26 timmar före avresa

Jag går ut i skogen med Tilly, redan nostalgisk. Snart kommer jag inte gå över knotiga trädrötter och mossbeklädda stenar. Snart kommer det att vara det ständiga bakgrundsljudet av trafik, röda bussar, stora taxibilar, het tunnelbana och människor, människor, människor som i en myrstack. Snart ska jag ner i undergjorden och skriva. I vår lägenhet dit solen aldrig når.

London är inte byggt på höjden som de flesta stora städer som månar om varje dyrbar kvadratmeter. London är utbrett och nergrävt i underjorden. Av någon anledning var det någon som kom på den lysande idén om att bygga en våning en trappa ner, gräva ut området närmast omkring huset så att man kunde sätta dit ett fönster under gatunivå och inträtta en lägenhet där för desperata Londonbor. Där längst ner bor vi. Där dit når aldrig solen. Vår utsikt är människors fötter som skyndar förbi. Där, bland spindlar och möss, bor vi. Och oj, vad imponerade alla är när de kommer hem till oss! Vilken lyx, alltså!

Och här i Sverige har jag ingen tomt, men jag har en allemansrätt och jag kan promenera lite vart jag vill och sitta på en brygga någonstans och gå på tänkarpromenader i skogen. Och det kostar ingenting.

Imorgon vid den här tiden går jag ombord på en buss som ska ta mig ut till Skavsta. Och jag kommer snart att sitta på ett plan som stiger över mörkgröna skogar och klara, kalla sjöar och tänka att därnere går de. De som är kvar och ligger vid bryggor, går på småvägar med gräs i mitten, trär smultron på ett grässtrå, dansar kring midsommarstången och hoppar som små grodor. Och det kanske regnar och det kanske är kallt, men jag kommer i alla fall tänka att det är underbart.