Idag fastnade jag i min dagbok från 2002, från tiden i Aix. Vilken intensitet och desperation. Det är som om jag registrerar allt och vill dokumentera, varenda regndroppe, känsla, nyans, dialog. Som om livet var så oerhört viktigt. Och mina tankar var ett ständigt flöde. Jag skrev ner dem överallt, på bussar, tåg, i klassrummet... Och oj, vad jag var olycklig. Och lycklig. Ibland. I vissa få sekvenser när jag gjorde mig illusioner.
Och allting rusade förbi mig och jag försökte fånga det med båda mina händer och med min dagbok. Allt var så förgängligt och det enda sättet att göra det beständigt var att skriva ner det.
Det är som om intensiteten mattas av med tiden.
Och allting rusade förbi mig och jag försökte fånga det med båda mina händer och med min dagbok. Allt var så förgängligt och det enda sättet att göra det beständigt var att skriva ner det.
Det är som om intensiteten mattas av med tiden.
4 kommentarer:
Det verkar ju också som om människor i Frankrike odlar sin desperation och sina neuroser med omsorg. Det är nästan lite farligt det där, att dom gottar sig i det hela. Man kör in på en farlig väg. Söker människor medvetet olyckan i Frankrike, den tjusiga olyckan? Det är ju verkligen en illusion om något! Visst kan man gå omkring med rosafärgade glasögon, men att gå omkring med svarta glasögon kan vara en lika stor illusion det med. Det finns också människor, särskilt i Sverige faktiskt, som tror att ju mer negativ en sak är ju mer sann och realistisk är den. Det kallar jag den svarta illusionen. Som om sanningen absolut inte kan vara god och possitiv!
Jag håller med. Pessimism är inte lika med realism. Men folk är så rädda att vara naiva och göra sig illusioner. Det är säkrare att vara pessimist.
Och fransmännen vill väl dramatisera, förädla smärtan. Läste f.ö. i tidningen igår att fransmän är de som gnäller mest. Men jag vill i alla fall återvända till Frankrike. På lyckligare premisser.
Visst falnar intensiteten. Min har garanterat gjort det. För min del är det "vardagen" och ekorrhjulet som dränerar min själ. Jag orkar inte åstadkomma något kreativt överhuvudtaget. Jag kan se tillbaka på när jag var en skrivande, tänkande och kännande människa och undra vart sjutton hon tog vägen. Saknar den där brinnande känslan.
Det är verkligen sorgligt när en del av ens jag falnar bort. Kanske kan man få tillbaka lite av sin kreativitet om man är i en kreativ miljö som kan inspirera en tillbaka till sitt gamla jag. Men man blir väl kanske också mer blasé för att kunna överleva i denna värld.
Skicka en kommentar