6 maj 2007

Och lite musik...

Kan man höra på en persons musiksmak vem han eller hon är? Eller är det snarare ett tecken på vem man vill vara? Varför måste alla trasiga, rastlösa själar gilla rock och varför kan man inte riktigt tas på allvar om man erkänner att man gillar soul och smöriga ballader? Då avskedas man genast som en lättviktare som aldrig känt på livets djupaste mörker eftersom dessa sånger är alltför omsorgsfullt polerade och dekorerade och prinsesslikt inslagna i en massa krusiduller. För slipade för att verka äkta kanske.

En av de vackraste sånger jag vet heter Elle tu l'aimes med Hélène Ségara. Jag hörde den första gången i fransk radio då jag studerade i Aix en Provence. Jag hörde den och drabbades. Jag var totalt i chock och lyckades spela in den från radion och lyssnade sedan om och om igen på en mycket knastrig version som bara fick sången att låta ännu mer desperat.

Senare fick jag veta att det fanns en portugisisk förlaga - fadosången Cancão do Mar. På franska kunde jag förstå texten, men jag har ingen aning om vad den portugisiska versionen handlar om. Jag antar att den har något med hav att göra. Den franska handlar om att han älskar en annan. Hittade båda på You Tube (den portugisiska med Dulce Pontes, originalet sjungs av Amalia Rodrigues).

Elle tu l'aimes



Cancão do Mar

Inga kommentarer: