötsligt är jag ensam med Julie i min famn och ett parentetiskt liv och en lägenhet att packa ihop och hyra ut. Känns lite déjà vu, som om mitt liv upprepar sig, fast i annan tappning. Detta är den svenska versionen.

Att vara ensam med Julie är så där skrämmande nytt som när jag kom hem med henne från sjukhuset och ensam skulle ha ansvaret. Ansvaret att hålla henne vid liv, som jag kände då.

När J har lämnat oss sitter jag nästan paralyserad. Jag tror att jag ammar mer eller mindre konstant i två timmar för Julie får aldrig nog och jag kan inte ens ta mig från vardagsrummet till köket för att hämta ett glas vatten.

Att tre och ett halvt kilo kan kontrollera hela ens tillvaro.

8 september 2008

En fråga:

Vem var det som sa att små bebisar sover den största delen av dygnet...?

6 september 2008

Snart......

När luften börjar bli krispig och löven gulnar hemma i Sverige är jag långt härifrån...

5 september 2008

En liten lucka i tillvaron

Jag har tänkt skriva ett inlägg hela veckan. Och jag har gjort ständiga ansatser, men... något (läs Julie) har kommit emellan. Hela förmiddagen har varit en enda långstartsträcka, en längtan efter att få skriva ett par rader, men jag har ju dygnet runt-jour.

Det sägs att små barn ammar varannan timme. Vad sägs om varje halvtimme? Och detta är bara början för nu har vi äntligen kommit till noll. De tidigare månaderna var bara lite bonus, minusvärde. Det är nu det börjar - korrigerad tid. Först nu, för någon vecka sedan, är Julie nyfödd.

Men det är underbart. Även om jag nu sitter här med en liten lucka i kalendern och dricker kallt te och proppar i mig en chokladboll och knattrar ner några rader på min halvt medvetslösa blogg och panikskriver några mail.

Och saken är den, inser man när man tomstirrar på skärmen och försöker komma på ett vettigt ord, att det är nu jag lever. Jag är just på den punkt jag vill vara. Jag längtar inte efter sen eller då. (Ok, jag längtar lite efter sen och Seychellerna.)

Igår var en underbart solig dag i Hagaparken. Jag hade en utomkroppslig upplevelse och insåg plötsligt att här satt jag med en barnvagn och var lycklig!