Jag hade en kursare en gång som sa till mig: "Jag kände direkt att du inte var normal." Normal var i detta sammanhang något negativt. Hon strävade efter det onormala (dvs det annorlunda).
När jag var riktigt liten ville jag bli läkare och bo i en villa i Sverige och vara jättevanlig. Sedan någon gång under uppväxten insåg jag att jag aldrig kunde bli vanlig. Jag ville hellre bo utomlands, så att jag i alla fall kunde känna mig främmande i ett främmande land där det var legitimt att känna sig främmande.
Så fort jag blev stor åkte jag till USA och Frankrike men kom alltid tillbaka som en jojo till Sverige. Mot min vilja. Det kändes som om jag aldrig kunde fästa någon annanstans, som om världen var av teflon och jag bara halkade av allting. Jag kände mig etsad fast i Sverige.
Inte förrän jag flyttade till London kände jag hur ett annat land grep tag om mig, ville hålla mig kvar, vägrade släppa taget. Men då ville jag bara hem. Inte till Sverige nödvändigtvis men till en plats där jag kunde slå ner rötterna. Jag gjorde ett försök att bryta mig loss, men som en jojo åkte jag tillbaka till London.
När jag nu går omkring på Stockholms gator och allt är så vackert undrar jag om jag verkligen vill hålla fast vid min övertygelse, vid det löfte jag gav som barn. Vill jag verkligen ge bort allt det här? Jag flanerade med Eva längs Norrmälarstand igår och allt var så vackert. Vi gick bort mot Stadshuset. Jag såg mot Söders höjder på andra sidan vattnet, mot Riddarholmen. Det såg ut som om staden flöt på vattnet. Vill jag avsäga mig detta?
Men jag får väl joja vidare tills jag funnit min plats. Jag kanske kan ha Stockholm som sommarställe...
När jag var riktigt liten ville jag bli läkare och bo i en villa i Sverige och vara jättevanlig. Sedan någon gång under uppväxten insåg jag att jag aldrig kunde bli vanlig. Jag ville hellre bo utomlands, så att jag i alla fall kunde känna mig främmande i ett främmande land där det var legitimt att känna sig främmande.
Så fort jag blev stor åkte jag till USA och Frankrike men kom alltid tillbaka som en jojo till Sverige. Mot min vilja. Det kändes som om jag aldrig kunde fästa någon annanstans, som om världen var av teflon och jag bara halkade av allting. Jag kände mig etsad fast i Sverige.
Inte förrän jag flyttade till London kände jag hur ett annat land grep tag om mig, ville hålla mig kvar, vägrade släppa taget. Men då ville jag bara hem. Inte till Sverige nödvändigtvis men till en plats där jag kunde slå ner rötterna. Jag gjorde ett försök att bryta mig loss, men som en jojo åkte jag tillbaka till London.
När jag nu går omkring på Stockholms gator och allt är så vackert undrar jag om jag verkligen vill hålla fast vid min övertygelse, vid det löfte jag gav som barn. Vill jag verkligen ge bort allt det här? Jag flanerade med Eva längs Norrmälarstand igår och allt var så vackert. Vi gick bort mot Stadshuset. Jag såg mot Söders höjder på andra sidan vattnet, mot Riddarholmen. Det såg ut som om staden flöt på vattnet. Vill jag avsäga mig detta?
Men jag får väl joja vidare tills jag funnit min plats. Jag kanske kan ha Stockholm som sommarställe...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar