The Lives of Others

Igår såg jag en film som hette The Lives of Others (originaltitel: Das Leben Der Anderen). Den var helt fantastisk, handlar om ett östtyskt par som övervakas av Stasi under kalla kriget. De arbetar för teaterna och teatern är ett genomgående tema som på ett intelligent vis vävs in i berättelsen där Stasi är åskådare och regissör och paret agerar aktörer i detta drama. Filmen har fått en Oscar för bästa utländska film och jag kan verkligen förstå varför. Man blir otroligt berörd och jag satt trollbunden i över två timmar. Det var en av de bästa filmer jag har sett på mycket, mycket länge. Oerhört gripande! Det var regissören/författaren Florian Jenckel von Donnersmarcks debut och han är bara 33 år. Det ska bli spännande att se vad han kommer att producera i framtiden.

Minnen

Tidig morgon, sol med föraning om en varm dag. Fåglarna kvittrar och London verkar något mer idylliskt. Jag tror London gör sig bäst när man är riktigt ung. När jag var 19 år och åkte till N.Y. älskade jag den staden över allt annat. Den var så vibrerande, livfull och man kände att här fanns alla möjligheter, vad som helst kunde hända. Det var stort med skyskrapor som nästan nådde till himlen. Staden kändes stark och ointaglig. Därför var det en chock att se hur den attackerades den 11 september. Det var ungefär som att se King Kong dö. Jag var inte där då, men jag var i London när terrordåden inträffade här. Jag minns att jag hann smsa min mamma i Sverige att jag var ok - sedan kollapsade telefonnätet. När mobilerna började fungera igen hörde folk av sig från hela världen, jag fick till och med sms från Sydafrika. Trots den förfärliga situationen var det verkligen skönt att känna att människor brydde sig. Men det var också vissa som var tysta. Somliga hade nära vänner eller släktingar som inte ens hörde av sig.

J bodde i Kings Cross när terrordåden inträffade, men vi kände inte varandra då. Jag var lyckligt ovetande om vilka hemskheter som skedde inte långt ifrån då jag tog bussen från Tottenham Court Road den morgonen. Sedan fick jag höra vad som hade hänt och då jag satt trygg i mitt hem i Fulham var det ofattbart att förstå att man befann sig i en stad i kaos. Men livet i London återgick snart till det normala och idag är det som vilken lugn, idyllisk dag som helst.

Hemlös?

Nu har det hänt. Han som äger lägenheten vi bor i vill sälja. Vår förfrågan om han ville sälja till oss gav tydligen mersmak och när han insåg att han kunde få ut mycket pengar på affären - mer än vi skulle kunna erbjuda - har han bestämt sig för att göra slag i saken. Så nu har vi eventuellt gjort oss själva bostadslösa. Vi har ju fått vårt bud på den andra lägenheten accepterat, men det är en lång väg kvar. Säljarna ska själva finna något att köpa och det kan dra ut på tiden. Så vi kan behöva flytta runt med alla våra möbler...

I Storbritannien är det tydligen också så att om man har bott på en adress där en tidigare hyresgäst har haft betalningsanmärkningar kan man ha svårt att få ett lån för att det kan synas på ens egen kredit. Systemet är fullkomligt vansinnigt, speciellt med tanke på hur många som kommer och går i varje lägenhet och att oskyldiga ska behöva drabbas för andras uteblivna betalningar är absurt.

Jag kommer aldrig att vänja mig vid systemen här och jag kommer aldrig att trivas i detta land. Jag har sagt upp mig från mitt jobb. Under min tid i London har jag haft två jobb och båda har varit fruktansvärda. Man blir så utnyttjad. Jag har inte ens velat skriva om allt jag har gått igenom på grund av mitt senaste jobb, men det har varit en svår tid. Jag talade med en juridisk rådgivare igår och jag kan anmäla dem och få ut en stor ersättning om jag vinner, men chansen är liten. Vad kan jag göra mot ett gigantiskt multinationellt företag?

Så jag är "hemmafru" för tillfället. Jag ska försöka mobilisera kraft och ägna mig åt mina kreativa projekt. Och jag kommer bara att söka arbeten som jag verkligen vill ha. Men den journalistiska banan verkar inte så lockande. En bekant berättade att hon var tvungen att åka hemifrån kl. 5 på morgonen och hon kom hem kl.22 på kvällen. Hon sa att det var så hårt att hon tillslut blev sjuk. Konkurrensen är enorm och folk skriver artiklar gratis.

Många här i London jobbar ihjäl sig. Jag känner en annan person som arbetar 45 timmar i veckan utan rast. Hon får inte ta lunch eller gå ut för att ringa ett samtal. På mitt första jobb här hände det ibland att jag var tvungen att arbeta 12 timmar i sträck utan en enda rast. För ett tag sedan stod det i tidningarna om en ung man som föll ihop i en trappa och dog. Han hade arbetat omänskligt långa dagar.

En dystopisk värld för en allergiker

London har återgått till sitt regniga jag. Det är ganska befriande. Det öser ner utanför fönstret. London är alldeles grönt och frodigt, men till min lättnad är det är mindre pollen i luften på grund av regnet. Läste tyvärr med skräck i en av de svenska kvällstidningarna att en ny växt håller på att sprida sig som ska vara dubbelt så astmaframkallande. Och på grund av klimatförändringarna lär vi få pollen året om. Hoppas att det bara är en pollen-dystopi. Annars får man väl fly till den där nya planeten som upptäckts utanför vårt solsystem....

Raskategorisering

Så fort man ska fylla i ett formulär i det här landet ska man kryssa för vilken ras man tillhör. Det finns ett antal rutor som alternativ, de flesta baserade på invandrargrupper från forna brittiska kolonier. Om man inte kan pressas in in någon specificerad ruta får man kryssa i "other". Syftet med att kategorisera människor är att motverka diskriminering. Men varför ska man kryssa för en ruta för att definiera sig själv när man fyller i en arbetsansökan eller inför ett läkarbesök? Om arbetsgivaren - innan han eller hon mött arbetssökaren - inte vet personens ras är det ju ännu mindre risk för diskriminering. Namnet kan i och för sig avslöja personen vilket kan leda till diskriminering och i Sverige byter ju vissa till och med namn för att få en chans på arbetsmarknaden. I USA där man kvoterar in diskriminerade grupper måste man också välja ruta.

Intentionerna är goda, men jag känner ändå ett obehag. Det som är tänkt att inkludera kan också exkludera. Många människor har ändå, medvetet eller omedvetet, en stereotyp bild av människor av olika raser. Varför ska man dela in människor i olika fack? Och alla som är av blandad härkomst får kryssa för det diffusa "other".

Världen blir allt mer mångkulturell och det kommer att bli allt svårare att definiera vad folk är. I Brasilien finns över hundra olika kategorier, en för varje hudnyans. Varje år kommer en "raspolis" på besök. Vad är engentligen meningen med detta? När jag bodde i London första gången mötte jag en brasilianska som hade afrikanska drag och lockigt hår, men hon var lika ljus som en engelska. Hon hade stora problem när "raspolisen" kom hem till henne.

Ett steg närmare fast bosättning

Säljarna har accepterat vårt bud på lägenheten! Men ingenting är säkert här i England förrän man står med nycklarna i handen, så vi vill inte ta ut glädjen i förskott. Förutsatt att allt nu går vägen ska det bli så skönt att få ett eget hem - även om vi inte kommer att bli kvar här för alltid.

Det känns som om jag hela tiden måste påminna mig det, att det inte är för alltid, att London inte är på livstid. Jag slits mellan känslan av att vilja känna mig hemma här och känslan av att aldrig vilja bli "a Londoner". Jag längtar så mycket efter att komma ifrån Europa ett tag. De senaste åren har jag åkt kors och tvärs mellan en massa europeiska städer och jag skulle vilja uppleva något annorlunda och spännande. Jag var förvisso i Sri Lanka för två år sedan, men det var ju mer en affärsresa.

Om vi nu verkligen får köpa lägenheten kommer vi förmodligen inte ha råd att åka på någon längre resa. Å andra sidan får jag ju förhoppningsvis lite stabilitet. J tycker att jag är rastlös, men jag är inte rastlös. Det är bara som om jag inte kan välja vilket liv jag vill leva. Jag vet i alla fall att jag inte vill leva i London för all framtid. Förmodligen skulle jag behöva utmatta mig själv med resor för att bli mätt, men man har ju inte råd...

Franska valet

Första ronden i det franska valet är klar. Nu står det mellan Royal och Sarkozy. När jag bodde i Frankrike 2002 var det lågt valdeltagande och Le Pen fick många röster. Fransmännen jag talade med då menade att Le Pen egentligen inte hade större support än vanligt, utan att Le Pens väljare var mer nitiska och gick till vallokalerna medan den övriga befolkningen stannade hemma. I år har valdeltagandet varit rekordhögt. 2002 var det bara gamla presidentkandiater. Nu verkar en ny generation ta över. Det blir intressant att se om Frankrike får sin första kvinnlig president eller om segertippade Sarkozy vinner.

Helgen har varit lugn. Vi hade middag här igår. Idag får vi svar om lägenheten. Det har tagit lång tid och det är lite jobbigt med osäkerheten, men samtidigt spännande att se hur saker och ting går. Det känns underligt att investera i något som aldrig kommer att bli ens permanenta hem, men det vore skönt att stabilisera sig ett tag. Men jag kan inte vänta tills jag verkligen slår ner mina bopålar - var det nu än blir...

Soliga London

Ännu en vacker dag i London. Jag förstår inte riktigt varför Brittiska öarna har ett sådan rykte om att vara regnigt. Jag tycker att det är mycket varmare och soligare än Sverige. När jag studerade hade vi en lärare från England som varje dag beklagade sig över vädret. Till slut var det en student som försiktigt frågade om inte han borde vara van vid regnväder. Läraren hävdade att det inte alls var så regnigt i England som i Sverige och jag måste nog hålla med honom. Visserligen är ju snön utbytt mot regn på vintern, men somrarna har varit fina - de tre engelska somrar jag har upplevt.

Inget nytt på lägenhetsfronten dock. Jag börjar tänka att det kanske inte är meningen att vi ska köpa något. Priserna är rekordhöga, det är sinnessjukt. Vår granne har ett helt engelskt "radhus" på fyra våningar för sig själv. De köpte huset för £27.000 för 30 år sedan och nu är det värt ca £1,2 miljoner. De är "pappersmiljonärer" som de säger för de vill inte sälja huset.

Edwardianska hus - nu och då

Vi har inte hört något nytt om lägenheten vi lagt bud på så vi får nog inte den. Och lägenheten vi bor i är värderad till ofattbara £500.000. Som vanligt får man tänka om och ställa in sig på annat. Han som äger vår lägenhet hade egentligen inte tänkt sälja förrän vi frågade om han var intresserad, men nu är vi rädda att han fått smak på pengarna och överväger att sälja - till nån som har råd att betala. Detta kan innebära att vi snart inte har någonstans alls att bo... Eller snarare, vi får ta vår balinesiska säng och flytta till någon annan andrahandslägenhet.

Den lägenhet vi bor ligger i ett edwardianskt hus. Jag såg ett program på tv om de gamla edwardianska husen och hur man levde förr. En person hade hela huset för sig själv och denne man hade fyra tjänare till sin hjälp. Middagarna började klockan tre på eftermiddagen och varade i upp till fem timmar. Det skulle visa att man hade en massa fritid och inte behövde arbeta. Så där satt man och åt och torkade sig på bordsduken. Tänk vilken skillnaden mot idag då det anses fint att ha en fulltecknad kalender och ständigt vara busy med mobilen i högsta hugg. Man arbetar hårt - för att komma hem till sin uppstyckade, miniatyrstora lägenhet och hushållsmaskiner som tjänare.

Dålig prognos

Vi har lagt bud på en annan lägenhet vi sett och som vi verkligen gillar, men våra två tidigare bud har blivit avvisade så detta är vårt "final offer". Om det inte blir denna lägenhet blir det kanske ingen alls för räntan ska höjas i början på maj och ytterligare höjningar väntas inom den närmaste framtiden. Om vi inte får denna lägenhet och kan ansöka och få igenom lånet innan maj kommer vi nog att avstå från att köpa. Det är redan sjukt dyrt här och med ännu högre amorteringar vet jag inte om det är värt priset. Vi kommer ju inte heller att stanna här för all framtid, men vill gärna investera. Och jag vill gärna få ett fast hem någon gång. Det skulle ha varit så skönt att kunna investera emotionellt i London.

Idag kommer det in lite moln och kyla över London. För min del kan det dock vara positivt. Jag hoppas att pollennivåerna faller snart... Det har varit höga halter och gårdagen var ett lidande.

Engelsk mirakelcreme

Av svenska källor har jag fått veta att det visst har varit enorm uppmärksamhet här i Storbritannien på grund av en antirynkcreme som ska ta bort rynkor (det gör uppenbarligen inte antirynkcremer vanligtvis eftersom det nu är en sådan sensation). BBC hade visst visat ett program där man ser hur rynkorna verkligen reduceras. Programmet och kalabaliken som därefter rådde har gått mig spårlöst förbi, men nu har jag fått en förfrågan om att skicka en burk av skönhetsexiliret till Sverige (sorry guys, produkten finns bara att köpa här!). Dessvärre är produkten utsåld överallt. Försäljningen har visst ökat med 2000%. Otroligt!

Jakob är snaggad nu för tiden. Det skedde ett litet missöde... Jag brukar klippa håret på honom, men nu skulle jag klippa lite kortare eftersom det växer så fort. J ville ha kontroll i spegeln på vad jag gjorde och för att inte skymma hans sikt fick jag inte lov att klippa luggen framifrån för "så gör inte frisörer". Jag blev alltså tvungen att stå bakom honom, titta in i spegeln och klippa framsidan spegelvänt. Den "luggen" blev 2mm lång. J fick panik och jag fick inte alls klippa färdigt så nästa dag gick han omkring i en assymetriskt klippt pottfrisyr. Nästa dag tog vi trimmern så nu är han riktigt korthårig och det ser jättefint ut! Men det dröjer nog länge innan han släpper loss mig med saxen igen...

Vår i London

Här är lite bilder från norra London. Körsbärs- och äppelträden blommar redan och det är fortfarande sol och sommarvärme.

Träden står i full blom

Londons Montmartre

Det var sommar i helgen - 26 grader. J och jag hade talat om att åka till Bath som några Jane Austen-figurer, men det blev inte av. Istället stannade vi kvar i London.

I lördags tittade vi på ytterligare tre lägenheter. "Vår" blir nog för dyr att köpa. På grund av trädgården. Bara den saken ökar kostnaden med ca £50 000. Och just nu kan jag inte njuta av den för allt pollen.

På söndagskvällen flanerade vi runt i Highgate Village. Jag har varit där i all hast ett par gånger, men nu först fick jag verkligen se hur mysigt det är. Området ligger på en höjd strax nordöst om Hampstead Heath. Det skiljer sig från övriga London. Det har verkligen en "village feel" och man tror nästan inte att man är i London längre. Highgate Village har behållit sin gamla 1800-talskaraktär med små pittoreska hus, trekantiga torg med gatlyktor och gamla pubar. Härifrån ser man ut över Londons skyline. Det kändes nästan som att vara "utomlands" (jag vet att jag redan är utomlands, men England känns inte längre som utlandet). Det vimlade av folk som strosade runt eller satt på pubarnas uteserveringar. Vi satte oss själva i solen och drack Pimm's som är en populär drink i England. Vi beställde in en hel kanna, men jag var inte så begeistrad av den söta drinken.

Nu när jag har "upptäckt" Highgate Village har London visat en ny sida för mig. Jag tycker att området påminner en smula om Montmartre med sina gamla hus och sin belägenhet på en kulle. Ok, det är inte riktigt så kullerstensgulligt, men inte heller så turistigt. Det springer inte runt en massa människor med kamera och man känner inte att man befinner sig i ett utomhusmuseum, utan livet idag utspelar sig verkligen här.

Läste för övrigt om att Lady Chatterley's lover har filmatiserats i fransk version. Den vore intressant att se. Det var länge sedan jag såg någon fransk film. Jag har överhuvudtaget inte varit på bio på länge. Jag behöver nya kulturimpulser.

Resfeber

Idag kommer vår sängram som vi köpte i Camden i helgen. Det är en sådan där himmelsängsliknande ram som påminner om hur jag föreställer mig att en kolonial säng från Indokina skulle ha sett ut. Men denna kommer från Bali och är gjord av teakträ. Mycket enkel och vacker. Jag har länge drömt om en sån säng och vi fick det sista exemplaret för halva priset. Jag är mycket bespetsad på den, men när vi så småningom flyttar blir det ett besvär att montera ner den och flytta...

På tal om Bali. Jag drömmer om att resa till sydligare nejder. J och jag har talat om Thailand. Jag har aldrig varit där och haft förutfattade meningar och tänkt att jag aldrig ska åka dit för att "alla" åker dit. Det var samma sak med Grekland där jag heller aldrig har varit i protest. Men när jag först gläntade på dörren till resetidningsbranschen blev jag tvungen att omvärdera mina åsikter - inte om att "alla" åker dit, för "alla" åker verkligen dit, men jag tänkte att det kanske finns ett skäl till varför så många reser till Grekland och Thailand. Men jag vill upptäcka mina egna smultronställen och inte hamna i "lilla Sverige" i Thailand. Å andra sidan har jag haft mina äventyr och längtar efter ett liv utan strapatser och vill bara skämmas bort på någon vit strand. Men namn som Bali, Kambodja, Nepal låter bara mer lockande för mina öron.

Vi har också talat om att åka till Karibien. När jag var liten såg jag en film som hette Virgin Island (1958) och som jag var helt fascinerad av. Filmen är inget mästerverk, men den hade en enorm inverkan på mig och i dess efterdyningar drömde jag om att själv bo på en öde ö. Filmen handlar nämligen om en kvinna som köper en öde ö. Det ville jag naturligtvis också göra och hade som barn storslagna planer om att skapa mig mitt eget lilla rike. Många år senare när jag bodde i London (första vändan) började jag prata med en kvinna på en fullsatt buss när jag försökte ta mig hem i kaoset som råder under den årliga Notting Hill-karnivalen. Kvinna var från Virgin Islands och hade också sett filmen med samma namn. Jag tyckte förstås att hon kom från paradiset, men själv hade hon andra idéer om vad som var paradiset. Hon hade nämligen en dröm om Sverige och hade alltid längtat dit.

Hur som helst letar jag nu efter min hett efterlängtade paradisiska sandstrand. Så om någon har några tips om vart man kan åka (i Thailand eller Västindien) är ni varmt välkomna att höra av er!

Madicken banar ny mark

Jag har blivit lite Sverigenostalgisk och kollat på Madicken - min ultimata svenska idyll. Jag vill bara hoppa in genom tv-rutan och leva ett okomplicerat liv. Om jag någonsin ska bo i Sverige ska det vara à la Madicken. Madicken öppnar mitt sinne och banar ny mark, eller snarare öppnar mig för gammal mark. Det där Sverige är så annorlunda och gammaldags att det på grund av detta faktum framstår som något helt nytt. Men sedan får jag för mig att jag vill leva ett exotiskt liv någonstans långt bort och gunga i en hammock på en veranda ute i djungeln. Samtidigt letar jag lägenhet i London. London som jag aldrig tycks förälska mig i. Att vänta på att den förälskelsen ska dyka upp tycks vara som att vänta på Godot.

Idag har en mäklare varit här och värderat lägenheten vi bor i. Vi funderar på att köpa den om den inte är för dyr. Vår hyresvärd överväger att sälja till oss. Det finns en massa brister i "vår" lägenhet, men faktum är att den - i ljuset av de lägenheter vi sett - inte ter sig så dum trots allt. Just nu är den främmande och opersonlig, men om man kan göra den till sin kan man kanske göra den hemtrevligare. Jag älskar området vi bor i och trädgården är "gigantisk" med engelska mått mätt. Men som det är nu kan jag inte satsa på detta hem, satsa på detta London för man är hela tiden på vägen. Jag har mina planer och London kan vara ett steg på väg, men när kommer den dagen då jag har mer än ett tillfälligt hem?

Det går en massa "leta hus/lägenhet"-program här i Storbritannien och för någon vecka sedan var det ett svensk-engelskt par som vacklade mellan England och Sverige. När jag såg de vackra klippen från Stockholm blev jag inte nostalgisk, för jag har inte så mycket att nostalgera på, men på något vis inspirerad. Jag såg på Stockholm med utländska ögon. En sådan vacker stad när man låtsas som om man inte känner den! Genom dessa ögon kunde jag förälska mig. Och jag tänkte att om man renar sig tillräckligt länge i utlandet kanske man kan komma tillbaka till Sverige med drömmar. Det gäller kanske att ta så mycket skit som möjligt i utlandet för att man ska kunna uppskatta sitt eget land. Men än har jag nog inte fått nog av motgångar. För jag tror på något vis fortfarande att gräset är grönare på andra sida...

Längs med Themsen

Jag har inte skrivit på länge på grund av personliga saker som inträffat. Påsken firade jag hemma i norra London. Jag och J grillade och drack vin nästan varje kväll. Igår, på annandagen, gjorde vi en utflykt längs Themsen. Det finns några små pittoreska byar längs med floden. Vi stannade till i en liten idyll som hette Cookham och åt på en restaurang nere vid Themsen som hette the Ferry.

Det har varit en estetisk påsk med sol och vackra färger. Som ett måleri nästan. Förmodligen de vackraste dagarna på året. Men jag märkte knappt av det.

April, april!

Tillbaka till London i full blom. Vädret är underbart och det är som tidig sommar ute - och jag bara nyser... Jag blir alltid snuvad på vårarna, även om allergivaccinationen som jag påbörjade i slutet på 2005 har hjälpt mig avsevärt. Jag hade hoppats att avgasiga London skulle ta död på alla björkpollen, men mitt vurmande för naturen har ju gjort att vi bosatt oss "mitt i skogen". Just nu önskar jag nästan att vi bodde kvar bland betongen i Kings Cross.

Det blev inte så mycket spa i Danmark, men sista dagen fick vi i alla fall njuta av de romerska baden. Det var trevligt att träffa Jakobs familj. Nu har jag mött dem alla.

Idag är det Jakobs födelsedag och jag har handlat in för middag och gjort en cheescake (Js favoritefterrätt.) Jag måste fortsätta förberedelserna och försöka hinna städa undan lite innan han kommer om en halvtimme.