Med Londonsol utanför fönstret

Jag hade i alla fall tur med vädret sista tiden i Sverige. Det regnade och blåste så att paraplyerna nästan stod ut-och-in och fastän det var mitt på dagen var det ett skymningslikt mörker över Sveavägen när jag gick för att köpa upp mig på en massa svenskspråkiga böcker. Jag hade redan läst ut New York-trilogin av Paul Auster under min vistelse och hade skrivit en lista på olika titlar jag ville köpa. Jag är en gammal litteraturvetare så jag vet att man helst ska läsa böckerna på originalspråk, men! jag känner att jag behöver hålla mig till mitt eget originalspråk i den dansk/engelskspråkiga värld jag lever i - så för mitt eget skrivandes skull behöver jag lite svensk text.

Började äntligen läsa Nicole Krauss Kärlekens historia på planet. Den har jag tänkt läsa ända sedan den kom ut, men istället läste jag hennes man Jonathan Safrans berömda roman Allt är upplyst. Denna läsning havererade dock halvvägs till förmån för Zadie Smiths On beauty som havererade för Gabriel García Márques Love in the Time of Cholera (på engelska, jag vet, men jag kan faktiskt inte spanska även om det kanske ser ut så). Ja, som ni märker har det inte varit någon struktur på min läsning på sistone. Och jag som brukade anse det vara ett brott att inte fullfölja en författares verk...

Men nu har jag i alla fall kommit hem till London med en packe böcker som jag avser läsa ut (och Krauss har jag ännu inte lagt ifrån mig) och för att återknyta till inledningen med vädret kan jag tala om att solen just har tittat fram här bakom engelska moln. Och anledningen till att jag var så lycklig åt det svenska höstrusket är inte för att jag är någon självplågare eller att jag har blivit så Sverigefrälst på min 13 dagar långa visit att jag inte ens kan tycka illa om svenskt väder när det är som värst, utan det var just det - att Sverige var som värst - som gjorde att det blev lättare att ta avsked. Och extra lätt var det när man läste i Metro att det var 12 grader och sol i London.

Och, ja, nu sitter jag alltså här - i London - med solen på mina axlar.

Rosendals trädgråd

Jag och en kompis tog färjan från Slussen över till Djurgården. Sedan vandrade vi upp mot Rosendals trädgård där vi drack te och pratade. Det var vi två som en gång för ett par år sedan fick ett plötsligt infall och reste till London och ja, resten är historia...

Jag älskar att promenera runt på Djurgården. Speciellt en vacker höstdag. Tycker att det är fantastiskt att denna oas finns mitt i stan.

Dimmiga höstdagar

Även när Sverige är som ruggigast kan det vara mysigt. Jag gillar de dimmiga fälten, blånande färgerna och mörka skogsbrynen. Det känns så svalt, tyst och annorlunda från det hektiska London.

Tilly inne i värmen

Det här har jag lämnat

Det här obeskrivligt vackra har jag lämnat. Jag går yr och lycklig på min stadsvandring. Staden känns liten - nästan pluttig - och behändig. Och man kan allt. Man vet hur saker och ting förhåller sig till varandra, man kan genvägar, omvägar, vackra stråk och fula gator. Om fyra dagar är jag i en stad som är hemma, som man kan tappa bort sig i, som man fortfarande upptäcker, som man ännu inte helt kan.

Götgatsbacken

Uppe på söders höjder

Gamla Stan

Det här har jag lämnat...

Populära danskar

Det har visst blivit en trend att gifta sig med en dansk enligt Aftonbladet. Den största anledningen verkar vara Österbron. Jag och Jakob möttes ju i London så för oss har den dansk-svenska broförbindelsen inte haft något inflytande, men att bron har fört våra länder närmare är ju inte förvånande.

Enligt artikeln är det oftast tjejen som är svensk och killen dansk och så är det även i vårt fall, men vad beror det på? Man undrar också var de flesta bostätter sig; i Sverige, Danmark eller ett tredje land.

Jag har tidigare berättat om svensk-danska kulturkrockar och det som folk oftast frågar oss om är det där med språket. Vilket språk talar vi egentligen med varandra? Förstår vi vad den andra säger eller är det engelska som gäller? Vi bestämde tidigt att vi skulle tala våra egna språk med varandra och det har inte varit något problem - för oss. Det är värre när vi ska konversera med den andras familj och vänner.

Jag tycker att danskarna har en ganska tråkig bild av svenskarna. Vi är fulla och hämmande, en inte alltför smickrande kombination. Det är väl en mindre trevlig effekt som också har med bron att göra - många åker över för att få tag på billig alkohol. Men tydligen hindrar det inte danskarna från att i alla fall bli förälskade i oss tråkiga, hämmade och stupfulla svenskar...

Krispiga kvällar

Det är fortfarande bara oktober, men jag börjar få julkänsla. Och det har ingenting att göra med att engelsmännen började sälja christmas pudding redan i september. Jag tror att det är Sverige som gör det. Det känns lite som att ha förflyttats några veckor fram i tiden, klimatmässigt. Så här krispigt i luften och mörkt på kvällarna brukar det inte vara förrän lite senare på året i London. Man känner att luften förbereder sig för snö. Och snö och jul hör ju ihop.

2004 dalade det några få engelska flingor, som förvisso smälte, men alla var lyriska. Till och med jag rycktes med i den uppsluppna stämningen tills jag kom ihåg att jag var från Sverige och van vid sånt - och värre. Förra året blev det "snökaos" i London en dag. Allt stannade av. Bussarna kunde inte köra, tunnelbanan gick inte.

Det är svårt att förstå att en stad som London kan bli helt lamslaget av några blöta snöflingor. Och att tunnelbanan som mest går under jorden måste stanna. Men det var ganska kul att höra alla på jobbet nästa dag berätta om sina dramatiska upplevelser av snön; hur de pulsat fram i snömodden och andra stapatslika äventyr.

13 dagar eller 365?

Sverige har varit generöst. Det har bara varit sol och fest sedan jag kom. Kan inte klaga.

Det är lite så när man är utlandssvensk och kommer hem på besök. Det kan vara stressigt som det alltid brukar vara när man är på semester, men vanligtvis är det kunglig lyx. Man anländer (förvisso på Skavsta, men ändå), alla står i beredskap, man gör roligheter, man gör svenskheter, man har tid och möjlighet att njuta på ett annat sätt än när man bor i landet. Ja, ungefär som människor som åker på semester till London.

Frågan som uppstår då är: Vill man bara att det ska vara semester eller vill man att det ska bli liv? Flört eller giftemål?

Den andra frågan man ställer sig - eller i alla fall bör ställa sig - är: Hur är egentligen svenssonlivet? Jag menar 365-dagars-sverige-livet.

Ja, man har ju bott i landet så man vet ju. Eller borde veta i alla fall. När man bor utomlands kan man drabbas av något som kallas selektivt minne. Denna åkomma, även kallad förträngning, gör tyvärr att man får svårt att minnas negativa upplevelser. Jag känner att jag kanske, kanske lider lite av denna åkomma just i skrivande stund.

Men, å andra sidan, jag har inte levt i Sverige 2007 och tvåtusensjusverige är kanske en helt annan grej än tvåtusentresverige. Alltså. Man vet inte. Det har ändå hänt saker. Matvaruaffären där min mamma bor har faktiskt ändrat om så att man inte hittar saker när man går och handlar. Det har öppnat en ny affär på Drottninggatan där Debenhams låg. Tunnelbanan verkar vara ett steg närmare att få oystercard. Har hört rykten om att arbetsmarknaden håller på att förbättras. Det är grejer att fundera över.

I ett land med hög mysfaktor

Lite senare på kvällen. Marknaden på Hötorget kändes exotisk och mysig i mörkret. Det är något speciellt med de mörka, nordiska höstkvällarna.

En fransman påpekade en gång för mig att verbet att mysa inte finns på franska. Nu är min franska inte så sofistikerad att jag kan uttala mig om ifall det verkligen är så eller inte, men i mitt (lilla) franska ordförråd finns det i alla fall inte med. Och engelskan har ju cosy, men man kan inte säga to cose eller något liknande. Danskarna säger at hygge sig vilket betyder samma sak som att mysa. Fransmannen jag nyss nämnde menade att anledningen till att svenskarna myser är för att vi sitter inne i värmen framför brasan medan det är kallt och snö ute. I Frankrike finns helt enkelt inte behovet för att mysa på samma sätt och därför har de heller inte ordet. Det kan kanske förklara varför det är i våra kallare länder som vi myser. Vet inte om ryskan och finskan har någon motsvarighet, men jag tror att det ligger något i fransmannens teori.

Välbekanta Drottninggatan. Väldigt Stockholmskt, även om Halloween spökar även här.

Nostalgitripp

Här var mitt första hem. Någonsin.

Det är lite underligt att vandra genom stan och besöka gamla platser som är så gamla att man inte ens minns dem. Men det var tydligen här min första tid i livet utspelade sig.

Vackert välkomnande

Stockholm hade inte kunnat vara vackrare och mer höstlikt...

Min lilla älskling...

Så är man i Sveriges coolaste stad... eller?

Jag hade nästan glömt hur vackert det är, glömt hur sagolikt vackert det kan vara att flyga in över Sverige precis när solen har börjat sänka sig och det fortfarande är ljust och himlen speglar sig i alla små sjöar och träden är gröna och gula.

När jag kom in till Stockholm hade det börjat mörkna. Det var solnedgångsfärger och stadens ljus glittrade i Mälaren och jag tänkte att det här är i klass med Prag, i klass med Paris.

Ja, kära vänner, som ni har förstått skriver jag från Stockholm och jag är förälskad. Är det bara inte en underbar stad?

Stockholm har ett gott rykte utomlands, men tyvärr kan man inte säga detsamma här hemma. Många från andra svenska städer tycker visst att vi är snobbiga, dryga, kalla och jag vet inte vad. Är det verkligen så? Jag tycker förstås inte det, men jag är ju partiskt. Det är lite med i andan i halsen som jag erkänner att jag är från Stockholm när jag träffar andra utlandssvenskar (som inte är från Stockholm). Sedan försöker man överbevisa dem om att man inte alls är mallig eller otrevlig. Och när jag är i Göteborg vågar jag knappt öppna munnen.

Jag vet förvisso en stockholmare som tycker att de som kommer från Malmö är från landet och allt norr om Stockholm är Norrland. Jag träffade också en stockholmska i Nice som sa till en norrländsk tjej att "Ni bara dricker där uppe i Norrland, för ni har ju inget fööör er! Det finns ju inget att göööra! Men i Stockholm, där sitter vi bara och myyyyser..." (Tänk er Lidingödialekt.) Men det hela var lite av en parodi. Det var svårt att avgöra om hon verkligen var allvarlig eller om hon drev med sig själv. Och de flesta stockholmare är i alla fall faktiskt mer öppna än så, det kan jag intyga.

När ska man bli vuxen och våga köra bil?

Jag har ett stort problem. Jag vågar inte köra bil i London. J ringer och undrar om jag inte kan köpa naanbröden de har i Tesco (och bara i Tesco). Men! Jag kan ju inte köra bil till Tesco... Jag kan bara köpa mat i Sainsbury's dit jag kan gå.

"Du kan resa ensam till New York, men inte köra bil till Tesco", säger J och jag försöker förklara att det är som att sätta ett barn i bilen. Jag har körkort, men jag kan bara inte köra bil. på vänster sida. i Londontrafik.

Det skulle på sin höjd gå att köra i en mini mellan Solna och Bromma. Men på Londons överparkerade gator där man måste fickparkera på några sekunder om det kommer en mötande bil som behöver ta sig förbi, där alla tutar om man bara tvekar en sekund, där människorna kör på fel sida vägen... Ja, ni förstår själva. Men så ser man 90-åringar och tonåringar köra bil så varför inte jag? Jag kan köra till parallellgatan och känna mig stolt. Det är patetiskt. Hur botar man bilfobi?

Om att sitta och skriva på café

Sist jag gick förbi en Starbucks och såg alla människor som satt där med sina laptopar började jag fundera. Blir böcker fortfarande till på rödvin och rökiga caféer eller är det där helt passé? Förlegat eller ej, det låter i alla fall konstnärligt och en smula depraverat. Författare ska ju helst sitta på café och skriva sin roman eller poesisamling för att få lite extra credit. Men hur coolt och Kafkaaktigt det än kan kännas tycker jag att det verkar lite omständligt. Det var kanske ok på Kafkatiden när allt man behövde släpa med sig var en penna och papper. Men idag, med bärbara datorer... Och när man ändå har datorn vill man ju helst kunna gå online också så att man kan göra lite litterär research samtidigt (eller maila/facebooka/blogga) och så är man plötsligt beroende av ett modernt café med wifi eller annan internetuppkoppling... Och dessutom, hur kan man koncentrera sig och gå in i sin egen värld när tout le monde är där?

Här i London finns det få caféer. Här är det puben som gäller. Människor ses inte för att "gå på café" som i Stockholm. Här tar man en öl efter jobbet. Och vill man prompt gå på café är det någon av de stora kedjorna som gäller. Det är Starbucks caffe latte grande decaf (eller i vilken ordning man nu vill säga det) eller frappuccino på Café Nero.

Det är här de sitter, de som skriver. Med sin latte och sin laptop. Men det är inte Kafka, utan businessmänniskor med mobilen mellan axeln och örat och fingrarna på tangentbordet.

Det där romantiska skimret med att sitta på café och skriva litterärt tycks ha försvunnit.

Privat inför publik?

Jag måste erkänna att jag har missat Alex Shulman-hysterin även om jag såklart noterat hans existens och blogg i periferin. Men när han nyligen avgick som bloggare började man ju undra vad man hade missat. Blev tvungen att göra bot och läsa hans krönika istället. Den var väl som krönikor är mest, men en sak som jag undrar över: Han skriver om hur hans fru kissar i hans närvaro och hur det irriterar honom och jag antar att han menar att vissa saker är alltför privata och inte behöver delas. Så varför dela det med resten av världen? Är det inte lite utelämnande att beskriva sin frus toalettvanor i en av Sveriges största tidningar med motiveringen att man vill ha lite privatliv?

Hursomhelst. Det där vi:andet som Shulman också skriver om har jag nog själv gått på. Inte så att jag svarar i Js telefon utan lov, men jag märker att jag har blivit en sådan där irriterande människa som talar i vi-form. Hur botar man sånt? Vi har till och med en gemensam mail, men bara för gemensamma mail. Så som att vi har flyttat, vi reser till Danmark den och den tiden. Hmmm.... Vi... Men! Jag går i alla fall inte runt i Js kläder.

Med humor i backspegeln

Det är ungefär en vecka sedan svärföräldrarna åkte hem och en vecka är väl nog för att man ska kunna se humoristiskt på det hela. De flesta tråkiga incidenter mognar ju ändå till komiska anekdoter med tiden, eller hur? Incidenten syftar förstås inte på besöket i sig som var ovärderligt (kan avslöja att det inte har hänt så där jättejättemycket på renoveringsfronten sedan de for). Men som Js far påpekade var det tur att J hade skaffat hemförsäkring innan föräldrarna kom...

Vi hade arbetat hårt. J och Js far hade lagt en massa golvplankor, och jag och Js mamma hade shoppat i Camden. Men slutet av vårt renoveringsmaraton liknade något av en fars. När vi skulle proppa in gamla engelska heltäckningsmattor i svarta sopsäckar råkade Js mamma slinta med handen och jag fick ett knytnäveslag i ögat och var tvungen att åka in till akuten. Medan J följde med till sjukhuset råkade Js pappa borra sönder ett vattenrör (ja, även solen har sina fläckar). Som tur var hade vi en ny hemföräkring så en rörmockare kom ut innan det började regna ner till grannen, åt mina jordnötskakor, fixade röret och hade sönder vår varmvattenberedare istället.

Ja, kära vänner, äventyren kring vår flytt/renovering fortsätter...

Sa jag förresten att Js mountainbike blev stulen när vi flyttade? Igår fick jag ett samtal från polisen. Cykeln är funnen intakt, tjuven gripen och J kan hämta cykeln på stationen.

Lite drama är ok - så länge det slutar gott.

Dyra toaletter

När jag bodde på B&B någonstans i sydöstra London och var ny i stan hade B&B-familjen bilder på en ung David Beckham (som de kände) i hallen. Det här verkar lovande, minns jag att jag tänkte. Ett första smakprov på London och redan andrahandskontakt med David Beckham. Men det var också då man fick ett första smakprov på engelska toaletter. Med heltäckningsmattor. Man hade trott att det bara var en elak skröna, men där var de. Röda och fluffiga och ganska äckliga med tanke på hur många gäster som använt toaletterna.

Det där med engelska toaletter är faktiskt ett helt kapitel för sig. Engelsmännen verkar ha ett personligt förhållande till sina toaletter (kanske på grund av allt öldrickande). De kallar dem bl.a för "John" (eftersom det lär vara en man vid namn Sir John Harington som uppfann toaletten).

Offentliga toaletter på varuhus saknar som tur är heltäckningsmattor och är gratis, men ska man gå på toaletten på en restaurang kostar det. Även om det är ett tjusigt ställe. Eller speciellt om det är ett tjusigt ställe. Då sitter det nämligen en person vid handfaten och räcker en pappersservetter när man har tvättat händerna. Det finns också ett utbud av parfym till ens förfogande. Men även om man väljer bort denna lyx förväntas man ge dricks för pappret att torka händerna med. Det kan bli ganska pinsamt om man har glömt att ta med sig plånboken till toaletten. Det kan också bli ganska dyrt om man dricker för mycket. Men det ska visst vara dricks på allt här, det är väl någon slags alternativ beskattning. Har aldrig varit med om det i Sverige, att det sitter en uttråkad toalettmänniska och matar en med pappersservetter när man har tvättat händerna.

Toalettbesök runt om i världen kan innebära en kulturchock. Här är det i alla fall inte frågan om hål i marken eller parfymerat, rosa toalettpapper som i Frankrike. Eller en dusch som är placerad mitt över toalettstolen som i Danmark (vad sägs om two in one när man har bråttom?). I Japan lär de mest innovativa toaletterna finnas. De kan vara självlysande och ha fjärrkontroll. Men eftersom jag inte har varit i Japan ska jag inte uttala mig för mycket om det.

Det enda jag kan säga är att min toalettfobi har intensifierats sedan jag flyttade till London.

London i regn

Det regnar utanför. Sådana där droppar som nästan regnar horisontellt i blåsten. De där höstiga, regniga londondagarna börjar komma allt oftare nu. Vi har mest varit inne och renoverat, haft besök av vänner och ordnat middagar mellan allt hamrande. Det börjar verkligen kännas som hemma nu, så där mysigt hemma i höstrugget.

Och London i regn är faktiskt ganska charmerande när man har ett hem.

Även fastän jag bor i London har jag varit dåligt på att utnyttja stan. Först på grund av pengabrist och sedan på grund av jag-vet-inte-vad. Men nu har jag äntligen gjort en Londonsak. Sett Mamma Mia. Den var mycket underhållande och humoristisk. De hade verkligen vävt samman storyn och musiken på ett bra sett. Kände mig riktigt svensk när jag satt där. Inte bara för att det var Abba-kväll utan för att det där med att kolla/lyssna på Mamma Mia känns som något av det svenskaste man kan göra i London.

Nej, nu måste jag tillbaka till renoveringen. Bloggeriet och skriveriet blir lidande av allt jobb med lägenheten, men det är också skönt att bara vara praktisk och göra en massa fysiskt jobb. Framför allt är det skönt med en paus från alla tankar...

Några ekgolv senare...

Det var inte bara helgens jobb som hade kunnat snabbspolas, de kommande veckorna kommer innebära fortsatt renovering. Vi trodde optimistiskt att vi skulle kunna lägga golv i fyra rum på lika många dagar. Så två rum, en hall med uppbrutet golv och två missöden senare är vi i alla fall stolta ägare av vackra ekgolv i sovrum och vardagsrum. Js föräldrar kom över med ovärderlig hjälp. Js pappa är ett DIY-geni.

Mr & Mr K

Försöker sätta ihop sängen

Från rött till grönt

Den röda fondväggen är nu blekgrön, vilket kan behövas i detta kaos. Golvplankor ligger på golvet, det står målarfärgsburkar överallt och alla kartonger är inte ens uppackade.

På engelsk tv visas program om DIY, renovering, husköp och människor som flyttar utomlands. Och man känner sig som i ett sånt där program bara det att man också gärna skulle vilja kunna klippa ihop delarna så att det går från kaos till hem på några minuter. Eller... jag skulle i alla fall vilja snabbspola förbi helgen då vi ska lägga golv.

Två killar bar upp alla träplankor (över hundra stycken) igår och de undrade lite oroligt om vi verkligen skulle göra det här själva. Det var bara att kvittra upp sig och låtsas som om allt var under kontroll.

Killar och Do It Yourself

DIY-mannen skulle sätta upp stuckatur i det lilla sovrummet och kvinnan, eh... jag, skulle laga mat. Efter någon timme eller så gick jag ner för att se hur det såg ut. Jag förväntade mig vacker stuckatur i hela rummet och på ena kortväggen satt minsann en list, men vinklarna i ändarna var helt fel. De skulle aldrig kunna sammanfogas med flera lister. Och där stod J och ville plötsligt inte ha stuckatur längre. Så en viss person (jag, he he!) fick visa hur det egentligen skulle gå till, att listerna måste beskäras i sån och sån vinkel och hur de skulle beskäras när det gällde inre och yttre hörn. Ok, han förstod vad han skulle göra och jag fortsatte att laga mat.

Efter ungefär tjugo minuter hördes ett "hjälp!" från sovrummet. Där hade det faktiskt inte hänt mycket alls sedan jag sågade till listen. J hade stått och filosoferat över hur han skulle göra med nästa list. (Och på golvet låg en hög av flisor och söndersmulad stuckatur.) Så en viss person fick åter igen ge instruktioner. Och så där höll det på tills både maten och listerna var klara.

Det är nog för att kompensera männen som kvinnor har utvecklat sin simultanförmåga...

Rött

Det skulle vara rött. Vi hade varit så jordnära och försiktiga så det var dags för en vinröd fondvägg i det lilla sovrummet/arbetsrummet. Jag hade mina betänkligheter när det gällde att sitta och skriva mittemot en röd vägg, men rött ska ju vara kreativt. Dessutom var det Js idé och jag tänkte att jag skulle vara lite flexibel och nyskapande och inte bestämma för mycket.

Resultatet? Vad som såg vinrött ut på den lilla färgkartan såg tomatrött ut i verkligheten. Dessutom liknade rummet en polkagris med det röda i kontrast mot övriga vita väggar. Vid närmare eftertanke insåg jag att jag just hade målat den danska flaggan...

P.S. Idag går vi ut och köper ny färg...

Utan skyddslinor

Att skaffa kabel-tv är inte lätt här i England som man skulle kunna tro. En man kom för att installera kablen och pga orsaker som jag inte riktigt kunde förstå (men det hade något att göra med att hitta en gammal kabel och dra en ny) skulle han plötsligt upp på taket - utan skyddslinor.

Han klättrade över räcket på vår balkong, lutade sig över mot taket och vem vet hur gamla de där viktorianska takpannorna är. Med fötterna på balkongens yttersta avsats som enda fasta punkt och överkroppen någonstans mellan marken och taket slängde han kablar som lasso runt skorstenen och jag vet inte vad för jag gick in. Om han tänkte begå självmord hade jag ingen lust att bevittna det hela.

"Stackarn riskerar i alla fall livet för att vi ska få vår tv", tänkte jag tills Jakob sa att det berodde på att the cable guy inte orkade gå ner till bilen för att hämta stegen.

Trots mina farhågor återvände mannen till vårt vardagsrum med livet i behåll. Jag sa att han var väldigt modig, men han skrattade bort det, menade att på Jamaica, där han kom ifrån, var detta ingenting. Där var det vardag att kasta sig ut utan skyddslinor.

Själv har jag nog aldrig levt ett så skyddat liv som nu, även om jag är van att leva utan skyddsvästar, backup-planer och fallskärmar...

Urtida konstverk

Var på vernissage igår vid Sloan Square. Det är en konstnär som tar tillvara på naturens egna konstverk. Över hela världen finner han fossiler, kristaller och liknande. Det var vackra skulpturer av jättemusslor som blivit till fossiler och nu ser ut som vita, vackra formationer, snäckor som liknade instrument, uråldriga trädstammar som blivit hårda som kristallstenar och gjorts till bord eller pallar.

Huvudattraktionen för kvällen var en exakt kopia på en slags dinosaurie. Den var 8 meter lång och 3 meter hög och till salu för £80.000. Det är ungefär 1 miljon svenska kronor. Vet inte vem som har råd och plats för den, men imponerande var den.

Kaos är granne med oss

Sitter på en pall på golvet med datorn på stolen och skriver. Allt är lite primitvt, fortfarande en kartong här och var, saker som inte ännu har sin plats, målarfärgsburkar som väntar, men vi är mycket lyckliga i vårt lilla hem.

Jag är tillbaka här efter en långweekend i Danmark. Jakobs bäste vän M gifte sig med sin L. Det var i en liten by, i en vacker kyrka, som de vigdes. Sedan var det fest på danskt vis med knivar som hamrade i tallrikarna så fort M och L skulle kyssas. Vackert. Ibland kan jag sakna den där stabiliteten, att gifta sig i sin barndoms kyrka, att ha en bakgrund, en historia som inte är uppstyckad i en massa fragment. Men jag är trygg i kärleken. Allt annat i mitt liv är lite kaotiskt, fragmentariskt och frågetecken, men jag är trygg i kärleken.

Ordlös onsdag - London från en ny horisont

Denna bild ingår i kedjan ordlös onsdag. Fler bilder finns här.

Hemifrån

Ær i Danmark. Någonstans mitt på Jylland. Åkte hemifrån før førsta gången, inte bara från en punkt till en annan. Mitt rastløsa liv har i alla fall fått lite førankring i ett land, i en stad.

Telefonen som försvann

Att det måste vara komplicerat i London hade man ju liksom förstått. Och man trodde att det var det man just hade varit med om när man äntligen fick kontraktet bara några dagar innan man hamnade på gatan. Men det var visst inte riktigt slut än. London är ju en stad av kaliber, en stad som inte är att leka med. Det måste ju bli lite nervpirrande, så där som på film, så där så att man känner att man har lyckats besegra en telefon eller nåt.

Problemen började (fortsatte) igår eftermiddag. Säljarens telefon var mystiskt nog plötslig avstängd. Kalibalik och vårt fel förstås. För vi hade ringt till telefonbolaget och sagt att vi skulle flytta sista augusti och telefonbolaget hade sagt "Visst, ni får telefonen om 10-14 arbetsdagar". Vad de inte sa var att de skulle avaktivera säljarens telefon omedelbart.

Men sedan visade det sig att så var det ju förstås inte heller för det var inte alls vårt fel eller telefonbolagets fel. Säljarens telefonnummer hade bara försvunnit någonstans i tomma intet och att telefonen hade slutat fungera hade med något helt annat att göra och inte med oss och absolut inte med telefonbolaget. Men det tyckte förstås inte säljaren som var rosenrasande. På oss. Förstås (telefonbolag är för stora att bråka med). Säljaren krävde att vi omedelbart skulle avaktivera flytten av vår telefon vilket skulle betyda att vi skulle vara utan telefon och Internet i nån en månad eller så.

Telefonerna gick varma mellan våra advokater och säljaren hotade med att inte lämna ut nyckeln till oss. Säljaren "had gone ballistic" enligt mäklarens egen utsago. Och där satt vi och såg på denna komedi från första parkett och undrade vad det egentligen var frågan om. Men man börjar bli van. Och eftersom säljaren redan lämnat nyckeln hos mäklaren strosade jag upp dit, hämtade nyckeln i alla fall och köpte en latte på Starbuck's.

Så har man blivit lägenhetsägare.

8 saker om mig

Aradil har utmanat mig.

Regler: Den som blir utmanad skriver ett eget blogginlägg som innehåller åtta fakta eller vanor om en själv. I slutet av inlägget utmanar bloggaren åtta nya personer. Glöm inte att lämna en kommentar om utmaningen i kommentarrutorna på deras bloggar, så att de vet att de har blivit utmanade.

1. Jag blir mer nervös när jag ska göra små saker som att ringa någon myndighet än att när jag ska göra stora livsavgörande saker som att flytta utomlands.

2. Jag gillar sura saker såsom röda vinbär och frukter som knappt blivt mogna (älskar krispiga, gröna äpplen precis innan de skiftar från kart till mogna frukter).

3. När jag var 19 år fick jag styra ett litet propellerplan över Stockholm.

4. Jag har svårt för att bestämma mig när det gäller små, oväsentliga saker. När jag var liten kunde denna lilla neuros leda till sekundärvinster. Jag kunde stå och vela mellan två glassar i evigheter, till slut blev min mamma ofta så trött på mig att jag fick båda två!

5. Jag älskar friterad tofu doppad i soya.

6. Jag har läst ryska.

7. När jag var liten hoppade jag runt på isflak.

8. Jag är mycket engagerad i det som hände under andra världskriget och Förintelsen. Att besöka Auschwitz-Birkenau var något av det mest ångestfyllda jag har upplevt.


Jag utmanar: Pumita, Thérèse, Sara, Haydee, Nadia och Dig som läser detta och vill vara med.

Ordlös onsdag - Badande londonbor

Denna bild är en del i kedjan ordlösa onsdagar. Fler bilder hittar du här.

Kök eller laboratorium?

Det där med matprogram är ju något som blivit populärt över hela världen. Här i Storbritannien är den mest kända kocken kanske den nakne kocken. Men nyligen såg vi ett program med en annan kock - Heston Blumenthal. Eller han är egentligen inte kock. Men han har en restaurang som heter The Fat Duck och ett matlagningsprogram. Men det är inte frågan om vilken matlagning som helst. Det handlar om matlagning på kemisk nivå. Istället för att som vanliga kockar smaka av maten för att avgöra vad som är gott analyserar han vad den innehåller, vilka aromer den har och får resultat som att ost och choklad har många gemensamma kemiska nämnare och kommer då fram till att gorgonzola och choklad går bra ihop. Han försöker finna de perfekta smakerna och kombinationerna på laboratorisk väg. Lite anal-retentivt kan det kanske tyckas, men hans restaurang har tre michelinstjärnor.

Inpirationen har Blumenthal fått från en världsberömd spansk restaurang som heter El Bulli och som också har tre michelinstjärnor. Det är ett mycket avantgardiskt kök och man måste boka bord minst ett år i förväg, men så får man också en 24-rättersmeny med spektakulär, nyskapande mat. De har bara öppet sex månader om året och byter konstant ut menyn. Vad sägs om lite salt glass eller pulveriserad gåslever?

Blumenthal lagar något mindre sensationell mat, nämligen fish and chips i det program jag ser. Men det ska bli den ultimata fish and chipsen. Förstås. Med sitt kemiska närmande av maten undersöker han fisksorter, vattenhalten i potatisar (för att få fram de bästa pommes friten) och i sin jakt på den perfekta, superkrispiga paneringen analyserar han krasförmågan i ett laboratorium. Han fördjupar sig också i den japanska tempurakonsten. Efter mycket undersökande får han fram det perfekta receptet med öl och som en sista anhalt kolsyrar han smeten innan fisken doppas däri och sänks ner i den kokande oljan - allt för att få fram så mycket bubblor som möjligt. Resultatet blir en gyllene, superkrispig fisk som liknar en månkrater.

Vad hände med gammal hederlig kokkonst egentligen?