15 april 2008

Sista dagarna i London

Igår var en dag då allt kändes mer verkligt. Vi började dagen med frukost i Knightsbrigde. Js nye chef Dr S satt mittemot mig och berättade om Seychellerna, ritade upp en karta på en pappersservett och sa att om det blir några dagars fördröjningar skickar de bara J en sväng till Mauritius under tiden. Och han undrade varför vi var nervösa och allt skulle förstås ordna sig och jag förklarade att vi är skandinaver. Dr S talade också om vad det kunde finnas för arbetsmöjligheter för mig där nere och om inte annat fanns ju stranden...

Efter vårt informella möte gick J och jag runt i Knightsbridge för att framkalla några foton och sedan gick vi med dem till Dr S klinik i London och vilken klinik sen! Det var som att kliva in hos Laura Ashley. Jag gick förtrollat runt, kastade en blick in i väntrummet, undrade vart det hela skulle ta slut. Det gjorde det inte, hela byggnaden tillhörde kliniken.

Sen lämnade vi Buckingham Palace och jag och J satte oss på ett café och åt brunch. Därefter vandrade vi runt i solen.

Nostalgi. London 2008

Man ser på staden med en ständig känsla av sista gången. Det här är förmodligen sista gången vi strosar runt i Green Park. Ekorrarna äter ur handen på en ung kvinna som matar dem med nötter. Är det sista gången man ser de framfusiga ekorrarna? Ok, inte sista gången förstås. Man kommer väl alltid hit på besök. Men det är förmodligen sista gången jag bor här. Sista gången det är min stad.

Jag kommer nog att sakna londonlivet lite ändå, just den här känslan av storstad. Caféer, affärer, restauranger. Att klä sig i kappa. Att frysa lite i morgonsolen.

Harrods

Tidig morgon i Knightsbridge.


8 kommentarer:

Millan sa...

Oj vad manga roliga inlagg att lasa ikapp!!
Sa.. att ta reda pa konet eller inte funderar jag pa hela tiden kanns det som. Jag kan kanna lite att jag skulle vilja vanta for det var valdigt roligt och spannande att inte veta forra gangen. Men den har gangen tror jag inte jag skulle kunna halla mig utan skulle ha velat veta om det inte vore sa att Ben helt vagrar. Han vill verkligen vanta och jag vet att jag aldrig skulle fixa att inte beratta for honom om jag fick reda pa det. Sa darfor vantar jag ocksa...Trots allt spelar det ju ingen roll i slutandan. Den som ar dar inne ar ju dar varesig man vet konet eller inte. Men visst sjutton ar man nyfiken!

Men josses vad irriterande nu nar ni bestamt er for att ni ville veta att da inte fa reda pa det ordentligt. 50/50 hade ni ju kunnat gissa sjalva ;-). Jag vet inte vad du tyckte om tjejen som gjorde ert UL men jag maste erkanna att jag blivit besviken pa de vi gjort genom NHS eftersom personalen varit sa totalt oexalterad. Nar vi gick privat och gjort UL vecka 12 forra gangen sa var det STOR skillnad pa bemotandet vi fick. Killen som gjorde ultraljudet log till och med ;-)

Fina bilder fran London ocksa! Visst ar det lite sa att hur lite man an trivts nagonstans sa blir man alltid lite melankolisk nar flytten ar ett faktum!

Miss Marie sa...

vilka vackra bilder! forstar att du ar melankolisk, det ar ju alltid sa nar man lamnar nagot, vad det an ma vara. men jag ar ganska saker pa att ni kommer fa det underbart pa seychellerna ocksa! :)

Det Mörka Hotet sa...

Vet inte vad jag gillar allra bäst: dina (alltid) lika välskrivna blogginlägg, dina (alltid) lika eminenta bilder eller London som stad - hm, tror jag gillar er, hela bunten!

Anne sa...

som jag känner igen mig i den där känslan. Det sliter, men samtidigt tror jag det är nödvändigt att ge det tid. Du kommer tillbaka, även om det bara blir tillfälligt.

Lisa Christensen sa...

Millan: Vad synd att du inte kan få veta nu om du är nyfiken! Men man måste nästan vara eniga annars känns det lite konstigt om bara den ena vet. Här var det J som absolut ville veta och jag kan inte säga att jag själv var svårövertalad, men ja, vi vet ju inte så mycket ändå...

Det var verkligen en besvikelse att få ul på NHS. Skulle inte ha något emot liiite mer amerikansk entusiasm faktiskt. Det är ett av de mest gigantiska ögonblicken för oss, men man inser snart att för dem är det bara ännu en tråkig dag på jobbet. Det hade varit kul om de hade visat lite mer glädje, men det var bara att ta det för vad det var. Kände mig i alla fall lättad att de inte såg några fel :)

Marie: Tack! :) Melankolin botas ganska lätt när man ser bilderna från någon vit strand så jag klarar mig nog... Och London finns ju alltid kvar.

DMH: Åh, tack så mycket för komplimangerna!! Blev jätteglad över att läsa din kommentar :D

Anne: Jag har alltid en tendens att bli lite nostalgisk när jag måste ta avsked. Men man kan ju inte leva alla liv samtidigt och det är tid för mig att lämna London.

Anonym sa...

Lisa, vad söt du e i kortare hår. Det ska bli så roligt att se dej i verkligheten snart! Jag e ledsen att jag varit lite frånvarande på sistone. Känns verkligen som om det e dags att uppdatera snart. Kram!

Anonym sa...

Underbara bilder, måste kännas otroligt med så stora kommande förändringar! Vilken frustration på Ultraljudet hihi, en "vanlig dag på arbetet" för någon är ett livsavgörande ögonblick för en själv...så spännande att läsa om allt som händer hos er! Har aldrig varit något jätte fan av Sushi men efter att ha sett dina bilder blir jag riktigt sugen på att prova på att göra dem själv...pysslighet på hög nivå!:)* Ha en jätte bra torsdag nu! Kraam*

Lisa Christensen sa...

Ann: Ja, det var ett tag sen... Kram

La fleur: Roligt att du tycker att det är spännande att läsa! Att göra sushi var inte alls så komplicerat som jag trodde. Det ska jag definitivt göra fler gånger. T.o.m J som inte är så förtjust i sushi ville ha :)

Ha en fortsatt bra dag!
Kram