I en hiss någonstans i London. Det är visserligen på ett sjukhus, men det är ingen galning som har rymt från mentalavdelningen. Det är en helt vanlig männniska som inleder en konversation med mig. London har sin charm på det sättet. Vem som helst kan börja småprata med en. Ok, kanske inte vem som helst, kanske oftast män, men ändå.
Tillbaka till hissen och konversationen som just inletts. Av en man. Vet förvisso inte hans motiv (men jag var osminkad, iklädd mina värsta slafskläder, så jag ska inte inbilla mig för mycket).
Tolv sekunder in i konversationen:
"Så varifrån kommer du?" Den obligatoriska frågan.
"Sverige."
"Åh!" Höjda ögonbryn. "Det skulle jag aldrig ha gissat på." Den ännu mer obligatoriska kommentaren. (Och jag är redan trött på att småprata.)
Den frågvise mannen berättar att han varit i Norge för många år sedan och att han hade varit med ett gäng "idioter" som skrattade åt de trevliga norrmännen för att de var så naiva.
"Jag gillade den där bristen på cynism", sa hissmannen.
"Sådan var jag också när jag flyttade hit, men i London måste man bli cynisk. För att överleva", svarade jag.
Faktum är att hur småstadsaktigt och småpratsaktigt London än är så måste man vara lite cynisk, hårdhudad och framför allt ska man akta sig för att vara naiv. Allt sveps in med "love" och "darling", men det gäller att passa sig.
Lustigt nog känner jag mig tryggare när jag går på Londons gator än i Stockholm. För Stockholm är så folktomt och människor talar inte med varandra och man undrar om någon ens skulle ingripa om det hände något. Men så läser man nyheterna här. Ytterligare en ung kille har blivit skjuten i södra London. Och en farmor har dömts för hedersmord.
Kanske är det som i Brasilien. Någon berättade för mig att i Brasilien måste man vara trevlig för annars kan man få ett pistolskott i ryggen.
Tillbaka till hissen och konversationen som just inletts. Av en man. Vet förvisso inte hans motiv (men jag var osminkad, iklädd mina värsta slafskläder, så jag ska inte inbilla mig för mycket).
Tolv sekunder in i konversationen:
"Så varifrån kommer du?" Den obligatoriska frågan.
"Sverige."
"Åh!" Höjda ögonbryn. "Det skulle jag aldrig ha gissat på." Den ännu mer obligatoriska kommentaren. (Och jag är redan trött på att småprata.)
Den frågvise mannen berättar att han varit i Norge för många år sedan och att han hade varit med ett gäng "idioter" som skrattade åt de trevliga norrmännen för att de var så naiva.
"Jag gillade den där bristen på cynism", sa hissmannen.
"Sådan var jag också när jag flyttade hit, men i London måste man bli cynisk. För att överleva", svarade jag.
Faktum är att hur småstadsaktigt och småpratsaktigt London än är så måste man vara lite cynisk, hårdhudad och framför allt ska man akta sig för att vara naiv. Allt sveps in med "love" och "darling", men det gäller att passa sig.
Lustigt nog känner jag mig tryggare när jag går på Londons gator än i Stockholm. För Stockholm är så folktomt och människor talar inte med varandra och man undrar om någon ens skulle ingripa om det hände något. Men så läser man nyheterna här. Ytterligare en ung kille har blivit skjuten i södra London. Och en farmor har dömts för hedersmord.
Kanske är det som i Brasilien. Någon berättade för mig att i Brasilien måste man vara trevlig för annars kan man få ett pistolskott i ryggen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar