Namninsamling

Skriv gärna på denna namninsamling mot smällare och fyrverkerier:

http://www.smallarupproret.se

Där finns också tips på vad man kan göra för att skydda sin hund.

Gott nytt år!

En nyårsvädjan

Så fort julen är överstökad är det dags för nästa firande - nyårsafton. Som jag har skrivit tidigare kan jag inte njuta av fyrverkerierna längre eftersom jag har en skotträdd hund.

Tilly på glada upptåg i somras

Så här brukar nyårsafton se ut för min del (tillbringad mestadels i en garderob): Min hund Tilly springer paniskt runt, runt, försöker pressa sig in under badkaret, flämtar, är paralyserad av skräck, ligger och skakar i timmar, äter inte och hjärtat slår som en hysterisk technotrumma. Jag brukar sitta med henne i timmar i en garderob som vi har försökt ljudisolera. Och tro mig, vi har verkligen försökt med allt. Kognitiv terapi med hjälp av ljud-cd med pangljud, bomull i de stora öronen, dammsugare och jättehög musik på samtidigt (tack för tålmodiga grannar!) för att dämpa smällandet, godis som muta, lugnande medicin och inget hjälper. Många hundar blir så chockskadade att de dör och varje år är jag tacksam över att hon överlevt även denna gång...

I år kommer jag inte att kunna vara med Tilly, och även om jag måste erkänna att det känns ganska skönt att för första gången på sju år slippa fira det nya året i garderoben, är jag orolig över hur det ska gå för henne i år. Jag kan bara hoppas och önska att människor inte ska kasta smällare efter henne när hon går ut och att hon kommer att ta sig igenom dessa dagar.

Jag kan förstå att folk tycker att det är vackert med fyrverkerier, men jag hoppas att folk kan tänka på djuren. Vem kan njuta om det ska vara på deras bekostnad? Man kan skjuta med ljudlösa raketer också om man tycker att det är vackert. Det jag skulle önska är att man bara höll sig till tolvslaget och inte höll på att panga i dagar före och efter. Smällandet tar ju aldrig slut!

Det finns även andra orsaker till att vara sparsam med fyrverkerier och smällare. Människor skadas varje år och dessutom är det miljöförstörande. Det borde vara licens för att skjuta raketer.

Jag har en vädjan: Snälla, om ni måste skjuta fyrverkerier detta nyår, vilket jag förstår att många vill, gör det bara kring tolvslaget! Jag skulle också vilja uppmana alla som bloggare som läser det här inlägget att också skriva om detta.

Vårkänsla

Det är nästan vårkänsla ute. Solen skiner, människor promenerar på Hampstead Heath och det är lite svårt att tro att det är annandag jul.

Julafton var i alla fall mörk och dimmig och vi två hade lagat kalkon för sex personer (vi var nog lite överoptimistiska när det gällde vår matkapacitet). En hel dags matlagning tog ungefär 30 minuter att äta. Sedan har vi bara jäst på soffan, spelat TP och kollat på dvd:er...

Jag vill passa på att önska alla en...

...God Jul och ett Gott Nytt År!

Vi hade inte så mycket julpynt, men Js föräldrar skickade några söta tomtenissar och Ann hade med sig lite pynt åt oss.

Med proviant för flera dagar

Det är ganska mysigt att vara hemma med frysen full av lussebullar och bara ta det lugnt. Vi har fortfarande kvar choklad, pepparkakor och æbleskiver från festen. Det blir en engelsk jul i dimman och vi har släpat hem en minigran. Sverige får bli en annan gång...

För några dagar sedan: Dimma utanför fönstret

Nu ska jag kurera mig med te och lussebullar...

Saffransbullar utan saffran

Jag dukade fram saffransbullar häromdagen. J delade sina på mitten och åt med smör och ost på. Han påstod också att de skulle smaka bättre utan saffran i. Han menar att han lika gärna kan ändra på våra traditioner och göra saffransbullar utan saffran eftersom jag gjorde æbleskiver (äppelskivor) med äpplen i...

Bara vi två

Vi skulle ha åkt till Sverige och gått på julmarknad på Skansen och vandrat runt i gamla stan som turister. Vi skulle ha dansat kring granen på Kungsholmen och druckit varm choklad på Söder och promenerat runt i Röda Bergen.

Men vi har blivit sjuka, så vi stannar hemma i London för vård av älskling. Det blir visst ingen Fanny-och-Alexander-jul i år heller, men för första gången firar vi tillsammans. Bara vi två i vårt lilla dockskåp.

Trött...

Vi får kurera oss med glögg från IKEA och lyssna på svensk julmusik eller nåt (borde visst ha köpt låtsassnö på Harrods ändå - det ska bli 10 grader på julafton...) Men det blir väl mistlar och mulled wine istället. And that's not too bad.... Vi får linda in oss i filtar, det blir nog ganska mysigt ändå.

Min älskling äter pepparkakor

Överlevde...

Vår lägenhet är som en liten handväska som rymmer mer än man tror. Eller som en trollkarlshatt där allt möjligt får plats. Det fanns i alla fall plats för fest.

Vi lagade mat och bakade hela dagen. Gästerna fick indisk gryta, lussebullar, æbleskiver, glögg och pepparkakor. Att det blev indiskt berodde på att det var det enda vi kunde komma på som kunde passa många personer (veganer, vegeterianer, allergiker). Vi var dock lite nervösa eftersom det skulle komma indier och vi hade vårt eget påhittade recept, men vi fick godkänt.

Senare på kvällen spilldes det vin och sniffades florsocker. Det var väldigt trevligt. Och framför allt hade lägenheten (och vi) överlevt!

Nära vänner långt bort...

Jag har julstämning, men det är en annan typ av julstäming här i London. Det är engelsk jul, kalkon, engelska sagobokshus och mulled wine. Min bästa vän Ann kom hit på en långweekend och vi insöp julstämning på Harrods, bland nallar och shortbread. Det var så trevligt att ha henne här! Tyvärr har vi en tendens att sällan bo i samma stad. Vi möttes i Nice för ganska många år sedan och sedan dess har vi bott lite här och där, men det är skönt med vänner man behåller även fast man är expat.

Ann utanför Starbucks

Vatten över huvudet...

Tanken var att vi skulle ha en liten inflyttningsfest/adventsbjudning i vår lilla lägenhet. Men för säkerhets skull bjöd vi 35 personer.

Tror inte riktigt vi fattade att vi verkligen bjöd så mycket folk, men i förrgår gjorde vi en lista och oj, så många det var! Vi räknade med en hel del "spill". 35 personer var ett optimistisk tal. Hälften skulle säkert inte komma. December brukar vara en hektisk månad med julfester omlott. Men de flesta har tackat ja... Hjälp!

Hur ska alla få plats? Vi har en näpen liten miniatyrlägenhet för miniatyrfester. Soffan och sängen var tvungna att plockas isär för att komma in genom ytterdörren när vi flyttade hit. Vi har ett bord för max 4 pers, vilket innebär att vi bara haft parmiddagar. Och nu ska vi laga skolköksmiddag...

En cykel med många liv

Så har Js cykel blivit stulen igen. Bara framhjulet sitter kvar fastkedjat i grinden. Polisen verkade tämligen misstänksam, hade aldrig hört om liknande. Men det är en cykel med många liv så den återuppstår kanske. I somras var den utsatt för misslyckat rånförsök och sedan stals den i september, men tjuven togs på bar gärning av polisen. Man skulle kanske ta en titt på e-bay...

Vintervackert

I morse var det alldeles frostigt ute. Vi var tvungna att skrapa fönsterrutorna på bilen. Det är otroligt vackert, men kallt. Det gnistrade på taken och var halt på trappan utanför vårt hus.

Asiatiska London

Vi brukar åka till Oriental City som ligger ganska långt ut i nordvästra London. Det påminner lite om Kungshallen i Stockholm fast med asiatisk mat. Det finns också en stor asiatisk matvaruaffär där man kan köpa en massa spännande ingredienser. Eftersom min mamma läser kinesiska var vi förstås tvungna att ta med henne dit.

Man kan också få akupunktur, kinesisk medicin, massage och annat här. Tyvärr verkar det som om Oriental City kommer att rivas. Det finns planer på att bygga annat där, så man får passa på att äta där medan vi kan.

...och i skogen

Jag älskar att befinna sig mitt i stan, med allt myller och alla möjligheter och sedan bara komma hem och kunna ta en promenad i skogen där ekorrarna leker. I "vår" skog finns det en massa gungor här och var. Vi kunde inte låta bli att bli barnsliga...

Min mamma

I stan...

Så snart mörkret lägger sig över London och julbelysningen tänds blir staden magisk. Det virvlar faktiskt några små, små snöflingor när vi går nerför Regent's Street, men de hinner förstås smälta innan de når mark. Redan vid halv sex är pubarna fyllda med folk och Oxford Street är en myrstack.

Ett annat London

Det finns nästan inget som kan renovera ens slitna bild av London som besök från Sverige. Helt plötsligt blir allt till en reklamfilm. Vi tar en kaffe på Starbucks medan julmusiken spelar i bakgrunden och det känns nytt. Vi shoppar i billiga affärer och jag är förundrad över hur mycket man kan fynda. Genom en besökares ögon blir allt genast av-automatiserat.

Min mamma är här och förstår inte varför jag längtar tillbaka till Sverige när jag bor i London. Och just i det ögonblicket känns London faktiskt ganska fantastiskt även fast det regnar. Till och med regnet ska vara för det är London.

Förra gången hon kom hit bodde jag i ett sunkigt rum på max 10 kvadratmeter i Fulham, åt mat i sängen (det fanns ju inget kök att sitta i) och hade resväskor som förvaringslådor. Jag är så lycklig över min nya tillvaro och över att äntligen kunna känna att jag har ett riktigt hem!

Recept på æbleskiver

375 g vetemjöl
3/4 tsk bikarbonat
1/4 tsk salt
1 tsk socker
3 ägg
3/4 liter kärnmjölk
fett till bakning

(Eftersom jag är allergisk mot ägg gjorde vi äggfria æbleskiver.)

Häll alla ingredienser i en skål och blanda. Låt smeten vila i 1/2 timme. Värm upp järnet. Lägg en klick smör i varje hål och låt det smälta. Häll därefter i smeten i hålen. Efter ca 30 sek-1 min vickar du dem lite (ca 25-30 grader) med en smal träpinne, t.ex en asiatisk ätpinne, så att smeten rinner ut. Vänta ca 20 sek innan du vickar dem igen (ca 45-gradersvinkel). Denna gång vickar man åt sidan. Fortsätt att vända "munkarna" på detta sätt tills de är helt runda. Totala bakningstiden är 4-7 min. De är färdiga när man kan sticka en tandpetare igenom dem utan att det fastnar någon smet. Servera genast eller lägg i en långpanna i ugnen innan de ska serveras.

Man äter æbleskiverna med sylt eller socker och gärna med glögg till! Om man vill göra äkta gammeldags æbleskiver lägger man en liten bit äpple i varje "munk" innan de vänds första gången.

Själva vickningstekniken är lite svår att förklara, helst bör man se någon göra dem. Man behöver också en speciell æbleskivepande (äppelskivejärn). Vi beställde en via Internet.

Lycka till!

Take away-liv i London

Med engelska mått är vårt kök stort eftersom man (nätt och jämt) får plats att sitta där. Vanligtvis har man bara kokvrå eller open plan kitchen vilket innebär att kokvrån har smält ihop med vardagsrummet.

Det senaste är att rationalisera bort köket helt. Många nya lägenheter i zon 1 har inget kök alls. Eftersom varje kvadratmeter är dyrbar är ett kök helt enkelt inte värt pengarna och de som har råd att bo i innerstan har ofta jobb där de äter ute hela tiden, inte hinner med annat än take away. Och kök = mikrovågsugn. I de här lägenheterna har man gjort om kök till kontor och en man som valt att leva sitt liv på detta sätt berättade att när han inte använde laptopen stod den i ugnen.

Det har kanske blivit billigare att ha restaurangen som kök och puben som vardagsrum...

Æbleskiver

Yes, det är som det låter - äppelskivor - men nope inga äpplen (jo, i gamla dagar hade man visst äpplen i). J hade länge talat om de fantasiska æbleskiverna som man äter till jul i Danmark och jag föreställde mig några goda äppelkakor. Påhejad av mig beställde J ett æbleskivejärn från Danmark. Det hela blev inte sämre av att det stod "munkar" på den svenska översättningen när leverensen kom. Jag älskar äppelmunkar och munkar av alla slag. (För danskar låter det f.ö. mycket komiskt med våra "munkar". J blev ganska förvirrad när jag första gången sa att jag bara älskar jordgubbs- och chokladmunkar...)

Æbleskiver är ungefär som pannkakor, men man har "rullat" dem i ett järn så att de blivit ihåliga i mitten. Till dessa äter man sylt och socker.

Adventsmys

Även om det nästan var sommarvärme igår, en gassande sol och människor som gick runt i t-shirts (galningar!) fick vi lite julkänsla i alla fall.

I UK har man inte adventsljus som i Skandinavien så vi gjorde en egen ljusstake och om man vänder på den har den fyra hål för värmeljus.

Vi är jättetråkiga och vill nästan bara vara hemma nu när vi har fått ordning. Tro det eller ej, men jag har bakat bröd! Och J är just nu i full färd med att laga dansk ris à l'amande.

(Med mina älskade raggsockor på!)

Mmmm... café au laît...

Vet inte riktigt om jag har blivit gammal eller bara en riktig utlandssvensk, men jag var ju tvungen att köpa en julbock på IKEA (även om J hade svårt att förstå poängen med julpynt överhuvudtaget). För några år sedan skulle allt bara vara utländskt, osvenskt och långt bort, så man blir lite förvånad när en julbock plötsligt kändes viktigare än någonsin! Men man blir väl så här när man har bott i utlandet ett tag...

Lägenheten - före och efter

Nu har vi äntligen renoverat färdigt vår lilla dockskåpslägenhet lagom till advent. Här kan ni se våra före- och efterbilder.

Köket

Det pyttelilla köket hade ingen plats för ett normalstort bord...

...så vi gjorde en liten "bardisk".


Vardagsrummet

Vardagsrummet har inte genomgått någon totalförvandling, bara fått nytt golv i mörkt trä.

Sovrummet

En enda röra och någonstans under allt bråte och sängen, som i dåläget låg som plockepinn, fanns en gång en heltäckningsmatta.

Nu har vi fått upp sängen som vi köpte på rea i Camden för många månader sedan. Jag har alltid drömt om en himmelsäng!

Arbetsrummet/gästrummet

Eftersom allt i London är i miniatyr (om man inte är miljonär) är det alltid svårt att få plats med saker så vi byggde en hylla i arbetsrummet.

Et voila!

Hallen

Här har vi borrat igenom ett vattenrör och tagit fram de gamla golvplankorna...

Det här var det värsta. Vi slet bort heltäckningsmattorna i hallen och trappen och la nya plankor. Trapporna hade gammal målarfärg som skulle skrapas av.

Vi målade om trappan vit för att få en skandinavisk känsla.

Med heltäckningsmatta...

Och utan!

Dramatik i Prag

Ja, vad hände egentligen i Prag?

Bussresan...

Resan till Prag var min nionde resa det året och jag var ju världsvan. Jag behövde inte ta någon taxi till hotellet, jag kunde vara tjeckisk och åka kommunalt. Jag hade ju läst i guideboken att buss 119 gick in till stan. Jag reste med min mamma som är van vid förgiftningar i Afrika och äventyr på Kuba. Så... som de belevade världsmedborgare och beresta kosmopoliter vi var letade vi upp stationen. Där stod även några andra svenskar. Då bussen kom klev vi på och tog fram plånboken för att betala resan. Till vår förvåning vägrade busschauffören befatta sig med våra försök att köpa bussbiljett, trots att vi stod där med våra pengar. Han vinkade istället åt oss att gå vidare in i bussen och smått förvirrade gjorde vi som han sa. Här i Tjeckien är dom trevliga! tänkte jag.

Väl inne i bussen kom en vakt/kontrollant fram och ville se våra biljetter. Som vi naturligtvis inte hade. Och plötsligt kostade det 500 czk istället för ursprungliuga 20. 500 czk som i böter. Jag sa att vi försökt lösa biljett av chauffören men nekats. Vi ville gå fram till chauffören och tala med honom och göra ett nytt försök att lösa biljett, men vi hindrades av vakten som sa att man måste köpa biljett på något annat ställe innan man kliver på bussen och att vi nu måste betala 500 czk var till honom. Jag förklarade att vi inte förstod informationen eftersom det bara stod instruktioner på tjeckiska på bussen. Det brydde han sig inte om utan bad istället att få se våra pass som om vi vore brottslingar. Efter att han tittat och fortfarande höll i våra pass fick jag en olustig känsla och slet passen ur hans hand och gav mamma sitt och la ner mitt eget i väskan. Det var sammanlagt sju svenskar och en engelsman på bussen var utsatta för samma sak. Vi sa alla att då åker vi inte med denna buss utan går av vid nästa hållplats för att försöka ta en taxi istället, men vakten försökte hindra oss. På något sätt lyckades vi alla tränga oss ut med våra väskor. Och på något sätt hade vakten också hoppat av bussen och nu var han plötsligt i sällskap av två vakter till.

Gisslan...

Vi blev nu hållna som gisslan. Länge stod vi i det kalla vädret och fick höra att vi inte fick lämna platsen förrän vi betalt 500 czk var. Engelsmannen hade bråttom och betalade 500 czk och klev ombord på nästa buss. Vi andra blev kvarhållna vid stationen. En av kvinnorna i sällskapet försökte fly för att försöka få tag i en taxi, men hon hindrades fysiskt att lämna platsen. Vi hindrades också från att stiga på en ny buss för att göra ett nytt försök att köpa biljetter av den chauffören. Nu ringde vakterna till polisen och hotade oss med att vi skulle hamna i tjeckiskt fängelse. De sa också att vi fick förbereda oss på minst två timmars väntan innan polisen kom och vi hade ingen möjlighet att lämna platsen. De sa att de även skulle kontakta immigrationsmyndigheten. Vi hade ingenting emot att varken polisen eller immigrationsmyndigheterna kom eftersom vi själva ville att det hela skulle gå riktigt till och vi ville dessutom bli hjälpta av en laglig myndighet.

Var det så här min efterlängtade Pragresa skulle börja? Dessa män kändes inte trovärdiga och situationen blev alltmer obehaglig. Männen var totalt oresonliga och vände bort huvudet när man försökte tala till dem. Jag menar, vanligtvis brukar man ju kunna charma sig ur sådana här situationer. I Italien genom att blinka lite med fransarna, på Sri Lanka blir man oskyldig och förstår inte språket, men i Tjeckien var de obevekliga.

En utav de svenska männen ville ta en bild på dem, men hotades då med att de skulle krossa våra kameror om vi fotograferade dem. Polisbilar körde plötsligt förbi och vi försökte vinka och ropa på hjälp, men de struntade i oss. Det var kinesiskt stadsbesök och alla kineser i kortegen trodde väl bara att vi vinkade dem välkomna. Och poliserna brydde sig inte om att kontrollera varför vi vinkade på hjälp.

Vakterna påpekade irriterat för oss att holländare, tyskar, engelsmän och svenskar aldrig brukar bete sig så bångstyrigt som vi gjorde, utan brukar snällt betala och att vi betedde oss som rumäner, bulgarer och ukrainare. De hade alltså vanan inne för utpressning...

Vi bestämde oss då för att ringa Svenska ambassaden. Där upplyste de oss om att man visst kan köpa biljett på bussen, om man har jämna pengar, vilket vi hade, men chauffören ville inte befatta sig med någon betalning. Vi bad någon från ambassaden komma till vår undsättning eftersom vi i princip vad kidnappade och utsatta för utpressning, men kvinnan på ambassaden sa att de inte kunde hjälpa oss. Istället, sa hon, var det bäst att vi betalade männen 500 czk var – även om vi blivit lurade – för om polisen kom så måste vi betala 1000 czk i någon slags framkörningsavgift till polisen.

Efter att ha stått och frusit i en timme och dividerat med vakterna gav vi efter, betalade och hoppade på en ny buss.

Vi anlände till tunnelbanestationen Dejvicka. Där tog vi tåget till gamla stan och inte förrän vi kom upp ur underjorden i gamla stan fick vi egentligen se Prag. En sagolikt vacker stad dök plötsligt upp framför våra ögon. Skönheten var bedövande. Solen sken över en stad som jag tidigare bara sett i mina drömmar. Några byggjobbarna ropade åt oss att vägen till hotellet gick via dem. Vilket visade sig vara en slingrig omväg - runt dem förstås! Förmodligen bara för att de skulle få se våra rumpor.

När vi ställt av oss väskorna på rummet gick vi ut för att äta. Åter drabbades jag av staden likt av en förälskelse. Dess skönhet slog emot mig som tropisk hetta i vintersolen. Staden var ändå så vacker och vi hade nog bara haft otur ändå. Skönheten förlåter man mycket! Vi promenerade över en bro bort mot Lillsidan. Jag var hänförd av allt jag såg. Det fanns inga fula fläckar. Allt var vackert. Bedårande!

På polisstationen...

Vi sammanstrålade med de övriga svenskarna som hade blivit tagna som "gisslan" senare samma dag på polisstationen Ceská Národni Banka för att göra en anmälan. Där drabbades vi av nästa chock. Kvinnan som satt i luckan, med befattningen “Ostrana Objectu”, vägrade lyssna på oss och ville inte låta oss göra någon anmälan, trots att vi sa att vi var sju svenskar som ville anmäla att vi utsatts för ett brott. Till en början kunde hon utan problem kommunicera på engelska, men när vi sa att vi ville göra en anmälan övergick hon plötsligt till tjeckiska och påstod att hon inte talade tillräckligt bra engelska för att kunna hjälpa oss. Vi blev tvungna att gå därifrån utan att kunnat göra en anmälan.

Det var bara att fortsätta att semestra i Prag och försökta glömma allt det där om man inte ville förstöra resan totalt. Resten av tiden gick vi omkring i den sagolika staden, tittade på läskiga dockor, höll på att bli bortförda av en främmande skåpbil, drack vin chaud (eller vad det heter på tjeckiska) för det var kring juletid och staden var kall och vacker. Och jag skulle vilja åka tillbaka. För det fanns någon magi över staden.

Igen?

Kanske kan jag och J uppleva en Pragvår... Sist han var där balanserade han på räcket till Karlsbron och jag blev tillfångatagen så nästa resa kan väl inte gå fel... eller?

Praglängtan

Jag är inne i en ny period av läsande. Har just påbörjat Milan Kunderas Skrattet och glömskans bok och hoppas att den är lika bra som Varats olidliga lätthet som är en av mina favoritböcker (jag menar, bara titeln, även om den kanske är lite pretentiös).

Jag fick en plötslig Praglängtan när jag var i Sverige sist. Jag har längtat till Prag sedan jag var liten och när jag sedan åkte dit första gången råkade jag ut för en obehaglig incident och det var både mardrömslikt och vackert och på något sätt... lockande. När jag satt på planet hem tänkte jag bara Usch! men... jag vill tillbaka. Inte just i den sekunden kanske, då ville jag bara hem, men så fort jag kommit hem och talade med en polsk vän som kände någon tjeckisk filmare där ville jag tillbaka. Jag tänkte att jag bara var en turist i Prag. Jag skulle vilje vara där. Inte bara turista. Jag skulle vilja köpa mat i matvaruaffärerna, göra tråkigheter och vardagligheter i Prag. Men samtidigt, Prag skrämmer mig...

I avsaknad av kaos

Jag är nog ganska lycklig i alla fall. Tror jag. Jag är inte van vid lycka. I alla fall inte lycka i avsaknad av kaos.

Jag står som en packad sill i tunnelbanan och försöker främmandegöra att jag är i London. Det är halvmulet ute, milt om man ska jämföra med kylskåpskallt Sverigeväder. Tänk att jag hamnade här. Inte för alltid, men för en tid...

Elfte gången gillt

Det kunde ha blivit vad som helst egentligen, men det blev London. Jag och E skulle iväg, bara iväg. Vi diskuterade olika möjligheter. Paris? Men Frankrike... igen? Sedan sa jag England. Jag vet inte varför. Hade bara en diffus bild av Storbritannien och en nioårings minnen av vinägerchips och god glass i Wales. Jag hade en vag bild av en pir någonstans. Brighton? Jag hade inte en aning om vad vuxen-London innebar, men vi stack dit och vi åkte runt på röda bussar och bodde lite överallt och letade jobb.

Nu bor jag på mitt elfte ställe och äntligen börjar ett hem ta form. Vi har varit på Ikea hela två gånger i helgen. Jag tror att jag har satt upp min första fotoram (utan foto) i London. Jag känner mig mer hemma här nu, men det beror inte på London. Det beror på J.

Med nos för affärer

I Chelsea finns djuraffären Mungo & Maud som nu lanserar hundparfym. Den kostar "bara" £38 (ungefär 500 kr), men så kan man få en hund som doftar av violer, svartvinbär och mimosa. Liz Hurley och Sienna Miller sägs redan stå på väntelistan.

"Parfym? Nej tack! Jag är posh nog ändå..."

Igår kollapsade England

Jag är inget fotbollsfan, men när man bor i England kan man inte undgå att hänga med i vad som händer vare sig man vill eller inte. När det hördes en elefantduns och tjoande från undervåningen visste man att England hade gjort mål. Därefter följde tystnaden, den långa tystnaden... Tysta minuter för ett engelskt lag som kollapsat. Kroatien - England: 3-2 och här råder landssorg.

På BBC imorse: Nu ska här utredas vad som gick fel! Ska Steve McClaren avskedas? Vad hände egentligen?

Och just det. Sverige gick vidare, men det säger man ingenting om på BBC. Det är engelsk fotboll som gäller här i Storbritannien. På de kanaler vi har visar man inte ens skotska, walesiska eller nordirländska matcher. Men nu tycks hela Storbritannien i alla fall vara ute ur leken.

Ett avskalat London

Även om regnet fullkomligt öser ner så att det smattrar på taket i skrivande stund kan London ändå vara så vackert med sina nakna träd, kala grenar och röda bär. Det börjar bli kallare nu. Det är en föraning om hur vinterdagarna här gestaltar sig.

En naken värld utan snö som skyddar.

Mitt alibi försvann så jag bloggar visst igen...

Vår tv dog igår. Och Internet. Första känslan: Panik! Vi ringde hysteriskt till vår leverantör (som tar hutlösa minutpriser för sin telefon"service") och efter att vi hade gjort våra knappval, kopplats några varv till Indien, väntat i kö, lyssnat på reklam om deras produkter och kopplats till en ny person fick vi veta att en tekniker först kunde komma ut till oss på tisdag. Efter att ha kopplats bort och ringt upp igen hotade J med att säga upp abonnemanget (vilket för övrigt inte går).

Ja, de engelska Kafkahistorierna fortsätter som ni märker, men lustigt nog kände jag frid. Inget Internet på 4-5 dagar, ingen tv. Ett alibi för att få slippa allt det där, slippa lockas. Bara jag och min bärbara och mitt skrivande...

Gissa om jag blev besviken i morse när jag vaknade och J glatt förklarade att det fungerade igen.

Barnslig igen

Känner mig kreativ igen. Så där så att jag vaknar på natten med idéer. Så där så att jag måste gå runt med anteckningsblock hela tiden. Så där så att jag strör lappar med konstiga ord på omkring mig i lägenheten.

I nästan ett år har jag känt mig stympad, oinspirerad, trött. För första gången i mitt liv har jag erfarit vad det är att vara oinspirerad och jag har undrat om det var mitt nya jag, om jag hade vuxit ifrån kreativiteten, om kreativiteten bara var en barnslig grej, om detta var att bli vuxen. Men nu känner jag hur det börjar komma tillbaka.... Och i så fall vill jag aldrig bli vuxen.

Danmarks val

Idag har danskarna möjligheten att välja - och välja bort. Och förhoppningsvis väljer de bort Dansk folkeparti och Pia Kjærsgaard. Deras pr har ju tidigare handlat om att lansera sig som gemytliga livsnjutare. Eller i alla fall är det den bild vi har stämplat dem med. Men på senare år har ordet "Rasism" dykt upp istället.

De gånger jag har varit i Danmark har människor verkat gemytliga, men man vet ju aldrig vad som gömmer sig under ytan. Jag har inte märkt av några rasistiska tendenser, men jag har lagt märke till att Danmark inte är lika internationellt som Sverige, det är inte samma mosaik av människor.

Danskarna säger fortfarande "neger" om en svart person. I mina öron låter det både rasistiskt och gammaldags, men - efter vad jag senare har förstått - har det inte samma negativa betydelse som i Sverige. Men jag kan ändå inte undgå att hoppa till om jag hör ordet.

Jag hoppas i alla fall att danskarna idag väljer ett parti som de kan stå för och att det partiet inte står för rasism.

Brand i London

Utanför mitt fönster gassar solen från en klarblå himmel när jag går in på Aftonbladet och ser en bild på ett svart rökmoln. Det brinner visst i London, i östra London inte alltför långt ifrån OS-byggnationerna. Jag läser olika engelska tidningar på nätet. Man tror inte att det är terrorism.

Det är annorlunda att bo här jämfört med att bo Sverige. Tankarna på terrorism finns alltid där. Tunnelbanan stannar plötsligt i en mörk tunnel. Terrorism? Det brinner någonstans. Terrorism? Men trots att dessa tankar alltid ligger på lur är det ingenting man går och oroar sig för. Men lever. Man handlar sin mat i Tesco. Man shoppar på Oxford Street. Man tar promenader i solskenet. Man checkar in sitt bagage på flygplatsen. "Nej, jag har inte lämnat min väska utan uppsikt och jag har inga vassa föremål i mitt handbagage." Man går igenom passkontrollen. Man sitter på planet.

Men skillnaden är att ett tunnelbanestopp kan betyda terrorism och inte bara nedfallna höstlöv på spåret.

Om något som inte hänt

Det finns inte så mycket spännande att förtälja. För två dagar sedan skymtade en stor möjlighet, men idag är den redan förbi och fastän jag aldrig någonsin haft det där känns det som om jag blivit fråntagen något.

Livet här i London är precis som förr och det känns mer vardag än någonsin...

Så är vi inne i november...

Det var meningen att vi skulle iväg på tapasmiddag hos några vänner i Islington, men J har blivit sjuk.

Utanför är det kallt och häromdagen piskade regnet utanför fönstret. Det var riktigt djungelregn som smattrade mot fönstret.

Det är sådana där dagar då man bara ska ligga hemma i sängen, titta på dvd:er, dricka te och inte göra någonting. Så det är vad vi kommer att göra resten av kvällen.

Hon med den fantastiska rösten

För er som inte bor i UK. Detta är Leona Lewis.

Varde ljus...?

Igår var jag inne vid Oxford Street. Julbelysningen skulle tändas och jag hade släpat med mig den stora, dyra kameran för att få några vackra julbilder av London. Men icke. Efter att ha stått i en klaustrofobiskt trång folkmassa i en timme gav jag upp. Klockan fem skulle det vara "underhållning" (tänk er en jättestor radio som står och spelar utanför John Lewis) och klockan sex skulle Leona Lewis sjunga och ljusen tändas. Leona sjöng förstås som en gudinna, men julbelysningen förblev släckt. Tänkte inte förnedra mig mer genom att stå bland tonåriga fans som väntade på att Westlifte skulle uppträda, så pressade mig motströms ner i tuben.

För er som inte har varit i London kring juletid kan jag bara säga att Oxford Street är ett glittrigt Drottninggatan i kubik. Men jag kan ändå inte påstå att det kan slå min julstämning i New York då jag var liten och gömde mig för tomten. Å andra sidan var jag bara tre år så allt skulle väl ha tett sig stort för mig. Min mamma har efteråt berättat för mig att min tomtefärd var inne på ett varuhus. Va? Vaddå, varuhus? Jag minns det som om jag var i ett gigantiskt tomteland...

Separationsångest

Vi har bott här nu i över två månader och det står fortfarande en, ok två, kartonger ouppackade. Den ena kan genast försvaras med att den innehåller badrumssaker och att vi ännu inte har köpt ett badrumsskåp. Men den andra kartongen... Och nope, det är faktiskt inte min kartong som står och symboliserar att jag aldrig riktigt kan rota mig här. Det är mestadels Js saker, men ingen saknar kartongen, ingen bryr sig om dess innehåll. Kunde man inte lika gärna kasta den? (Ok, om det var min kartong hade jag kanske inte uttryckt mig så brutalt och ibland kan ouppackade kartonger faktiskt förvandlas till glömda arkeologiska fynd fyllt med nostalgi, ungefär som asken i Amelie-filmen.)

Men det värsta är att vi har packat ner saker som man bara har packat upp för att kasta. Varför släpa runt på en massa oviktigheter? Det är inte bra att samla på sig ting när man lever nomadliv.

Om det finns något jag har svårt att kasta är det tidningar. Jag måste ju läsa just den där artikeln, och var det inte något intressant som stod i London Lite ändå? Och den där tidningen hann jag ju aldrig läsa och den är en vecka gammal, men jag är säker på att jag missar något jätteviktigt om jag inte läser igenom den.

Men den sista kartongen som stått i snart tio veckor och den där nyhetstidningen som inte längre kan kallas nyhetstidning, är det verkligen något att spara på?

Jag har i alla fall fötterna i London (även om tankarna flyger)

Stockholm, Danmark, London, Frankrike... Schweiz? Och ibland får jag N.Y., Sydamerika och andra exotiska platser i huvudet. Igår tittade jag och J i kartboken och jag tänkte plötsligt "Prag... hm?"

Detta är en liten inblick i min rast(rot-)lösa tillvaro. Samtidigt. Åker till Ikea, köper klädhängare, sätter ihop den fel, J får ta över, skriver listor på allt som behöver göras i hemmet, köper isoleringslister till fönster, lyktor till balkongen...

Hjälp, hur botar man rastlöshet och jag-vet-inte-vad-jag-vill-känslor? Men detta är kanske bara är den moderna människans (lyx-)problem...

Hundar och fyrverkerier

Just nu firas Bonfire Night överallt i Storbritannien. Detta innebär att man skjuter fyrverkerier. Det är egentligen idag som är den stora dagen, men självklart kan människor inte hålla sig så det håller på i flera dagar innan. Det är som en lightversion på Nyårsafton och då verkar det inte heller finnas något bäst-före-datum på när man ska sluta smälla.

Såklart är det jättevackert med fyrverkerier, men jag kan inte njuta av det längre. Inte sedan jag skaffade hund. Och nu, i skrivandes stund, hör jag pangandet utanför fönstret och hundarna som börjar skälla av skräck. Det får mig redan att fasa för kommande nyår då jag kommer att sitta med en hund som darrar av skräck, knappt kan andas och vars hjärta slår så fort att jag tror att hon ska dö.

Jag har inget emot att folk njuter av nyårsafton, men det vore så skönt om man kunde begränsa sig till att fyra av raketer enbart kring tolvslaget. Och helst sådana där vackra, glittrande utan ljud. Så slipper djur dö för fyrverkeriernas skull.

Tilly ligger och trycker på badrumsgolvet hela Nyårsafton 2006.

Ute på vischan, del II

Jag är på ett hotellrum. Ventilationen susar så om natten att jag måste tänka att jag är ombord på ett skepp. Jag gör ofta sånt, lägger fantasi på verkligheten för att förbättra den.

På den här orten är verkligheten utan utsmyckningar. Det finns inget pittoreskt över bygden, inga affärer eller restauranger förutom ett fish & chips-ställe och ett apotek som nästan inte har någonting att sälja. Detta ska visst vara den mest rasistiska trakten i England. Men det vet jag förstås inte någonting om eftersom jag ägnat mesta tiden åt att skriva, bada i bubbelpool och äta på puben som ligger några meter från motorvägen som ska ta mig tillbaks till London om några timmar.

Att tänka sig att Sherwoodskogen ligger alldeles nära är svårt att föreställa sig. Idag räcker min fantasi tyvärr inte till för att sträcka sig bortom motorvägen...

Ute på vischan

Jag befinner mig mitt ute i Ingenstans - någonstans i Robin Hood-trakter. Igår satt jag halva dagen i en restaurang, på ett hotell, mitt ute i Ingenstanset och drack världens dyraste latte. Den köpte mig i alla fall rättigheterna till att ockupera en stol och ett bord i hörnet. Där satt jag och skrev tills batteriet tog slut.

På tal om tidigare inlägg insåg jag fördelarna med att inte skriva hemifrån. Det fanns inget kylskåp, Internet, telefon eller tv som kunde locka mig. Jag var ensam, men mitt bland folk. Sorlet omkring var faktiskt ganska lugnande, lugnande för min rastlöshet och min fantasi tycktes oändlig. Jag kom på helt nya saker och just då dog datorn och jag satt där med mina tankar och försökte spara dem på min mänskliga hårddisk. Från och med nu ska jag alltid bära med mig en penna och ett block.

Halloween

Det kändes nästan varmt igår kväll när jag gick ut i samma outfit som i Sverige. På ett ögonblick skiftade jag från julstämning till Halloweenstämning. Det var milt i luften och överallt brann ljusen i pumporna. Gatorna var fyllda med feststämning och barn i stora hattar och kappor som sprang runt och ropade "Trick or treat?"

Jag måste förstås ha upplevt Halloween i London förr och så klart fick jag ju min dos i USA när jag utklädd gick runt på New Yorks gator. Ja, till och med på Drottninggatan görs det tappra försök att pumpa upp en Halloweenstämning, men det var först igår som jag verkligen fick en viss känsla av hur magiskt det måste vara att vara barn på Halloween. Det är kanske för att jag bor i ett lugnt område med massa barnfamiljer som det blev mer "på riktigt" än de där pådyvlade pumporna i Sverige. Men trots denna stämningsattack skyndade jag mig fort hem för att undgå repressalier - har ju inget godis att ge barnen (eller i alla fall inget godis jag vill ge bort...). Tror även att J kände av den hotfulla stämningen för han föreslog nämligen att jag skulle ge bort min kexchocklad.

Med Londonsol utanför fönstret

Jag hade i alla fall tur med vädret sista tiden i Sverige. Det regnade och blåste så att paraplyerna nästan stod ut-och-in och fastän det var mitt på dagen var det ett skymningslikt mörker över Sveavägen när jag gick för att köpa upp mig på en massa svenskspråkiga böcker. Jag hade redan läst ut New York-trilogin av Paul Auster under min vistelse och hade skrivit en lista på olika titlar jag ville köpa. Jag är en gammal litteraturvetare så jag vet att man helst ska läsa böckerna på originalspråk, men! jag känner att jag behöver hålla mig till mitt eget originalspråk i den dansk/engelskspråkiga värld jag lever i - så för mitt eget skrivandes skull behöver jag lite svensk text.

Började äntligen läsa Nicole Krauss Kärlekens historia på planet. Den har jag tänkt läsa ända sedan den kom ut, men istället läste jag hennes man Jonathan Safrans berömda roman Allt är upplyst. Denna läsning havererade dock halvvägs till förmån för Zadie Smiths On beauty som havererade för Gabriel García Márques Love in the Time of Cholera (på engelska, jag vet, men jag kan faktiskt inte spanska även om det kanske ser ut så). Ja, som ni märker har det inte varit någon struktur på min läsning på sistone. Och jag som brukade anse det vara ett brott att inte fullfölja en författares verk...

Men nu har jag i alla fall kommit hem till London med en packe böcker som jag avser läsa ut (och Krauss har jag ännu inte lagt ifrån mig) och för att återknyta till inledningen med vädret kan jag tala om att solen just har tittat fram här bakom engelska moln. Och anledningen till att jag var så lycklig åt det svenska höstrusket är inte för att jag är någon självplågare eller att jag har blivit så Sverigefrälst på min 13 dagar långa visit att jag inte ens kan tycka illa om svenskt väder när det är som värst, utan det var just det - att Sverige var som värst - som gjorde att det blev lättare att ta avsked. Och extra lätt var det när man läste i Metro att det var 12 grader och sol i London.

Och, ja, nu sitter jag alltså här - i London - med solen på mina axlar.

Rosendals trädgråd

Jag och en kompis tog färjan från Slussen över till Djurgården. Sedan vandrade vi upp mot Rosendals trädgård där vi drack te och pratade. Det var vi två som en gång för ett par år sedan fick ett plötsligt infall och reste till London och ja, resten är historia...

Jag älskar att promenera runt på Djurgården. Speciellt en vacker höstdag. Tycker att det är fantastiskt att denna oas finns mitt i stan.

Dimmiga höstdagar

Även när Sverige är som ruggigast kan det vara mysigt. Jag gillar de dimmiga fälten, blånande färgerna och mörka skogsbrynen. Det känns så svalt, tyst och annorlunda från det hektiska London.

Tilly inne i värmen