Att vara vuxen och köra bil

Helt plötsligt är man omringad av tut tut, röda bussar, en massa viktorianska hus som susar förbi och Jakob som försöker manövrera bilen. Det är hela tiden meningen att jag ska "övningsköra" i vänstertrafiken. Men jag "glömmer" mitt körkort eller det regnar för mycket eller jag kan inte köra just dit för där är en obehaglig rondell och framför allt kan jag inte fickparkera på en trafikerad gata där otåliga engelsmän vill förbi. Men det är meningen att jag och Jakob ska turas om att köra i Frankrike om en månad och jag måste komma i form. Jag borde köra in mig i vår mercedes. Men den är alldeles för stor och gatorna är för smala och ratten sitter på fel sida.

Jag tog körkort en stressig sommar när jag var nitton år och sedan dess har jag knappt kört. Nu är det meningen att jag ska köra bil i London. Och det vore ju skönt och lite sofistikerat att kunna köra omkring här för sig själv när Jakob lämnar bilen till mitt förfogande. Men jag åker kommunalt, det är dessutom bättre för miljön. Fast tänk ändå... vilken känsla... att någon gång, om någon kommer på besök, kunna hämta dem på flygplatsen eller köra dem hit och dit som en riktig, vuxen människa. För man ser ju faktiskt unga tjejer köra bil här i London som om det inte vore någonting så varför skulle inte jag kunna det? Jakob påpekar att jag som har gått på universitetet borde väl också klara av att köra bil. Och jag kan faktiskt köra bil. I Stockholm. Även om jag våndas när jag närmar mig Brommarondellen. Men speciellt bra är jag på att köra i små svenska städer. Eller på tomma parkeringsplatser.

Jag ska erkänna det. Jag är rädd för att köra bil. Jag var inte rädd när jag var nitton år och flög ett litet propellerplan ovanför Stockholm och fick styra själv, men jag är rädd att köra bil. Jag tycker att sådana där små saker är läskigare än stora saker. Jag var mer rädd för att fastna i Sverige än att ge mig ut i världen. Men nu måste jag försöka försöka bli stor och sluta vara rädd för små saker också...