7463896 sekunder kvar

Jag börjar få lite prestationsångest... Gick in på ett forum och jag börjar känna mig lite... hur ska jag säga... efter. Vi befinner oss ungefär i samma vecka, men jag är månader efter dem. De har bara nappen kvar att köpa och jag tänker fortfarande på att jag borde gå in i någon babyspecialistaffär snart och få expertråd. Det börjar bli akut. Andra har målat om barnkammaren, köpt alla "tillbehör" och boar för fullt.

Jag bor i kappsäck (min resväska är min garderob) och är på väg till Afrika och J lever ungkarlsliv på en ö någonstans i Indiska Oceanen... På något sätt försöker jag dirigera och få ordning i kaoset och chattar till J att han måste åka och kolla på det där huset i Beau Vallon och han skriver bara "Rolig..." Vilket betyder lugn på danska. Och nu ska han till fotboll.

Och en sak till. Jag har fortfarande inte koll på profylax. Vad är det egentligen? Måste man profylaxa? Nedräkningen har börjat. 7463896 sekunder kvar till förlossningen...

Sol, moln och apelsinjuice

Det var kjol och linne-väder idag när jag vaknade med planer på picnic. Gärna i kombination med glass. Helst på en strand. På en filt. Med en kall dricka och sand som fastnar på benen.

Men det blir en skrivardag istället. Med moln. Järntabletter. Tilly. Och apelsinjuice.

Ska försöka fånga solen i morgon istället.

Ett hundliv

Tilly njuter av små svenska solglimtar

Marken gungar

H*n hade hicka i morse. Tror jag i alla fall, annars är h*n väldigt rytmisk i sina sparkar. I början var allt så overkligt, jag minns de tre första månaderna som en dimma. Ett blåbär. Allt kändes preliminärt. Nu har allt blivit mycket mer konkret, jag kan se hur h*n buffar. 1 kg och 35 cm. Det svindlar, jag är yr, marken gungar. Så fantastiskt är det.

Men jag är helt urlakad. Minns inte att jag någonsin har varit så trött. För trött för att andas, för trött för att gå, för trött för att laga mat, för trött för att vara vaken. Trots min dagliga dos av två järntabletter, en multivitamin och blutsaft.

Den där underbara aftonen i maj resulterade i ett komalikt tillstånd. Igår orkade jag knappt ta mig upp ur sängen. Det svindlar, jag är yr, marken gungar. Sådan blodbrist har jag.

En afton i maj...

Det var precis så här jag föreställde mig Stockholm när jag bodde i London: Ljumna (nja) sommarkvällar, ett glas rosévin (ok, fruktté om man ska vara noga) på en uteservering i stan, helst vid Mälaren för att göra bilden fullkomnad. Et voilà!

Om jag inte hade haft utlandet som bakgrund mot detta hade jag inte riktigt uppskattat det. Jag var tvungen att resa bort för att kunna komma tillbaka till det här. Svenska sommarkvällar. Jag kommer att åka iväg igen, bo borta, tappa bort mig, idealisera och nostalgera. Sedan kommer jag att återvända och ibland bli besviken, men vissa saker kommer alltid att slå mig som vidunderliga.

För det är så här det ska vara. Precis så.

7

Jag har gått in i sjunde månaden. Det känns gigantiskt. Rent fysiskt. Min lilla (ehum, ordvalet kan kanske diskuteras...) kropp är i chock. H*n får ju inte plats!

Kunden har alltid fel

Man får snart en reality check när man återvänder till sitt land. Så länge jag bodde i London kunde jag alltid leva på illusionen om att i Sverige minsann, där går allt på räls! Vi kunde ha problem med diverse saker och J och jag kunde alltid se på varandra i samförstånd och tänka: "Så där skulle det i alla fall aaaldrig få gå till i Skandinavien!"

Nu sitter jag här med ett Internet som knappt går att skaka liv i. Problemen har tydligen pågått sedan februari, men Internet-leverantören har ännu inte lyckats lista ut vad det är för fel - bara att det är vårt fel.

Jag vet inte riktigt, men i England kunde man liksom alltid bli en trotsig 2-åring och hota med att avgå som kund och få rätt. De verkade vara mer rädda om sitt rykte och för att bli stämda där borta. (Inte för att man behövde gå så långt, men det var lite mer kunden-har-alltid-rätt-mentalitet.)

Jag vet att det är strul och imperfektioner i Sverige och överallt, men jag är lite ny i landet och småförälskad och inget-kan-gå-fel-här-aktig så hela jag blir lite Va? över alltihop. Folk är liksom trötta och sura och saker krånglar som i resten av världen. Jag antar att jag och Sverige redan fallit in i vardagslunken då vi inte längre anstränger oss för att ge sken av något annat...

Åldersnoja

Jag gillar när killen i resebyrån frågar om jag är under 21 år eller student.

Jag gillar inte när jag är med min mamma och förklarar mitt ärende för en tredje person och denne person svarar min mamma och talar över huvudet på mig. Hallå! jag är faktiskt X år, har universitetsexamen, väntar barn, är förlovad, har körkort (att jag sen inte vågar köra bil är en annan sak) och är fullt kompetent att konversera med en vuxen. Jag tar det inte som en komplimang, för jag tror inte att det handlar om att jag ser så ung ut, utan snarare att min mamma gör det och personen ifråga kalkylerade väl fram att min mamma kan ha en dotter på max 15 år.

Men värst av allt är ändå när folk gissar rätt på ens ålder....

Eller faktiskt, ännu värre är ett annat scenario som jag ibland utsätts för. När jag är med min mamma brukar folk nämligen utbrista: "Ni ser ju lika gamla ut!" Hmmm... tänker jag bara, ser jag ut som 50 år, va?

Kära läsare!

Jag har bloggat ett tag nu och det är extra kul att skriva när man vet att folk läser ens ord. Jag har en kompis som också bloggar, men jag bloggar öppet - hon bloggar anonymt. Men ändå är det jag som inte kan vara lika öppen i min text. Jag kan vara personlig och bjuda på bilder och anekdoter, men mitt allra innersta måste jag förstås vara varsam och lite hemlig med.

Ändå har det slagit mig sedan jag kommit till Sverige - hur icke-anonym jag är. Det kändes annorlunda när jag bodde i London och hade språk och land som buffert. Stockholm är så pyttelitet.

Ni vet vem jag är, men vilka är ni? Jag är nyfiken på er också, ni som läser. Vore kul om ni ville skriva en rad och berätta lite om er själva, vilka ni är, hur ni hittade hit, hur länge ni har läst, ja, vad ni vill helt enkelt! Om ni inte vill skriva en kommentar får ni gärna skicka iväg ett mail.

Jag vill tacka alla er läsare som kikar in på min blogg! Det är så roligt att veta att ni följer med på min resa - vare sig ni är "öppna läsare" eller inte.

Kram på er!

Sovregler

Det är inte helt lätt att veta hur man ska sova på natten. I England informerade barnmorskan om att man inte ska sova platt på rygg efter vecka 18 för då kan barnet trycka på något stor pulsåder och både barnet och man själv kan få syrebrist, så det lät ju inte så kul. Man kan sova på rygg, om man ligger upphöjd i 40-gradersvinkel informerade hon.

Alltså har jag bullat upp med kuddat och halvsuttit i sängen som en kung på 1600-talet, men under natten rumstrerar jag ändå om i sömnen och vaknar upp i det livsfarliga ryggläget. Som tur är vid liv.

Sidan får man förstås sova på - för barnmorskan, inte för bebben. Enligt barnmorskan ska man helst sova på vänster sida dessutom eftersom det är bäst för syresättningen av blodet.

Som ni förstår är det lite prestationsångest över det här med att sova.

Pumpkin

Jag var hos barnmorskan igår och min mage hade mycket riktigt vuxit ikapp sig. Nu är den normalstor, men den rekordspurt den har gjort dessa två veckor har fått sina konsekvenser... Min hud är som spänt trumskinn, jag kan knappt sucka eller gäspa för minsta kubikmillimeter mer luft kommer göra att jag spricker - eller i alla fall min hud.

Och så kommer fler goda nyheter. I vecka 28 är barnet som en pumpa, läser jag. Det är redan nästa vecka. Jag vet inte om pumpa är det mest psykologiska ord i detta sammanhang för jag tänker i alla fall på sådana där gigantiska, amerikanska utställningspumpor som väger 30 kg. Det finns förvisso också sådana där små, söta prydnadspumpor som man kan ha i fönstret, men jag tror inte att det var dessa som menades...

Ja, ja, så länge min lilla (ok, kanske inte så lilla längre) pumpkin har det bra, får jag väl uthärda.

Insomnia

Nu har det hänt igen, att jag legat och vridit mig av sömnlöshet i flera timmar. Jag vaknar ofta vid 4-4.30 på morgonen och kan förstås inte somna om. Det är ungefär samtidigt som J går upp - borta på Seychellerna. Jag vet inte om det är någon romantisk bakomliggande telepatisk orsak till att jag vaknar så tidigt eller om det helt enkelt har att göra med de ljusa, svenska sommarnätterna (men jag har införskaffat en sån där flygplansögonbindel så den teorin håller inte riktigt). Det kan också vara för mycket oro och för många tankar. Eller så är det helt enkelt för att jag låg och tänkte alltför mycket på Croque Monsieur....

Sömnbrist + järnbrist (som tydligen blivit ännu värre) är inte det bästa receptet för en lyckad dag, så jag försökte somna om, men efter två timmar blev begäret för stort och sedan var det jag och Croque Monsieur i köket medan morgondimman lättade utanför. Det känns redan bättre. Ost- och skinktoast kl. 6 på morgonen är inte att underskatta.

Oj!

Vet inte vad som har hänt, men jag tror att det var efter dagens glassrekommendation (som blivit min dagliga rekommendation...) som min mage plötsligt blev mer exibitionistisk... Jag har tagit bilder av den varje vecka och nu ser det plötsligt ut som om det hade gått en månad sedan den senaste bilden.

H*n måste uppenbarligen gilla glass!

Min första resa till Afrika

Jag var 5, skulle nästan fylla 6, när fick jag följa med min mormor till Tanzania. Hon hade en dansskola och hennes elever - och jag - följde med på en dansresa i fem veckor.

Jag minns hur jag somnade på motorhuven till vår jeep medan trummor spelade i natten.

Jag minns hur vi badade i ösregnet och hur dansarna tvättade håret i duschen av regn.

Jag minns en massaj, jag minns ett stort mangoträd, jag minns en kanadensisk präst och cheese cake.

Jag minns att jag var livrädd för krabborna på stranden och att min mormor öste igen hålen med sand, vilket jag tyckte var ännu värre eftersom man då inte kunde veta var krabborna skulle dyka upp.

Jag minns en död skorpinjon utanför vårt enkla hus och en skalbagge som nöp mig.

Jag minns lejonen på savannen, elefanten som våldsamt flaxade med de stora öronen medan min mormor skulle gå närmare för att få en bra bild.

Jag minns att jag åkte tåg första tiden och var sjuk i två veckor och fick fanta.

Jag minns en dammig storstad och en dammig savann, en dansk barnbok och apan som jagade min mormor.

Jag var bara 5 år, men jag har fortfarande kvar Tanzania i fragment.

Lite andra referensramar...

J smsar att det är kallt, bara 25 grader i vattnet och inte lika härligt som vanligt att snorkla. Ok, vi har 6 grader i luften. Försök konkurrera med det...

Realistiskt sett

Våra förhoppningar om att det någon gång, på något sätt skulle gå att prata på Skype har grusats. Orsak: Hela ön delar på 10 Mbit! Det vill säga, 20.000 människor delar på detta. I London hade vi 7 Mbit för oss själva.

Trots att J försöker vaccinera mig mot besvikelser med en massa realistisk information (det finns bara kycklingkrås, en paprika kostar 20 kr, jag kommer att få leva på fisk och vitkål, stranden är full av krabbor, en gång fanns det inte toalettpapper på tre veckor, fiskmåsarna spatserar bland de nyfångade fiskarna på marknaden osv) så hjälper det inte. Speciellt inte när han är bjuden på fester varje helg (förra helgen blev han islängd i en pool med kläderna, så nu är initieringen klar och han har blivit seychellois). Dessutom verkar det vara strand, bad, snorkling och barbecues varje weekend.

Och här sitter man och tittar ut på en plankvit himmel, vinden river i trädkronorna, det är 6 grader varmt och helst vill man inte gå utanför dörren. Samtidigt. J i 30-gradig värme. Ikväll väntar konsert och grillfest.

Ja, ja, vad är väl en bal på slottet?

Uppvaknad från en annan värld

Regnet hänger i luften utanför, det är en kyla som man hade glömt att maj månad också kunde bjuda på. Men det gör inget för jag sitter bara inne och försöker vara kreativ. Vill inte ha några avledande lockelser som sol, cafédagar och badstränder - inte för att jag någonsin badar i Sverige, jag har bojkottat 20-gradigt vatten sedan jag blev vuxen och inte hade lust att självplåga mig mer.

Jag har kommit in i ett tillstånd när man bara förvirrat vaknar upp för att man påminns om att man måste äta sin lunch eller för att telefonen ringer eller för att man ska gå ut med hunden. Man vet knappt var man är. Jag gillar det. Det var länge sedan jag var så här.

Personal Baby Shopper?

Man kan ju ha en Personal Shopper nu för tiden. Undrar om man kan ha en Personal Baby Shopper? När jag går in på sådana där bebis/gravid-forum verkar alla ha sådan koll och de beställer barnvagnar från Tyskland och har redan inhandlat babysitter, bilbarnstol och en massa grejer som jag inte kommer ihåg namnet på. Det kan visst ta månader att få barnvagnen om man beställer.

Hjälp!

Men samtidigt vill jag inte handla in så här tidigt. Och - i ärlighetens namn - jag är inte så intresserad... (Gud, får man säga sånt?) Kan tänka mig att det är roligt att handla babykläder, men alla tillbehör...

En annan sak som är värre är att jag känner mig som en pseudosingel. När jag går till mvc är jag ensam, om jag ska gå på någon kurs är jag ensam, om jag ska handla barnsaker är jag ensam (ok, min mamma följer mer än gärna med, men ändå). Det känns som om jag är en ensamstående blivande mamma. Jag vet att det inte är verkligheten, men när jag betraktar min verklighet är det så den ser ut.

Jag är en fejkad singel.

Å andra sidan är det mitt val och jag gör mer än gärna den uppoffringen för framtiden. Jag är så tacksam över allt som har skett på sista tiden!

Dagens rekommendation

Har läst att glass ska vara bra mot halsbränna. (Är halsbränna förresten samma sak som magkatarr eller är det bara en light-variant?) Måste genast bege mig ut och handla!

Bättre sent än aldrig

Nu är jag äntligen med in i 2000-talet. Har laddat ner msn!

Som jag lämnade det

Igår träffade jag min bästa kompis i Vasastan och fikade på Blåbär. Det var så mysigt att prata som förr i tiden! Jag är så lycklig över att jag har gjort slut med London. När jag ser tillbaka på mitt förhållande till den staden inser jag verkligen hur dåligt det var. Och hade inte jag gjort slut hade London gjort slut. Tillvaron var ändå på väg att braka. Men ibland kan jag bli destruktiv och bara tänka: "Låt det braka!"

Stockholm är som jag lämnade det. Odenplan känns så bekant, som om det inte var länge sedan jag väntade på bussen till universitetet. Blåbär finns kvar. (När jag studerade skulle alla till Blåbär av någon anledning.) Allt finns kvar för mig om jag skulle vilja ha det.

7830 km bort

Nu verkar Skype ha lagt av helt. Det går inte ens att chatta. Och jag har köpt telefonkort som ska ge hela 140 minuters samtalstid, vilket måste vara världen kortaste 140 minuter - bokstavligt talat. Dessutom kollade jag på Internet (bara för att få det hela svart på vitt) och det är 7830 km mellan Stockholm och Victoria. Bara en sån sak.

Men orkidén J gav mig blommar i alla fall fortfarande...

Lisa på Bråkmakargatan

Jag har klippt mig och jag är arg. Orsak:

• Jag är inte helt nöjd
• Jag har fått veta att jag ser ut som en gammal tant från landet
  

Mormor in spe

Min mamma har totalt gått in i "mormorsbeteende". Igår höll hon på att övertala mig att köpa en barnvagn, sedan plockade hon fram mina gamla fuktskadade babykläder från källaren och nostalgerade. Om det blir en flicka har hon redan en massa klänningar i garderoben. Och en söt mössa. Och ett parasoll.

Jag börjar inse att man inte kommer undan det där med barnvagnsmodeller och skrev sms, mail och chattade i panik med J. Men på Seychellerna syns inga barnvagnar till, där tultar barnen bara runt i blöjor.

Live

Ny videokamera + Tilly + jag =

Trötter...

Jag har visst blodbrist och så snart jag fick veta det blev jag så klart otroligt trött. Jag trodde aldrig att jag skulle skriva detta, men jag har ätit blodpudding och lingonsylt...

Tänk för drygt ett år sedan var jag (semi-)vegeterian.

Det här är inte heller fel...

Seychellerna i all ära, men dit kommer jag ju sen, just nu känns det helt ok att njuta av svensk sommar. Jag tar underbara långpromenader till vattnet. När Sverige visar sig från den här sidan känns det rätt ok, jag börjar till och med fundera över hur det vore att ha en liten röd stuga, sitta och dricka morgonkaffe på en berghäll, ro i kalla sjöar, sitta på någon skärgårdskobbe och grilla...

Att placera in mitt liv i den svenska bilden känns väldigt exotiskt. Nästan allt annat känns mer realistiskt.

Det här skulle kunna vara en verklighet, men den känns omöjlig i mer än små doser. Men jag vet inte varför. Kanske för att jag ännu inte har fått nog av en massa andra liv, måste leva upp dem först! När jag hör om äventyr i olika länder kan jag känna: "Åh, jag har ju inte prövat på det livet!".

Samtidigt - när jag hör om stabila liv, om beständighet, om år efter år efter år vill jag också ha en plats, ett liv där man hinner bygga upp något. J hoppas att jag ska lugna ner mig när jag får barn och det hoppas jag också. Jag vill vara stabil och jag vill vilja slå ner rötterna.

När jag ser på dessa bilder måste jag säga att det känns lite som en lyx, som om jag både kan äta kakan och ha den kvar. Jag är så lycklig som får ha svensk sommar med jordgubbar och allt vad det innebär - upplevelser, vänner, familj. Och sen får jag börja ett nytt liv på en ö i Indiska Oceanen!

Sverige känns väldigt lockande, men det finns kvar. Jag tror inte att jag har haft nog med äventyr riktigt än...

:-)

Det är konstigt med dessa stumma samtal. Prat utan ljud. Kommunikation utan skratt och gråt, bara tysta ord på dataskärmen. Livet på Seychellerna är ett sms, en chatt, en bild. Allt utan berättarröst. Jag lägger på min egen känsla, men jag vet inte om den korresponderar med Js för jag hör inte om chattmeddelandet är skrivet med entusiasm eller med svårmod. På sin höjd följer en smiley de avskalade orden.

Jag kan i alla fall förstå att det enkla livet i "Paradiset" har sina nackdelar, men för mig verkar till och med vardagssakerna exotiska; ingen mat på hyllorna i affären, tvättmaskin som inte fungerar (men jag gillar inte att Mademoiselle S har strukit Js kalsonger, sånt gör ju inte ens jag!), bussar som inte kommer. Oj, vilket äventyr! Eller... i alla fall när man befinner sig i Sverige.

Havregrynsgröt och långpromenader

Så har man börjat dagen med en långpromenad vid vatten, suttit på klipphällarna i solen, traskat runt i granskogen i en och en halv timme. Har dessutom köpt havregryn så att jag kan äta gröt på morgonen. Känner mig väldigt duktig! Och svensk. Det är som om man automatiskt blir så här när man kommer till Sverige.

Promenad är lagom motion för mig. Kan tänka mig yoga också. I min engelska läkarjournal står det att jag "motsätter mig minsta möjliga motion", vilket naturligtvis inte stämmer (jag hade en arg sjuksköterska som inte tyckte om mig), men jag måste nog erkänna att jag lever på gamla meriter. När jag var yngre dansade jag otroligt mycket och uppträdde och jag märker att jag fortfarande lever i föreställningen om att jag är väldigt atletisk. Tills jag kommer på att det nog faktiskt är ett decennium sedan jag kunde åberopa dans som min motionsform. Hmmm....

Hur som helst, jag promenerar vidare i texten istället. Jag var ju på väg att beskriva mina svenska naturupplevelser. Det är så lugnt och fridfullt här, fåglarna kvittrar, livet går på i maklig takt och för första gången kan jag njuta av maj månad utan att besväras av björkpollen! Jag bävade inför att behöva genomlida pollensäsongen i både England och Sverige (ja, jag hade verkligen lyckats tajma in så mycket pollen som möjligt), men inget händer, nysningarna uteblir. Enligt dr M beror det på att jag är gravid.

Sådana graviditetsåkommor välkomnar jag!

Liten

Var hos barnmorskan idag. Vilken skillnad det var mot i London! Man tassade in i strumplästen, sedan satt man i lugnt och ro och hann ställa alla frågor man ville. Besöket tog över en timme. Dessutom kommer jag att ha samma barnmorska hela tiden. Lyx!

Jag har känt barnet röra sig ända sedan vecka 15 och nu är h*n jättevild! Men som vanligt måste jag ha något att oroa upp mig över. Min mage är så liten och jag får hela tiden kommentarer om det - Är jag verkligen gravid? Nu syns den förvisso, men den är bara som en liten kula (som ett påskägg, säger min mamma).

Enligt barnmorskan är magen tre veckor mindre än den "borde" vara rent storleksmässigt, men det är tydligen inget att oroa sig över. I England mätte de inte ens magen så jag har inget att jämföra med, men på alla ultraljud (och jag har gjort en hel del!) har barnet varit normalstort.

Nu ska jag i alla fall matfrossa! Har köpt jordgubbar och vispgrädde till efterrätt (man måste ju vara nyttig samtidigt).

Vill också!

Vet inte om ni orkar se mer, men jag var bara tvungen att sno en till av Js bilder:

What's going on?

Blev som vanligt alldeles hänförd när jag mötte mitt vackra Stockholm, men vad är det med alla konstiga människor? Jag har bara varit här i ett par dagar och överallt är det underliga personer som stryker omkring. Igår blev vi psykförföljda av någon galning som ställde sig någon meter intill och morrade.

Under mina år i London har jag aldrig sett ett så stort koncentrat av alkoholister. Eller de kanske bara befinner sig på puben och dricker under mer civiliserade former. Där kan man ju ta några pints under lunchen utan att det är något med det.

Jag känner mig utsatt i Sverige. Inte främst på grund av alla galningar, utan på grund av alla "normala" människor som bara vänder bort blicken.

Näe, jag är inte det minsta avundsjuk...

...ok, bara lite. Här lite bilder från J. Han berättar att vattnet är alldeles kristallklart och när man snorklar är det som att simma runt i ett akvarium med fiskar.

Den varma och kristallklara indiska oceanen

Så här såg det ut när J flög in över Seychellerna

Man grillar fisk på stranden

Beau Vallon (tror jag i alla fall)

Nomad

Var tvungen att flytta igår. Släpade mina väskor på tunnelbanor och tåg i två timmar och inte en man i sikte som ville hjälpa mig, men min lilla sexmånadersmage är kanske lite för diskret för att vädja till några manliga instinkter. Tog mig i alla fall "hem" med hjälp av min mamma och en sån där pensionärskärra.

Känner mig verkligen som en nomad. Mitt hem är nedpackat i några väskor. Men känslomässigt känner jag mig något stabilare.

Nu ska jag begrava mig i skrivande och ägna denna tid åt att vara kreativ.

Nyckfull

Jag fick för mig att jag ville ha leverpastej, har till och med gått och fantiserat om det i ett par dagar, men så snart jag satte tänderna i min leverpastejsmacka kom jag ihåg att jag inte har tyckt om leverpastej sedan jag var 5 år. Ibland är det glappkontakt mellan vad man vill ha och vad man tror att man vill ha.

Lastade också matkorgen full med prinskorv och andra svenskheter så nu har jag bunkrat upp med tunnbröd, saltgurka, saltlakrits, kaviar och knäckebröd för ett tag framöver. Svensk husmanskost blev finkultur för mig medan jag bodde i England.

Jag har märkt att jag har fått ett allmänt sug efter svensk dagismat sedan jag blev gravid. Sedan vill jag naturligtvis inte ha det när jag väl ska äta.

Jag är inte helt lätt att tillfredsställa...

Ingen prinsessan på ärten

J undrar hur jag ska klara mig på Seychellerna för han tycker att jag är så pimpinett, vilket jag genast måste understryka att jag inte är! Han menar att stranden är full av krabbor, folk kör rattfulla på slingriga bergsvägar, men polisen bryr sig inte för de är lika fulla och jag kommer inte att kunna dissekera kycklingen utan får gnaga på kycklingklubbor.

J underskattar mig. Jag har ju redan varit i Afrika och Asien. Jag har sett kackerlackor, ödlor, skorpinjoner, ormar (döda visserligen, men ändå) och ridit på elefanter, så hur kulturchockad kan jag bli?

Men om jag måste ska jag väl erkänna att jag har vissa och små brister. Inte så att jag traskar runt i djungeln i högklackat, uppsminkad som en docka, men jag är lite känslig ibland (spindlar, obehagliga toaletter och sånt i den stilen). Så jag måste väl utfärda en pytteliten prinsessan på ärten-varning... Men förhoppningsvis blir jag lite mer robust när jag väl kommer ner till ön. Och förresten vill jag inte tänka på det nu!

Farväl stabilitet...

Jag brukar klara mig ganska bra på mental föda och trodde därför att det skulle fungera bra med geografisk distans. Men jag hade inte räknat med att skype skulle vara oanvändbart och att rösten skulle hackas sönder i stackato i telefonen.

Jag och J började vårt förhållande på distans eftersom jag åkte tillbaka till Sverige strax efter att vi hade träffats, men vi talade med varandra i minst en timme om dagen och vi sågs 1-2 gånger i månaden. Sedan vi flyttade ihop i London har vi levt i symbios. Även när vi var ifrån varandra på dagarna hördes vi flera gånger på telefonen. Nu gör kommunikationerna oss svåråtkomliga, svårflörtade och det är en helt annan upplevelse. Det känns nästan som om jag vore singel.

Sex and the singellivet har aldrig lockat mig. Jag lever gärna kaotiskt, äventyrligt, men inte i kärlek. Där vill jag ha en närhet som kräver en vardag. Men samtidigt är det en fascinerande känsla att kunna ha något som är starkt, konkret och abstrakt på en gång. Något som man kan ha var som helst i världen, som inte försvinner när man blundar, som finns där fastän man inte känner det.

Men samtidigt. All trygghet, alla vanor, all tråkighet är som bortblåst. Och när jag vaknar på natten känns det som om hela mitt liv hackats upp i stackato.

I en annan del av världen...

Jag oroade mig lite för J när vi skiljdes åt - att han skulle känna sig ensam - men det går visst ingen nöd på honom alls. Madame J ordnade ett möte med någon jämnårig seychellois redan första kvällen och han och J drack öl vid hamnen och sedan har det rullat på med middag på någon bazar i solnedgången vid stranden Beau Vallon, simturer i havet, fotbollskväll och fest hos en Elvis.

Mycket mer vet jag inte om livet på Seychellerna, förutom att vi har en ödla i köket, att blöjor kostar över 200 kr och att croissanterna är svindyra och smakar tvål.