På Pumans dotter läste jag att tvåspråkighet var månadens inlägg (i regi av Med barnen i Paris). Jag hade inte hört talas om dessa inlägg förr, men ämnet är mycket intressant och jag tänkte att jag skulle hoppa på i sista minuten innan månaden går ut... Först ska jag erkänna att jag inte är en äkta, tvåspråkig person i den meningen att jag är uppvuxen med två språk, men jag bor i ett land där man talar engelska (även om det språk jag oftast hör är danska). Att bo i England är kanske inte någon stor merit då nästan alla svenskar är tvåspråkiga (engelska-svenska) så jag känner knappt att jag kan åberopa att jag bor i London.
Jag ser däremot ut som som om jag vore född tvåspråkig. Det har ganska ofta hänt att människor kommit fram till mig och talat spanska. En gång blev jag till och med utskälld av en främmande kille för att jag inte talade spanska och jag fick höra vilka dåliga föräldrar jag hade som inte hade lärt mig spanska (vilket mina föräldrar inte ens har haft möjlighet att göra). Bara för någon vecka sedan när jag och min vän Ann var ute på Ljunggrens på Söder kom det fram en kille som började tala spanska med mig i rekordfart. Jag fick inte en syl i vädret utan fick snällt vänta ut hans långa monolog innan jag kunde säga att jag inte förstod ett ord. "Är du rädd för mig?" frågade han mig då.
Ibland känns det som om ens utseende kräver ett andra språk och jag skulle gärna ha levt upp till den bilden för jag ser (nästan) bara fördelar med att vara två- eller flerspråkig. Det enda negativa jag har kunnat se hos mina tvåspråkiga vänner är att vissa känner att de inte talar något språk perfekt. Och den invandrade förälderns språk har blivit föråldrat när de åker på besök till det landet. Jag märker själv hur det har poppat upp nya, svenska ord under den korta tid jag har varit utomlands. Jag har också en svensk kompis som blivit tvåspråkig på "äldre" dar. Hon har studerat spanska och har en spansktalande pojkvän och försvenskar nu hämningslöst spanska ord. Man behöver nästan ha förkunskaper i spanska, franska, italienska eller latin för att kunna hänga med.
Efter denna långa inledning ska jag nu gå in på mitt ämne, nämligen att leva i ett tvåspråkigt förhållande. Jag är tillsammans med en dansk och vi talar våra respektive språk med varandra. Till råga på allt bor vi i ett tredje land och håller på att lära oss ett fjärde språk. Om vi får barn kommer vi att tala våra egna språk med barnen och ha språket i det land vi bor i som officiellt språk när vi umgås med icke-skandinaver.
När jag och min danske pojkvän möttes var det ganska svårt att förstå varandra och det ska väl erkännas att vi ganska ofta halkade över i engelska, men vi var ändå fast beslutna att vi skulle tala skandinaviska med varandra. Det gick ganska fort att vänja sig vid varandras språk.
De flesta här i London förvånas över detta och undrar vilket språk vi egentligen talar med varandra. När vi svarar svenska och danska tycker de att det är mycket fascinerande och så får man förklara att språken ligger nära varandra.
Många svenskar tror att danskarna inte har några problem att förstå oss och att vi inte kan förstå dem för att de talar otydligt. Well, så är inte fallet. De danskar som förstår svenskar är vanligtvis köpenhamnare eller danskar med tillgång till svensk tv. Min dansk är från Jylland och där förstår de inte automatiskt det svenska språket. Det kan vara lite svårt när man är i en dansk-svensk familj och man ska tala med sin danska familj på svenska/danska och ser att de nickar men egentligen inte har förstått ett ord. Men det är lite tabu för skandinaver att tala engelska med varandra. Jag skulle kunna tala (nåja, försöka tala) danska med min pojkväns familj och vänner, men man känner sig ganska generad. Det är som att ta svenska ord, stoppa ner dem i halsen, förvränga dem lite och sedan spotta ut dem igen. Man känner sig inte helt bekväm... (Oj, nu blir jag nog lynchad om någon dansk läser detta, så sorry! men till mitt försvar kan jag säga att de tycker att vi låter berusade när vi talar...)
Problemet är också att vi har många gemensamma ord, men de betyder olika saker. Roligt betyder t.ex stillsamt på danska. Och sedan finns det ganska många ord som man som dansk eller svensk bör undvika för att inte hamna i en pinsam situation. Av någon anledning har dessa ord ofta sexuella anspelningar så man får vara försiktigt för att inte missförstås.
Jag håller svenskan vid liv med hjälp av böcker, svenska tidningar på nätet, skypande och telefonerande med de där hemma och mitt eget skrivande. Jag kan inte påstå att jag har blivit utlandssvensk nog att låta som Dolph Lundgren än, däremot märker jag att danskan har ett inflytande på mitt språk (mer än engelskan!) och att jag har börjat använda svenska ord som har samma motsvarighet på danska och att jag undviker vissa krångliga svenska ord.
Men mest av allt har jag kunna ge skäl för att jag här i England har angett att jag kan norska och danska på mitt CV.
Jag ser däremot ut som som om jag vore född tvåspråkig. Det har ganska ofta hänt att människor kommit fram till mig och talat spanska. En gång blev jag till och med utskälld av en främmande kille för att jag inte talade spanska och jag fick höra vilka dåliga föräldrar jag hade som inte hade lärt mig spanska (vilket mina föräldrar inte ens har haft möjlighet att göra). Bara för någon vecka sedan när jag och min vän Ann var ute på Ljunggrens på Söder kom det fram en kille som började tala spanska med mig i rekordfart. Jag fick inte en syl i vädret utan fick snällt vänta ut hans långa monolog innan jag kunde säga att jag inte förstod ett ord. "Är du rädd för mig?" frågade han mig då.
Ibland känns det som om ens utseende kräver ett andra språk och jag skulle gärna ha levt upp till den bilden för jag ser (nästan) bara fördelar med att vara två- eller flerspråkig. Det enda negativa jag har kunnat se hos mina tvåspråkiga vänner är att vissa känner att de inte talar något språk perfekt. Och den invandrade förälderns språk har blivit föråldrat när de åker på besök till det landet. Jag märker själv hur det har poppat upp nya, svenska ord under den korta tid jag har varit utomlands. Jag har också en svensk kompis som blivit tvåspråkig på "äldre" dar. Hon har studerat spanska och har en spansktalande pojkvän och försvenskar nu hämningslöst spanska ord. Man behöver nästan ha förkunskaper i spanska, franska, italienska eller latin för att kunna hänga med.
Efter denna långa inledning ska jag nu gå in på mitt ämne, nämligen att leva i ett tvåspråkigt förhållande. Jag är tillsammans med en dansk och vi talar våra respektive språk med varandra. Till råga på allt bor vi i ett tredje land och håller på att lära oss ett fjärde språk. Om vi får barn kommer vi att tala våra egna språk med barnen och ha språket i det land vi bor i som officiellt språk när vi umgås med icke-skandinaver.
När jag och min danske pojkvän möttes var det ganska svårt att förstå varandra och det ska väl erkännas att vi ganska ofta halkade över i engelska, men vi var ändå fast beslutna att vi skulle tala skandinaviska med varandra. Det gick ganska fort att vänja sig vid varandras språk.
De flesta här i London förvånas över detta och undrar vilket språk vi egentligen talar med varandra. När vi svarar svenska och danska tycker de att det är mycket fascinerande och så får man förklara att språken ligger nära varandra.
Många svenskar tror att danskarna inte har några problem att förstå oss och att vi inte kan förstå dem för att de talar otydligt. Well, så är inte fallet. De danskar som förstår svenskar är vanligtvis köpenhamnare eller danskar med tillgång till svensk tv. Min dansk är från Jylland och där förstår de inte automatiskt det svenska språket. Det kan vara lite svårt när man är i en dansk-svensk familj och man ska tala med sin danska familj på svenska/danska och ser att de nickar men egentligen inte har förstått ett ord. Men det är lite tabu för skandinaver att tala engelska med varandra. Jag skulle kunna tala (nåja, försöka tala) danska med min pojkväns familj och vänner, men man känner sig ganska generad. Det är som att ta svenska ord, stoppa ner dem i halsen, förvränga dem lite och sedan spotta ut dem igen. Man känner sig inte helt bekväm... (Oj, nu blir jag nog lynchad om någon dansk läser detta, så sorry! men till mitt försvar kan jag säga att de tycker att vi låter berusade när vi talar...)
Problemet är också att vi har många gemensamma ord, men de betyder olika saker. Roligt betyder t.ex stillsamt på danska. Och sedan finns det ganska många ord som man som dansk eller svensk bör undvika för att inte hamna i en pinsam situation. Av någon anledning har dessa ord ofta sexuella anspelningar så man får vara försiktigt för att inte missförstås.
Jag håller svenskan vid liv med hjälp av böcker, svenska tidningar på nätet, skypande och telefonerande med de där hemma och mitt eget skrivande. Jag kan inte påstå att jag har blivit utlandssvensk nog att låta som Dolph Lundgren än, däremot märker jag att danskan har ett inflytande på mitt språk (mer än engelskan!) och att jag har börjat använda svenska ord som har samma motsvarighet på danska och att jag undviker vissa krångliga svenska ord.
Men mest av allt har jag kunna ge skäl för att jag här i England har angett att jag kan norska och danska på mitt CV.
8 kommentarer:
Kul att hitta till din blogg! Välkommen i månadens inlägg. Jätteintressant om danska och svenska. Jag tolkar från danska till svenska också. Jag får ofta frågan om jag inte kan tolka till danska, vilket jag ABSOLUT inte kan. Jag behärskar i och för sig de flesta danska ord (och siffror), men talar helt utan "stöd", så min danska blir precis som du beskriver. De flesta danskar jag möter (särskilt på jylland) brukar utbrista i "åh vad det är lätt att förstå din svenska! Du talar så tydligt"... Och då har jag oftast inte hjärta att säga att jag talar danska allt jag kan :-)
Tycker du att det är några speciella kulturskillnader som är svåra i ett danskt/svenskt förhållande även om länderna liggar nära varandra?
Era barn kommer att få ett otroligt bra språkligt avstamp i livet. Visst kan språket bli föråldrat, men det kan man ju alltid råda bot på.
Min farmor var danska och jag är van att lyssna på danska, men trots att jag förstår utan att anstränga mig drar jag mig in i det längsta att tala danska även om jag kan. Med mina yngre släktingar vågar jag mig på att prata danska men det är nog det hela. Den jylländska dialekten är helt klart den svåraste att förstå och jag har tur nog att ha mina släktingar på själland, mön och falster.
Tolken: Hej och välkommen till min blogg! Det är komiskt när folk inte ens märker hur man anstränger sig :) Språken ligger så nära varandra att de inte verkar förstå när man faktiskt talar danska. Min pojkvän påstår att jag låter norsk när jag talar danska. Och min mamma säger stolt att hon faktiskt kan förstå danska riktigt bra - när min pojkvän i själva verket talar svenska med henne.
Kulturskillnader i ett danskt/svenskt förhållande... Det är ett intressant ämne. Jag ska fundera på det och skriva ett inlägg.
Anne: Den enda jag vågar prata danska fullt ut med är min pojkvän, men då är det mest för att retas och göra parodi. Jag har dock bestämt mig för att jag ska försöka tala riktig danska med hans familj nästa gång.
Jag tycker precis tvärtom när det gäller förståelsen. Jag tycker nämligen att den jylländska dialekten är lättast att förstå. Men det har säkert att göra med vad man är van vid att höra.
Det var en nyhet att danskarna inte förstår svenska. Det är iaf en allmän uppfattning här i Sverige. Folk säger att det är så pinsamt när de förstår men inte vi.
Jag har stora problem med att förstå danska och en del norska också för den delen (den som talas i Nordnorge). Folk har inte svårt att fatta det när jag talar rikssvenska. Skulle kanske lära mig norska efter en hel del träning, men danskan kräver nog mycket mer...
Intressant! Kul att höra att ni har fortsatt prata era respektive modersmål med varandra och inte övergått till engelska.
Håller med om det som Tolken skrev här ovan, nämligen att era framtida barn kommer att få bra början i livet språkligt! Jag är lite avundsjuk på dem redan nu.. ;)
Att ha umgåtts med skåningar har hjälpt mig lite med att förstå lite danska, men jag tycker fortfarande att det är ett väldigt grötigt språk, men helt klart fint på sitt sätt. :)
Pumita: Har nu vid mitt Danmark-besök märkt hur lite svenska danskarna verkligen förstår. Till och med köpenhamnarna. Jag är helt öm i halsen av allt dansktalande... Det är många ord som är helt olika och de ord som stavas liknande uttalas ändå olika.
Norskan har jag inga problem med eftersom jag hade några vänner då jag var yngre som talade nynorsk. Men nynorskan sitter som berg för när jag försöker tala danska låter jag som en norsk som skorrar på rrr:en...
Haydee: Välkommen till min blogg! Kul att du tyckte inlägget var intressant att läsa. Ja, jag hoppas att språken blir en tillgång för våra barn, bara de inte blir förvirrade av likheten mellan svenskan och danskan. Det är ganska lätta att blanda ihop.
Bara det där med att vänja sig vid de danska ljuden kan vara en hjälp för då kan man lättare urskilja de ord som är lika svenskans och därmed förstå.
Hej...angående dansk og svensk så vil jeg bare lige sige at selv om jeg godt kan læse svensk rimelig godt så kan jeg næsten ingenting forstå når i svenskere snakker. Så det med at danskere forstår svensk passer ikke, tror langt fra de fleste danskere forstår svensk og mange forstår ingenting.
Hej Christian. Saa har jag ocksaa uppfattat det, som om ni ungefär har lika svaart att förstaa svenskar som svenskar har att förstaa danskar. Inte ens köpenhamnarna hade lätt att förstaa svenska...
Skicka en kommentar