Det var som slutscenerna i en romantisk film. Bara det att jag sprang med fågelskitigt hår och panik i blicken mot gaten.
Ok, det var inte det här jag menade med mer nervositet. Jag ville ha lite mer glamorös nervositet, tack! Lite mer jag-ska-ut-på-äventyr-långt-bort-nervositet. Jag ska in i Amazonas regnskog, jag ska bestiga berg i Himalaya och jag ska ut på mongoliska stäppen. Den typen av nervositetet.
10:10 På väg mot tunnelbanan som ska ta mig till Golders Green och en flygbuss som ska köra mig till Stansted där ett flygplan snällt ska vänta på mig.
10:11 Nästan framme vid tunnelbanestationen och splash! i mitt huvud. Jag ber en hastig bön om att det bara var en omogen frukt eller en plötslig jätteregndroppe som fallit ner i mitt huvud. Och så känner jag försiktigt med fingret på något gröngult och slimartat och hela min kropp skakar i brrr. Jag får tag på några servetter och undrar hur jag ska överleva 8 äckliga timmar med fågelbajs i huvudet. Och inte nog med äcklet. Man skäms. Man försöker behålla någon slags värdighet när man diskret torkar av håret med servetter och låtsas att allt är helt normalt.
10:45 I Jakobgod tid vid Golders Green.
11:10 Var är flygbussen??
11:35 Min elvanollfembuss har de helt sonika hoppat över och nästa buss kommer. Jag försöker förklara för chauffören att förra bussen inte kom, men han bara ler och säger att detta är elvatrettiofembussen. Och sedan tar han det luuugnt. Han stannar till med bussen efter några meter för att hälsa på en annan busschaufför genom fönstret och jag hör hur de säger att M25 (väg) är avstängd. Åh, nej! Långa köer ut ur London.
Vi kryper fram. Det känns som om jag aldrig lyckas komma härifrån, bli av med denna stad. Men jag tänker att jag ska bara med det där planet!
12:10 Köerna lättar och jag med. Vi susar snabbare fram förbi engelska landskap, ut ur staden.
12:30 Fortfarande på bussen under en blasévit himmel. Inte mycket tid kvar och åååh! snälla blåa vägskyltar med små vita flygplan på!
12:33 Och riktiga flygplan mot molnen och bara några hundra meter kvar...
13:30 Jag lutar mig tillbaka i flygplansstolen, mitt hår är löddrigt av tvål och jag läser om Sophie Marceaus själsliv och äter chips.
Sverige: Jag ser gula och gröna rutor från luften, en massa skog och sjöar och åkrar och fläckar av sol och skugga.
Vi landar med en duns som vanligt, men jag är lycklig!
Ok, det var inte det här jag menade med mer nervositet. Jag ville ha lite mer glamorös nervositet, tack! Lite mer jag-ska-ut-på-äventyr-långt-bort-nervositet. Jag ska in i Amazonas regnskog, jag ska bestiga berg i Himalaya och jag ska ut på mongoliska stäppen. Den typen av nervositetet.
10:10 På väg mot tunnelbanan som ska ta mig till Golders Green och en flygbuss som ska köra mig till Stansted där ett flygplan snällt ska vänta på mig.
10:11 Nästan framme vid tunnelbanestationen och splash! i mitt huvud. Jag ber en hastig bön om att det bara var en omogen frukt eller en plötslig jätteregndroppe som fallit ner i mitt huvud. Och så känner jag försiktigt med fingret på något gröngult och slimartat och hela min kropp skakar i brrr. Jag får tag på några servetter och undrar hur jag ska överleva 8 äckliga timmar med fågelbajs i huvudet. Och inte nog med äcklet. Man skäms. Man försöker behålla någon slags värdighet när man diskret torkar av håret med servetter och låtsas att allt är helt normalt.
10:45 I Jakobgod tid vid Golders Green.
11:10 Var är flygbussen??
11:35 Min elvanollfembuss har de helt sonika hoppat över och nästa buss kommer. Jag försöker förklara för chauffören att förra bussen inte kom, men han bara ler och säger att detta är elvatrettiofembussen. Och sedan tar han det luuugnt. Han stannar till med bussen efter några meter för att hälsa på en annan busschaufför genom fönstret och jag hör hur de säger att M25 (väg) är avstängd. Åh, nej! Långa köer ut ur London.
Vi kryper fram. Det känns som om jag aldrig lyckas komma härifrån, bli av med denna stad. Men jag tänker att jag ska bara med det där planet!
12:10 Köerna lättar och jag med. Vi susar snabbare fram förbi engelska landskap, ut ur staden.
12:30 Fortfarande på bussen under en blasévit himmel. Inte mycket tid kvar och åååh! snälla blåa vägskyltar med små vita flygplan på!
12:33 Och riktiga flygplan mot molnen och bara några hundra meter kvar...
13:30 Jag lutar mig tillbaka i flygplansstolen, mitt hår är löddrigt av tvål och jag läser om Sophie Marceaus själsliv och äter chips.
Sverige: Jag ser gula och gröna rutor från luften, en massa skog och sjöar och åkrar och fläckar av sol och skugga.
Vi landar med en duns som vanligt, men jag är lycklig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar