Oj, här kommer visst mitt svamligaste inlägg på länge...

Det är renande, ungefär som ett besök hos psykologen. Själslig utrensning. Jag reder ut, kastar, arkiverar. Saker och ting blir så snabbt inaktuellt. Vi har tagit med oss en ryggmassagerulle i trä. Hmmm. Och jag trodde visst att jag skulle dansa i Kookaïklänning på Seychellerna. Och mina älskade träskor med blå blommor från Noa Noa har jag nog bara vinglat runt i två gånger. Jag minns i alla fall att jag vinglade ner på oasfalterade vägar till Amy och Brad. Och jag hade dem på Fisherman's Cove ("J, du får bära Julie ikväll, jag har fullt upp med att hålla balansen och se snygg ut...").

Vissa saker följer med oss vart än i världen vi flyttar. Vår engelska, blommiga soffa och den balinesiska himmelsängen befinner sig just nu i transit i Danmark och väntar på att flytta till Stockholm (4 tr utan hiss).

Varje gång jag byter land brukar jag byta parfym för att liksom markera en ny sinnesstämning. Innan jag började blogga brukade jag också ha en dagbok för varje land. Ett års dagboksskrivande på laptopen brukade ungefär bli 350 boksidor som jag printade och omsorgsfullt band ihop till en bok.

Frankrike efterlämnade en dagbok fylld med mina unga och mycket dramatiska känslostormar kring en historia som utspelade sig i Aix-en-Provence och Paris och Stockholm. Jag krockade med en motorcykel på väg till Louvren (det är min bästa ursäkt för att aldrig ha sett Mona Lisa) och var mest olycklig hela tiden. Och så bar jag Elizabeth Ardens Sunflower.

Sedan bytte jag till Kenzos d'Étè och drog till London. Del 1 av Londonhistorien är sunkig, även med parfym till. Jag hade stuckit till London för att arbeta som receptionist efter att ha frilansat i Stockholm. Jag hade bytt ut min stora (nåja, med londonmått mätt i alla fall) lägenhet i Sverige mot ett (eller snarare flera olika) rum i London. Jag var olycklig i Sverige och jag visste inte vad jag ville så jag vandrade runt med mina resväskor över hela London och var totalt stum. Efter Frankrike blev jag stum, som om jag dog. Jag var bedövad och smal och gick, gick, gick på Londons gator som var fulla med människor och jag gick på en massa idioter och jag gick fel, men jag var i alla fall inte i Sverige och det var huvudsaken.

Jag är som regn idag. Inte för att jag är olycklig i mitt nuvarande liv, men jag såg just ett tv-program som påminde mig om att New York är förlorat för alltid. Jag försökte intala mig att jag kan åka dit på en enveckassemester som andra dödliga. Men det är inte nog för mig. Jag har en obesvarad relation till New York, om man nu kan ha en obesvarad relation. Hursomhelst, endel saker förblir väl bara obesvarade och olyckliga. Och jag har egentligen gått vidare. Men ibland rivs det upp små flikar i min lycka och där under ligger ett förflutet som inte riktigt kan nå mig mer, men det gör ont i alla fall.

Jag packar ihop och en sekund tänkte jag: Kunde det inte vara kul att bo i Tokyo? Men jag måste landa någonstans nu. Sluta flytta, sluta packa, sluta leta. (Bli vuxen och normal någon gång, Lisa!)

Seychellerna är parfymfritt. (Orsak: Överbskyddande mor vill inte att bebis ska andas in farliga ångor.) Men nu. Jag behöver en ny start och en ny parfym. Har ni några tips? Jag vill dofta som en sommaräng efter regn.

Nu packar jag ner Seychellerna i kartonger och resväskor och en del av vårt liv här ska car boot-säljas.

.

Saken är den att jag är världens lyckligaste. Bara så att ni vet. Jag är världens lyckligaste. Nu. Men under många år var jag världens olyckligaste och ibland, mycket sällan, kommer jag ihåg alla de där dagböckerna och dofterna och jag vill aldrig mer tillbaka till det livet.
.

Men nu, kära läsare, har jag svamlat för länge och måste gå och byta blöjor.

På återseende. Och glad påsk, förresten!