När jag skrev mitt inlägg om tvåspråkighet frågade Tolken mig om kulturskillnader i ett dansk-svenskt förhållande. Jag tänkte att svaret förtjänar ett eget inlägg eftersom det är en intressant och komplex fråga.
Ok, danskarna lät huvudena rulla nedför Stortorget i november 1520 och Kristian II gick under namnet Kristian Tyrann hos oss och Christian den Gode i Danmark. Men det var ju över 500 år sedan vi låg i luven på varandra. Så är det verkligen några kulturkrockar mellan dagens svenskar och danskar? Är vi egentligen inte nästan samma land? Delar av Sverige har ju till och med tillhört Danmark. Vad har hänt sedan separationen 1523?
När jag mötte Jakob bodde jag i London, som inte bara är Storbritanniens huvudstad utan på många sätt en världshuvudstad. Jag skulle ha behövt en krockkudde vid landningen här och när jag träffade Jakob var jag relativt mörbultad. Naiv som jag var hade jag blivit lurad ett antal gånger och kulturkrockade nästan dagligen. Jag hade mött och avpolluterat en rik nigeriansk man som ville göra mig till sin andra fru och köpa ett lyxhus till mig var som helst i världen. Jag hade mött bitchiga brasilianska tjejer. En kille från Sri Lanka hade blivit besatt av mig. Och jag hade blivit utkastad av en galen svensk. När jag mötte Jakob tänkte jag: "Gud, vad skönt! En 'normal' människa som inte röker på!" Och på ytan var det mycket som förenade en dansk med en svensk.
När man kommer för nära någon händer det förstås att man (kultur-)krockar. Den största skillnaden som jag har upplevt är danskarnas (inte Jakobs) liberala syn på droger och prostitution. Danmark är på dessa områden mer liberalt än Sverige. I alla fall på Själland för det är skillnad mellan Jylland och Själland. På Jylland är man mer traditionella och konservativa och ses också som "lantisarna". Och vid juletid dansar hela Danmark kring granen.
Hur liberala danskarna än är när det gäller vissa frågor är svenskarna är definitivt mer liberala när det gäller t.ex flyktingpolitiken. Danskarna vill gärna vara kontinentala, men svenskar verkar vara mer medvetna om hur det är att leva i ett mångkulturellt samhälle. Jakob var totalt naiv (och fördomsfri) när han kom till London och fick höra att svarta kände sig diskriminerade här.
Men den största skillnaden ligger kanske i vår syn på varandra. Enligt danskarna är vi tråkiga och Sverige är som en kommunistisk förbudsstat. Systembolagen älskar de att skämta om och de tycker att vi är hämmade och livsfientliga - medan vi ser dem som glada och gemytliga (och kanske, på senaste tiden... en smula rasistiska).
Det som chockar en tråkig svensk som mig är att man kan dricka vin eller öl och sedan sätta sig bakom ratten eller amma sitt barn.
Kulturskillnaderna i Jakobs och mitt förhållande är relativt milda. Och jag kommer alltid att krocka med skandinaviska killars oförmåga att hålla upp dörren och liknande. Måste dock lägga till att danskarna är mer kontinentala på uppvaktningsfronten. Jakob skickade blommor till mig då jag var i Sverige och hade stora planer inför sitt första Stockholmsbesök (som bl.a inkluderade luftballongsfärd) och en dansk betalar så gott som alltid för notan om han bjuder ut en tjej. Däremot är det lite si och så med att bära väskan. Men detta är ett så känsligt ämne och jag vill inte riskera att anklagas för att vara en antifeministisk bakåtsträvare så jag lämnar detta område.
Den största kulturskillnaden jag personligen har erfarit i förhållandet med en dansk har nog mer att göra med att jag kommer från en storstad och Jakob från landet. Han har en mer burdus inställning till vissa saker och kallar mig för prinsessa. Enligt honom ska halsont bara springas bort och lite regn och lera har väl aldrig skadat någon.
En sak som jag inte fått bekräftad, men bara observerat, är att danska killar verkar vara väldigt tålmodiga och uppvaktande. Hur ofta blir man t.ex kurtiserad av någon i fyra månader, hämtad på flygplatsen av en chaufför, överraskad med blomster och diamanter? I Sverige blir jag glad om jag blir bjuden på en kopp te och inte får dörren i ansiktet...
Ok, danskarna lät huvudena rulla nedför Stortorget i november 1520 och Kristian II gick under namnet Kristian Tyrann hos oss och Christian den Gode i Danmark. Men det var ju över 500 år sedan vi låg i luven på varandra. Så är det verkligen några kulturkrockar mellan dagens svenskar och danskar? Är vi egentligen inte nästan samma land? Delar av Sverige har ju till och med tillhört Danmark. Vad har hänt sedan separationen 1523?
När jag mötte Jakob bodde jag i London, som inte bara är Storbritanniens huvudstad utan på många sätt en världshuvudstad. Jag skulle ha behövt en krockkudde vid landningen här och när jag träffade Jakob var jag relativt mörbultad. Naiv som jag var hade jag blivit lurad ett antal gånger och kulturkrockade nästan dagligen. Jag hade mött och avpolluterat en rik nigeriansk man som ville göra mig till sin andra fru och köpa ett lyxhus till mig var som helst i världen. Jag hade mött bitchiga brasilianska tjejer. En kille från Sri Lanka hade blivit besatt av mig. Och jag hade blivit utkastad av en galen svensk. När jag mötte Jakob tänkte jag: "Gud, vad skönt! En 'normal' människa som inte röker på!" Och på ytan var det mycket som förenade en dansk med en svensk.
När man kommer för nära någon händer det förstås att man (kultur-)krockar. Den största skillnaden som jag har upplevt är danskarnas (inte Jakobs) liberala syn på droger och prostitution. Danmark är på dessa områden mer liberalt än Sverige. I alla fall på Själland för det är skillnad mellan Jylland och Själland. På Jylland är man mer traditionella och konservativa och ses också som "lantisarna". Och vid juletid dansar hela Danmark kring granen.
Hur liberala danskarna än är när det gäller vissa frågor är svenskarna är definitivt mer liberala när det gäller t.ex flyktingpolitiken. Danskarna vill gärna vara kontinentala, men svenskar verkar vara mer medvetna om hur det är att leva i ett mångkulturellt samhälle. Jakob var totalt naiv (och fördomsfri) när han kom till London och fick höra att svarta kände sig diskriminerade här.
Men den största skillnaden ligger kanske i vår syn på varandra. Enligt danskarna är vi tråkiga och Sverige är som en kommunistisk förbudsstat. Systembolagen älskar de att skämta om och de tycker att vi är hämmade och livsfientliga - medan vi ser dem som glada och gemytliga (och kanske, på senaste tiden... en smula rasistiska).
Det som chockar en tråkig svensk som mig är att man kan dricka vin eller öl och sedan sätta sig bakom ratten eller amma sitt barn.
Kulturskillnaderna i Jakobs och mitt förhållande är relativt milda. Och jag kommer alltid att krocka med skandinaviska killars oförmåga att hålla upp dörren och liknande. Måste dock lägga till att danskarna är mer kontinentala på uppvaktningsfronten. Jakob skickade blommor till mig då jag var i Sverige och hade stora planer inför sitt första Stockholmsbesök (som bl.a inkluderade luftballongsfärd) och en dansk betalar så gott som alltid för notan om han bjuder ut en tjej. Däremot är det lite si och så med att bära väskan. Men detta är ett så känsligt ämne och jag vill inte riskera att anklagas för att vara en antifeministisk bakåtsträvare så jag lämnar detta område.
Den största kulturskillnaden jag personligen har erfarit i förhållandet med en dansk har nog mer att göra med att jag kommer från en storstad och Jakob från landet. Han har en mer burdus inställning till vissa saker och kallar mig för prinsessa. Enligt honom ska halsont bara springas bort och lite regn och lera har väl aldrig skadat någon.
En sak som jag inte fått bekräftad, men bara observerat, är att danska killar verkar vara väldigt tålmodiga och uppvaktande. Hur ofta blir man t.ex kurtiserad av någon i fyra månader, hämtad på flygplatsen av en chaufför, överraskad med blomster och diamanter? I Sverige blir jag glad om jag blir bjuden på en kopp te och inte får dörren i ansiktet...
6 kommentarer:
Intressant och kul inlägg!
Jag tror Sverige är det mest amerikaniserade landet i Europa, mer än Danmark och andra europeiska länder. Och jag tror det beror på att så stor del av Sveriges befolking utvandrat dit, utvandringen till Amerika är en så stor del av vår svenska historia. Så naturligtvis har dom amerikanska influenserna sipprat tillbaka till Sverige genom amerikabreven från utvandrarna och annat. Dom svenskar som stannade kvar i Sverige hade blandade känslor inför utvandrarna. Dels blev dom inspirerade av utvandrarna och av Amerika, dels avundsjuka och så betraktades nog omedvetet utvandrarna som svikare. Vad jag tycker mig se är att svenskarna har väldigt dubbla känslor inför Amerika, en slags hatkärlek. Det lustiga är att dom som säger sig avsky USA mest är ofta dom som har anammat senaste flugan därifrån, alltifrån senaste flumterapin till senaste musikinfluensen. Ja, det är verkligen dubbelt. Men på grund av detta tror jag svenskarna har blivit lite mer amerikaniserade och därför mer internationella än danskarna.
Nadia: Tack!
Eva: Sverige är rätt amerikaniserat och många tycker nog att det är intressant att leva i ett multikulturellt samhälle. Även britterna och irländarna är ju starkt länkade till USA och de gamla brittiska kolonierna och då är det naturligt att det blir ett flöde i båda riktningarna. Danskarna vill kanske vara mer kontinentala (europeiska) än amerikaniserade. Men å andra sidan sände danskarna en ubåt till Irak och har soldater där och i Afganistan...
Tack för denna intressanta läsning! Jättekul att du skriver om ditt/ert liv för att vi nyfikna får en blick in i en mångkulturell familj. :)
Kul att du tyckte att det var intressant att läsa! Våra kulturkrockar är nog en light-variant i skandinavisk tappning.
Till Eva: "Although the Norwegians were the most numerous of all the Scandinavian immigrant groups, other Scandinavians also immigrated to America during the same time period. Today, there are 11–12 million Americans of Scandinavian ancestry. Scandinavian descendants represent about 6% of the white population in the United States as a whole, and more than 25% of the white population of the Upper Midwest.
http://en.wikipedia.org/wiki/Norwegian-American
Kort sagt, många skandinaver från Sverige utvandrade till USA men ännu fler från Norge och även en god portion nordbor från resten av Norden.
Skicka en kommentar