...och på återseende i London! Efter några nostalgiska inlägg har jag kommit fram till att det nog mer är London än Stockholm. Alltså, London känns mer fel än Stockholm känns rätt. Tror jag. Men jag är förvirrad. För de människor som fyller mitt liv i Stockholm och London vill jag ju ta med. Så fort man reser fäster man sig ändå, kanske inte vid platsen i sig, men vid människorna och minnena. Vare sig man vill det eller inte blir det ett slags hem. Samtidigt kan jag känna, vilket modernt i-landsproblem jag har. För många val. Vilken lyx egentligen. Utvandrarna på 1800-talet gjorde bara en resa över Atlanten.
Jag tror jag måste börja leva genom en annan infallsvinkel. Acceptera att jag svävar runt. Jag får luta mig tillbaka och följa mitt liv som man följer en blogg, lite sådär vid sidan av, utan kontroll, se vad som händer helt enkelt.
Jag tror jag måste börja leva genom en annan infallsvinkel. Acceptera att jag svävar runt. Jag får luta mig tillbaka och följa mitt liv som man följer en blogg, lite sådär vid sidan av, utan kontroll, se vad som händer helt enkelt.
3 kommentarer:
Det ligger mycket i det, att våga ha tillit. Svårt för en vagabond.
För mycket kontroll kan aldrig vara bra. Man blir så låst. :)
Ha en skön midsommarhelg!
Anne: Ja, men det är bara så svårt att släppa taget ibland. Men det känns så mycket bättre när man bara vågar låta sig falla...
Pumita: Försöker låsa upp kontrollen nu. Det är en lättnad.
God fortsättning på er båda!
Skicka en kommentar