Vi borde umgås mer med engelsmän, sa jag till Jakob häromdagen. Trots att vi bor i den brittiska huvudstaden har vi få engelska vänner. 30% av alla som bor i London är födda utomlands så det är en väldigt mångkulturell stad.
När jag bodde i London första gången var mina brasilianska flatmates helt fascinerade över att jag hade en "riktig" engelsk pojkvän. Från Kent dessutom. Då förstod jag inte vad som var så speciellt med det. Jag hade ju just kommit till England och såklart skulle jag ha en engelsk pojkvän. Vad var det för konstigt med det? Men nu, några år senare, inser jag vilken bedrift det kan vara att lära känna engelsmän. Speciellt om man bor i ett område där det knappt finns någon urinvånare kvar.
Eftersom vi bara ska vara här i ett par år ville jag plötsligt dyka ner i en engelsk värld. Så jag fick för mig att vi borde umgås mer med engelsmän, känna kulturen in på djupet, det skulle vara på riktigt och allt det där. Men engelsmän har som sagt blivit en raritet. Vilket på något sätt också är härligt, man kan känna sig som en världsmedborgare och inte sticka ut. Och faktiskt. Alla är engelska. Vare sig du är indier eller västindier.
London kan vara vad som helst. Första omgången bodde jag med australiensare och nyazeeländare. Den här gången är det Danmark som präglar mitt London. Av någon anledning har jag ofta blivit upptagen av norska eller danska kolonier när jag har varit utomlands. Och engelsmännen undrar vad jag gör tillsammans med alla de där blonda och blåögda, hur jag kan höra till dem. Och vi talar ett lustigt, påhittat språk och jag verkar också påhittad bland alla skandinaver. Och trots att vem som helst kan vara engelsk kan vem som helst inte vara svensk i deras ögon.
I alla fall inte på riktigt.
När jag bodde i London första gången var mina brasilianska flatmates helt fascinerade över att jag hade en "riktig" engelsk pojkvän. Från Kent dessutom. Då förstod jag inte vad som var så speciellt med det. Jag hade ju just kommit till England och såklart skulle jag ha en engelsk pojkvän. Vad var det för konstigt med det? Men nu, några år senare, inser jag vilken bedrift det kan vara att lära känna engelsmän. Speciellt om man bor i ett område där det knappt finns någon urinvånare kvar.
Eftersom vi bara ska vara här i ett par år ville jag plötsligt dyka ner i en engelsk värld. Så jag fick för mig att vi borde umgås mer med engelsmän, känna kulturen in på djupet, det skulle vara på riktigt och allt det där. Men engelsmän har som sagt blivit en raritet. Vilket på något sätt också är härligt, man kan känna sig som en världsmedborgare och inte sticka ut. Och faktiskt. Alla är engelska. Vare sig du är indier eller västindier.
London kan vara vad som helst. Första omgången bodde jag med australiensare och nyazeeländare. Den här gången är det Danmark som präglar mitt London. Av någon anledning har jag ofta blivit upptagen av norska eller danska kolonier när jag har varit utomlands. Och engelsmännen undrar vad jag gör tillsammans med alla de där blonda och blåögda, hur jag kan höra till dem. Och vi talar ett lustigt, påhittat språk och jag verkar också påhittad bland alla skandinaver. Och trots att vem som helst kan vara engelsk kan vem som helst inte vara svensk i deras ögon.
I alla fall inte på riktigt.
6 kommentarer:
Ja, det är lustigt det där med att även människor som är vana vid etnisk mångfald tar förgivet att alla svenskar skall vara just blonda och blåögda.
Själv gillar jag att var på platser där man kan smälta in, bara vara en i mängden och inte automatiskt behöver tas för en utlänning bara för sitt utseendes skull
Det kanske är ungefär som i Sverige då. Här kan man känna folk i flera år utan att bli hembjuden till svenska familjer, om det någonsin händer. Chansen är större om man är europé eller amerikan från US.
Precis som Nadia vill jag inte heller ha för mycket uppmärksamhet riktad mot mig, oavsett om det är positivt eller negativt.
Det märkliga är när man kommer tillbaka till Sverige och upptäcker att det som förr var hemma känns främmande. Bara att det är ens egna tankar som blivit främmande. Jag letar vidare efter min plats på jorden.
Nadia: Ja, bilden av svenskar är att man ska vara blond och blåögd. Men den mest förvånande kommentaren fick jag av en irländare som tyckte att jag såg svensk ut. Jag trodde han skämtade, men han sa att "Jo, för så ser svenskar ut nuförtiden."
Annars skulle jag också gärna vilja smälta in någonstans. Får väl bege mig till Latinamerika...
Pumita: Ja, det är lite anonymt här, som i Sverige. Jag tror att det kan bero på att det är en sådan stor stad.
I Sverige tycks det vara högre status om man är från Europa eller USA, det verkar "lagom" spännande och exotiskt.
Anne: Håller med. Man kan liksom aldrig komma hem igen när man har bott utomlands en längre tid. Man blir landslös på något sätt.
Varje plats har sin charm... eller de flesta iaf, men jag kan inte riktigt förstå varför så många är överförtjusta över just UK och US. Nu menar jag inte att det skulle vara något fel på dom (om man tänker på turism och sånt) men det finns så mycket annat!
Landlös? Kanske, eller så är man inte lika hårt fast vid sina rötter och kan känna sig hemma på flera olika ställen, vilket är positivt också.
Jag har heller aldrig förstått fascinationen över UK (eller i alla fall London). Det känns lite som Kejsarens nya kläder över det hela. Tror många kommer hit för att tjäna pengar.
Jag försöker också tänka att jag kan höra hemma överallt, men ibland saknar jag fäste (men det är nog för att jag inte vill fästa här).
Skicka en kommentar