Trots all choklad. Trots att allt är bra, rent faktiskt, på pappret så märker jag en plötslig skiftning, någonstans mellan klockan två och klockan tre, och så går ridån ner. Plötsligt och brutalt regnar det över mig och jag står från en sekund till en annan i ett förvridet landskap, ungefär som i en sådan där tysk expressionistisk film med långa mörka skuggor. Och jag vet bara att ingen kan älska mig när jag är så här. För jag tror inte på det, tror inte på att någon kan älska mig.
.
Och senare på kvällen går min sinnesstämning in i ett lite mer frikopplat läge, men jag befinner mig ändå inte riktigt i Bullerbyland igen. Och J, som är en förnuftig man, förstår inte riktigt vad som händer och säger något i stil med: "Men kan du inte bara tänka på något annat?"
.
Jag vet inte om det är all oro - den där femtonprocentsrisken att få ytterligare ett för tidigt fött barn - som är bakgrunden. Små, farliga antydningar som sedan visar sig inte vara något och just där, i den plötsliga avsaknaden av oro, i den tillfälliga respiten, finns det utrymme att känna.
.
Eller så är det bara det gamla vanliga: Hormoner. Men måste man verkligen vara med i en expressionistfilm bara för att man är gravid?
9 kommentarer:
När du känner så där så tycker jag att du ska lyfta på luren och ringa mig! Du vet att jag alltid finns här and you know I love you. Och dessutom är jag själv lite hormonstinn emellanåt så det behöver du inte vara ensam om ;-) Kram!
Känner igen mig så väl....fast jag är förvisso sådan för jämnan....och ännu värre som gravid.
Förstår din oro också...vet att den kommer finnas där hos mig om den dagen kommer. Tänker på dig men jisses vad jag har vart usel med kommenterandet.
Sötskrållan är ju ljuvlig på bilderna nedan:)
Massor av kramar...och ja...följ Helenas råd och lyssna på Per...som faktiskt visat sig vara en gemensam vän:)
Kramar
Oj det later inte lätt det där. Jag hoppas att det är hormonerna som spökar men förstar självklart att du oroar dig. Hoppas att du mar bättre snart.
Stor kram Lisa
Hälsa J från mig och säg till honom att det blir bättre, det tar ett tag men tro mig det blir faktiskt det. Min fru var också väldigt "hormonisk", och det utan några extra orosmoment under graviditeten.
:-)
Tack så mycket för era uppmuntrande kommentarer, det värmer! :)
Kramar!
jag känner igen mig otroligt mycket. inte just i prematurrädslan för EmmaLi gick över planderat datum med några dar, men ändå den där surrealistiska känslan av oro. inte var det så här första gången inte?
ps. om du är nyfiken på vem jag är: vet inte riktigt hur jag snokade mig hit? tror det var via bloggtoppen, men jag är inte säker :) du vet, en lång kedja av klickande hit och dit och till slut vet man inte riktigt vad osm är fram och tillbaka och vart man kom ifrån!
Ullisen: Jag var orolig första gången också, men jag hade inte alls sådana här humörsvängningar...
förra gången var jag orolig för helt andra saker... om jag säger så!
Ullisen: Jag var orolig för bristningar förra gången... Den här gången känns det som en petitess ;)
Skicka en kommentar