Vallée de Mai

Denna urskog är Unesco World Heritage Site. Att gå in i fantastiska Vallée de Mai var som att förvandlas till en lilleputt. Allt är stort och överdimensionerat.

Här växer bland annat den endemiska kokosnöten Coco de Mer. Förr i tiden trodde man att den kom från havet eftersom den ibland strandade i Indien eller på det afrikanska fastlandet. Egentligen kommer den från Praslin, det enda stället på jorden där den växer naturligt.

Denna gigantiska nöt kan väga upp till 22 kg och är världens största nöt. I Kina tror man att den är potenshöjande (kanske för att de manliga och kvinnliga kokosnötterna utseendemässigt har sin - hmmm, hur ska jag uttrycka det - mänskliga motsvarighet).

Vissa menar också att Vallée de Mai är den verkliga Edens lustgård som Bibeln refererar till.

Vi tyckte att vi hade hamnat i Gullivers resor då vi gick runt med paraply mot sol och fallande kokosnötter.

Finn J och Julie!

En manlig Coco de Mer.

Coco de Mer-palmerna kan bli upp till 30 meter höga och bli över 200 år gamla.

Kvinnlig Coco de Mer (oskalad).

Denna bild är hämtad härifrån för att ni ska se hur den skalade varianten ser ut. En Coco de Mer kostar ca 200 euro och man behöver exporttillåtelse för att föra ut den ur landet.

"Pappa, jag vill också titta på kartan!"

"Är du aldrig färdig...?"

Djungelbebis!

Praslin - med havsutsikt

Vi blev bortskämda på Praslin:

Utsikten från vår bungalow. Denna fantastiska strand heter Anse Volbert.

Vi bodde på Côte d'Or. Lovely!

Middag på Village de Pêcheur

Soluppgång över Anse Volbert

God morgon

Vi bodde i egen bungalow på Fleur de Lys (vi befinner oss fortfarande på La Digue). Perfekt för oss tre med kök/vardagsrum och sovrum.

Så här borde alla morgonar vara, tycker ni inte? Lite sol, lite regn och frukost serverad på verandan.

Lilla La Digue

Oxkärror kör fortfarande runt på ön.

En trött liten dam

Allt är gulligt på La Digue. Till och med den lilla banken!

Anse Severe är en fin strand inte långt ifrån ön "centrum" - La Passe. Den här årstiden är det säkert att bada där också.

Mittemot stranden ligger en liten bar där man kan köpa färsk fruktjuice, kokosnötter och pommes frites.

Än en gång

Låt mig åter få presentera världens vackraste strand: Anse Source d'Argent.

Faktiskt, måste jag erkänna, var den vackrare denna gång för det var högt tidvatten. Även om den också var mer turistig.

Jag ska inte urvattna inlägget med alltför många ord. Det är vackert helt enkelt. Förödande vackert.

Okdå. Det är kanske världens vackraste strand.

En söt liten stig leder en till olika strandflikar på Anse Source d'Argent

Praslins silutte

Precis vid början till Anse Source d'Argent ligger en restaurang

Bugsy Malone & co på väg mot La Digue...

Ok, låt oss ta det från början. Tidigt, tidigt på torsdagmorgonen tog lilla Bugsy Malone, J och jag färjan över till Praslin. Solen låg vackert över Indiska Oceanen och som alltid när man ger sig i väg kändes världen ny och spännande även fast det var ett återseende.

På Praslin lastade vi av bagage och vagn och bytte till en mindre båt som tog oss vidare till La Digue som mötte upp oss en kvart senare - lika vacker som alltid.

Jag kommer alltid att älska denna ö. För mig är det en bit paradis.

Sol :-)

Vädret på Seychellerna är nyckfullt - till vår fördel. Nu är det sol och vi skyndar iväg på vandringstur i bergen och avslutar med ett dopp i havet!

På återseende!

.

Uppdatering: På något underligt sätt förvandlades den där bergsvandringen till en stadsvandring i Victoria. Vi jagade runt efter kartonger och diverse tråkiga ting. Vi åt indisk take away och avslutade med ett dopp i Beau Vallon. Nu är det packning som gäller.

Näe....

Innan jag lägger upp en massa paradisbilder från vår resa måste jag bara publicera vårt nuvarande tillstånd:

Ni vet, vi skulle ju njuta av de sista dagarna på Mahé. Vandra i bergen bort mot den lilla stranden Anse Major, snorkla vid Anse Soleil, ta en båttripp över till Sainte Anne. Vi är bjudna till Cerf Island. Men alla planer är bara att kassera. I natt frös jag. Det var "bara" 26 grader (jag vet, jag vet, jag är superbortskämd). På söndag blir det sol, men då landar vi i Hamburg...

Tillbaka på Mahé

Det är en smula hektiskt här med packning och obligatorisk njutning av den sista veckan här på Seychellerna.

.

Det bästa med att inte ha Internet i några dagar är att komma hem till en email full med oöppnade mail. Email och bloggkommentarer är som små presenter för mig. Tack!

.

Svarar snart på alla era kommentarer och uppdaterar bloggen med bilder från La Digue och Praslin!

Out of office

Nu är det dags att bli seriös. Nu ska Seychellerna tas på allvar. Nu är det strikt strandliv som gäller.

Inget Internet.

Ingen telefon. (Ok då, mobilen får följa med.)

Inget vardagsliv.

Bara Paradis.

Nu drar vi till vackra La Digue och Praslin igen!

förHÖR

Efter att ha väntat i en timme i 30-gradig värme under fläktar som långsamt snurrade i taket blev vi uppkallade och fördes bort mot ett litet rum utan fönster, ungefär 5 kvadratmeter stort med fuktskador på väggarna och en unken lukt av mögel. Det är ungefär så här man föreställer sig ett förhörsrum för terrorister.
.
Vi fick sitta på en stol framför ett bord. Tänk er CSI, fast med en barnstol mittemot. En kvinna kom in i rummet och satte sig på barnstolen. En assisterande kvinna ställde sig bakom oss. Sedan såg vi skallran på ett skrivbord vid sidan av oss och tänkte "Nej...". Men jo.
.
Skallran rasslade till höger och till vänster och assistenten sa "Booo" och "Baaa" och Julie vände sig hit och dit.
.
"Hon hör!" meddelade de sedan.
.
Det var hörseltestet som vi hade åkt långt och väntat länge för.

Har jag äntligen blivit vuxen...?

När jag var liten och proppen i huset gick eller - ännu bättre! - om strömmen i hela området försvann, då blev jag alltid lyrisk. Man måste tända stearinljus och det var som förr i tiden och lite spännande och man kunde leka att det var farligt.

.

När jag var 19 år och vi körde vilse i New Jersey-trakten kände jag samma rus bubbla upp, ville inte hitta hem! Ville komma bort och kanske snubbla över en drömprins någonstans, snubbla in i ett helt annat liv eller så. Men vi hittade naturligtvis tillbaka och min kompis var lättad och jag var besviken.

.

Några år senare, på en ö i Afrika, går strömmen en tidig förmiddag och jag får panik. AC:n stannar, Julie kan bli varm, hemtelefonen fungerar inte och min mobil hade lite batteri kvar, hjälp!

.

Plötsligt vill jag ha en bil med ABS-bromsar (eller vad det heter), EU-märkta-säkerhetsanordningar på alla Julie-saker, funderar på om man inte kan sy en störthjälm åt henne av skumgummi nu när hon har börjat kunna stå utan stöd.

.

När jag var 19 år provflög jag ett litet propellerplan över Stockholm, nu vill jag sitta på ett väl rengjort golv och leka med legoklossar med min dotter.

Spa:ad

Idag blev jag - som inplanerat - bortskämd. Det var helt underbart. Lavendelolja och Bach och nu är jag mjuk som lera i kroppen. Varför har jag inte varit på spa här tidigare?

.

(Om ni kommer till Seychellerna: Lifestyle Spa, Aarti Chambers Building, Mont fleuri. Helkroppsmassage för ca 250 kr kära vänner!)

.

Dagen fortsatte i samma sävliga mode. Jag sov middag i två timmar tillsammans med Prinsessan, J lagade god middag och nu dricker jag ett (mini-)glas rödvin som avslutning på kvällen.

.
Imorgon är det car boot sale på en del av vårt liv här.

Därför klär jag inte upp mig...

Igår kväll var vi bjudna på middag och mojito. Precis innan vi skulle gå var det dags för djungelregn och fina skorna med de blå blommorna fick vackert stanna hemma. Att ta sig till A och Bs hus 400 meter bort var en strapats...

Offer för våra egna drömmerier?

Bilden kommer härifrån

Medan vi sitter här på en ö i Afrika och svettas och lider brist på matvaror visar BBC lifestyle New Scandinavian Cooking på tv. Och även fastän vi känner till jordens mörkaste och mest långlivade vinternätter med is som knastrar som sprucket glas under skorna låter vi oss förföras av programmets vackra bilder.

.

Skandinaviska, långa sommardagar har fångats i sina allra bästa kameravinklar och det är en alltid lika glad sol som skiner över kockarna. Både J och jag köper det hela för i vårt minne är Skandinavien precis så där ljuvligt som det är på tv och i pr-broschyrer.

Bilden av det perfekta Skandinavien kommer härifrån

.

Alla regniga julidagar är bortredigerade, för i New Scandinavian Cooking och i en utlandsskandinavs minnesrepertoar finns bara smultron, blå himmel och skimrande hav. Och bara man tänker Sverige så följer Nu grönskar det och Rönnerdahl automatiskt med som ett tillhörande soundtrack. Jag har flera gånger dansat runt med Julie här i värmen, bland kokospalmerna och sjungit "Du ska inte tro det blir sommar..."
.

Jag tror att både jag och J snart kommer att få en verklighetschock. Vi förväntar oss nämligen jordgubbar, hallonsaft, smultron på grässtrå, syrenbuskar, smörgåstårta, smørrebrød och rødgrød med fløde. Vi förväntar oss inte att vi sitter där i augusti och fortfarande väntar, att regnvatten droppar ner i våra roséglas medan vi sitter i tjocka koftor och fortfarande (och en smula moloket) sjunger "Du ska inte tro det blir sommar..."

Konsekvenser av depressionen

Vi har frossat i enorma lass med jätteräkor de senaste tre helgerna. Det är en konsekvens av den ekonomiska krisen.

Tidigare hade den Seychelliska staten en hel ö till räkodling, men eftersom landet närmast håller på gå i konkurs har IMF krävt att den Seychelliska staten privatiserar flera institutioner. Räkön har nu lagt ner sin verksamhet och regeringen försöker ge ön till Siva, en indisk miljardär som staten är skyldig pengar, men Herr Siva har tackat nej. Hela ön är förstörd av stora betongbassänger där räkorna har frodats. Om det inte vore för Siva skulle vi inte ha någon elektricitet här på ön. Han pungade ut med ca 3 miljoner dollar* när staten inte hade råd att betala elräkningen.

.

Hur som helst har allt detta lett till att de räkor som finns kvar reas ut, så vi har ätit flera lass med smörstekta jätteräkor marinerade i vitlök, citron och chili.

.

*Eventuella faktafel får jag skylla på min källa J.

Förberedelser för Skandinavien

Resan till Sverige går i ganska många steg: La Digue-Praslin-Mahé-Frankfurt-Hamburg-Århus-Köpenhamn-Stockholm. Vissa nedslag är ytterst parentetiska, medan andra blir lite mer varaktiga.

.

Gradvis gör vi oss beredda på Sverige.

.

Jag försöker att tala danska med J tills jag får ont i halsen. (Och tills J blivit irriterad på mina teatraliska imitationer av danskar. Men jag måste liksom gå in i mitt rollspel till fullo för att få till den rätta accenten.)

.

J försöker att tala svenska (tills jag inte längre orkar höra mitt språk i mupp-variant).

.

Dessutom brukar jag öppna kylskåpet för Julie och säga: "Skandinavien!"

Jag vill ju inte att hon ska få en chock (när hon kommer tillbaka till sitt kalla hemland).

En överdos av Julie?

Någon som däremot gärna får lysa upp på min mobil-display är förstås Julie. Jag försöker hålla mig ifrån att publicera bilder och inlägg om henne på den här bloggen, men jag kan liksom inte låta bli när hon är så där superdupergullig att jag bara måste dela med mig till resten av världen! (Inte för att jag är säker på att resten av världen är lika exalterad över detta underverk som jag...)

Innan hon föddes funderade jag på om jag överhuvudtaget skulle ha bilder av henne på min blogg för jag ville inte exploatera henne alltför mycket, men hur mycket självkontroll är det egentligen möjligt att ha?

Julies vara eller icke vara på bloggen är väl inte direkt frågan, men snarare hur mycket? Hur mycket Julie?

Det är speciellt som jag närmar mig Sverige som jag känner ett behov av att gömma mig och min familj lite och krypa in i en kokong. När jag är utomlands känns bloggandet "säkert", på avstånd. Men nu flyttar bloggen snart hem. (Och ja, jag säger hem utan " " som ni märker! Det ni!)

Hursomhelst. 18 dagar kvar till Danmark. Sverige kommer närmare...

Myror...

Det är varken centipedes eller kackerlackor som är det värsta - även om en kackerlacka knockade J i huvudet häromdagen. Det är myrorna. De är överallt och kommer i alla storlekar. Man tittar på matbordet och plötsligt är det som om man fått 4D-seende och inser att bordet lever. En tunn matta av ljusbruna minimyror kravlar hysteriskt runt och det spelar ingen roll att vi sprayar med badrumsrengöringsmedel som till och med fick en tredelad centipede på fall.

.

Svarta myror lindansar fram på klädstrecken och kryper ner i kläderna. Myror går helt fräckt i karavan längs med vardagsrumsväggen. Jättemyror (som bits!) kryper hemtamt runt på köksgolvet. Men droppen var när jag insåg att de där miniminimyrorna hade tagit sig in i min mobil och kröp runt bakom displayfönstret. De kryper också runt på tangentbordet på laptopen och de drar sig inte för att ta sig vidare uppför mina händer och armar medan jag skriver.

.

Men jag vet att när jag sitter där i Sverige en mörk vinterkväll utan snö och går tillbaka i mitt bloggarkiv och finner detta inlägg så kommer jag att förlåta myrorna för allt - bara jag åter kunde ligga på världens vackraste strand...

Inplanerad bortskämning

Bokat: Lördag förmiddag, helkroppsmassage.

Nu börjar projektet helrenovering av småbarnsmamma. Seychellerna i sig har varit rena hälsokuren, men nu är det dags att pressa musten ur detta island spa innan det blir dags för Skandinavien.

Resa med Google Earth

Igår tog vi en tur till Värmland efter att ha kollat in Stockholmstrakten. Lägenhet i Stockholm och sommarhus i Värmland? Sedan googlade vi vidare till Danmark och mätte hur långt det var mellan våra länder.

Jag minns när vi googlesemestrade på Seychellerna och drömde om att flytta hit. Vi zoomade in oss på små pärlor i Indiska Oceanen och fyllde i med vår fantasi och när J fått jobbet ringde vi runt till alla vi kände och tvingade dem att också googla in sig på "våra" öar.

.

Nu nostalgigooglar vi på trakter som vi redan känner till. Vi googlegår på gator i Stockholm, tittar in i Js föräldrars trädgård och googlar skidåkning i Dalarna.

.

När jag var liten brukade jag sitta med vår stora kartbok i knät och drömma om olika platser och fantisera om hur det såg ut i en liten ungersk by eller längs med den den amerikanska västkusten. Jag planerade hela liv utifrån den där kartboken. Jag skulle bo där, där och där.

Nu önskar jag ibland att min google earth kunde stanna någonstans, zooma in och vila på den platsen.

Hur hypnotiserar man en bebis till sömns?

Under förhistorisk tid kastades det örter i kokande vatten och en äggklocka sattes på 10 minuter, sedan lät man sig ångas under en handduk tills man var rosig och då var det dags för peeling, kallt vatten och en härlig ansiktskräm. Vips var man renoverad och snygg!

Jag kom bara att tänka på det imorse klockan 5 då min bebis - som för övrigt somnade kl. 22 igår - väckte mig, pigg som en mört (hon, inte jag).

.

När kommer man någonsin att ha tid för lyx som att fila fötterna eller sova länge på mornarna?

.

Julie sover i snitt 2-3 timmar mindre än bebisar i hennes ålder brukar göra. Kan man inte öka hennes sömnbehov på något sätt?

.

Plötsligt inser jag att allt det där man hört om att man inte man får någon tid till sig själv efter att man har fått barn är sant! Jag minns att jag och en vän under den förhistoriska tiden (dvs pre-barn) skrattade åt föräldrar som påstod att de inte ens hade tid att duscha. Ha! tänkte jag, sådan tänker jag minsann inte vara.

.

Som om man hade ett val... Eller jo, man har ett val; mellan att äta frukost eller duscha.

.

Nu är Julie lite äldre så det går lite lättare och jag hinner både duscha och äta frukost, men mina gamla huskurer känns fortfarande som en avlägsen lyx.

.

Men det är värt det, för det underbaraste som finns är att dansa med Julie till Corinne Bailey Rae medan det regnar utanför och jag älskar att vakna upp till Julie varje morgon.

.

Men jag älskar också när hennes ögonlock faller tungt över sömniga, safirblå ögon...

Oj, här kommer visst mitt svamligaste inlägg på länge...

Det är renande, ungefär som ett besök hos psykologen. Själslig utrensning. Jag reder ut, kastar, arkiverar. Saker och ting blir så snabbt inaktuellt. Vi har tagit med oss en ryggmassagerulle i trä. Hmmm. Och jag trodde visst att jag skulle dansa i Kookaïklänning på Seychellerna. Och mina älskade träskor med blå blommor från Noa Noa har jag nog bara vinglat runt i två gånger. Jag minns i alla fall att jag vinglade ner på oasfalterade vägar till Amy och Brad. Och jag hade dem på Fisherman's Cove ("J, du får bära Julie ikväll, jag har fullt upp med att hålla balansen och se snygg ut...").

Vissa saker följer med oss vart än i världen vi flyttar. Vår engelska, blommiga soffa och den balinesiska himmelsängen befinner sig just nu i transit i Danmark och väntar på att flytta till Stockholm (4 tr utan hiss).

Varje gång jag byter land brukar jag byta parfym för att liksom markera en ny sinnesstämning. Innan jag började blogga brukade jag också ha en dagbok för varje land. Ett års dagboksskrivande på laptopen brukade ungefär bli 350 boksidor som jag printade och omsorgsfullt band ihop till en bok.

Frankrike efterlämnade en dagbok fylld med mina unga och mycket dramatiska känslostormar kring en historia som utspelade sig i Aix-en-Provence och Paris och Stockholm. Jag krockade med en motorcykel på väg till Louvren (det är min bästa ursäkt för att aldrig ha sett Mona Lisa) och var mest olycklig hela tiden. Och så bar jag Elizabeth Ardens Sunflower.

Sedan bytte jag till Kenzos d'Étè och drog till London. Del 1 av Londonhistorien är sunkig, även med parfym till. Jag hade stuckit till London för att arbeta som receptionist efter att ha frilansat i Stockholm. Jag hade bytt ut min stora (nåja, med londonmått mätt i alla fall) lägenhet i Sverige mot ett (eller snarare flera olika) rum i London. Jag var olycklig i Sverige och jag visste inte vad jag ville så jag vandrade runt med mina resväskor över hela London och var totalt stum. Efter Frankrike blev jag stum, som om jag dog. Jag var bedövad och smal och gick, gick, gick på Londons gator som var fulla med människor och jag gick på en massa idioter och jag gick fel, men jag var i alla fall inte i Sverige och det var huvudsaken.

Jag är som regn idag. Inte för att jag är olycklig i mitt nuvarande liv, men jag såg just ett tv-program som påminde mig om att New York är förlorat för alltid. Jag försökte intala mig att jag kan åka dit på en enveckassemester som andra dödliga. Men det är inte nog för mig. Jag har en obesvarad relation till New York, om man nu kan ha en obesvarad relation. Hursomhelst, endel saker förblir väl bara obesvarade och olyckliga. Och jag har egentligen gått vidare. Men ibland rivs det upp små flikar i min lycka och där under ligger ett förflutet som inte riktigt kan nå mig mer, men det gör ont i alla fall.

Jag packar ihop och en sekund tänkte jag: Kunde det inte vara kul att bo i Tokyo? Men jag måste landa någonstans nu. Sluta flytta, sluta packa, sluta leta. (Bli vuxen och normal någon gång, Lisa!)

Seychellerna är parfymfritt. (Orsak: Överbskyddande mor vill inte att bebis ska andas in farliga ångor.) Men nu. Jag behöver en ny start och en ny parfym. Har ni några tips? Jag vill dofta som en sommaräng efter regn.

Nu packar jag ner Seychellerna i kartonger och resväskor och en del av vårt liv här ska car boot-säljas.

.

Saken är den att jag är världens lyckligaste. Bara så att ni vet. Jag är världens lyckligaste. Nu. Men under många år var jag världens olyckligaste och ibland, mycket sällan, kommer jag ihåg alla de där dagböckerna och dofterna och jag vill aldrig mer tillbaka till det livet.
.

Men nu, kära läsare, har jag svamlat för länge och måste gå och byta blöjor.

På återseende. Och glad påsk, förresten!

Kärlek

Svalkar mig i vårbilder från Sverige

Det är 30 grader varmt och utan pardon. Jag tar med mig Julie ut i trädgården, men knappt en bris berör Seychellerna den här årstiden. Just som vi smälter bort som glass i solen kommer ett mail med sval, svensk vår nedpackad i en bifogad fil. Jag älskar det, älskar när våren bryter fram som vågkrusningar under tunn is.

Snart går jag barfota på sommarstigar, snart äter vi jordgubbar med vispgrädde, snart sitter jag och Julie i Hagaparken och blåser maskrosor, snart går jag och J på legendariska stadsvandringar från hösten 2005...

Längtar... och vemodar över Seychellerna.

Where the streets have no name

Vi bor på den slingriga vägen som leder mot ingenstans, det vita huset vid det stora mangoträdet... Är ni med?

.

Det är inte helt rätt att hitta hem till oss. Det finns inga gatunamn i området där vi bor så beskrivningarna blir i stil med "huset bakom Tequila Boom" eller "huset vid det tredje papayaträdet". Charmigt, men ganska opraktiskt.

.

För ett tag sedan fick vi ett hotbrev om att vårt vatten skulle stängas av med omedelbar verkan om vi inte betalade räkningen nu! Vi hade tydligen fått en tidigare räkning som måste ha hamnat på villovägar. Antingen hittade brevbäraren inte det vita huset vid det stora mangoträdet eller så har räkningen blåst iväg i vinden. Ibland ser man nämligen en räkning sitta och fladdra i tvättlinan bland våra kläder ute på altanen. Vi har nämligen inga brevlådor heller så brevbäraren tycker att tvättlinan är en utmärkt brevhållare.

Pirater!

Nu har somaliska pirater tillfångatagit människor på Seychellerna. Först var det en katamaran som blev kapad och nu i veckan drabbades en forskningsbåt som används till att ta med turister från ön Assumption till UNESCOmärkta ön Aldabra. Turisterna hade precis satts av och båten var på väg tillbaka till Mahé då piraterna slog till. Tio personer (besättningen) hålls nu som gisslan och frågan är nu hur bankruttsdrabbade Seychellerna ska ha råd att betala lösensumman.

Lockig eller lockig?

Det är inte frågan om, utan hur. Hur lockig? På en skala mellan 1-5. J har ju sitt rufs - även om hans lockar inte är av samma kaliber som mina förstås. Och mina lockar, ja, de är ett kapitel för sig.

Julie har fortfarande rakt hår, men när hon blir varm och svettig i nacken står fjunet upp i söta lockformationer.

Så jag antar att hon blir lockig. Om inte lockigt + lockigt = rakt enligt någon minus plus minus blir plus-hypotes som J framlade.

Ja, som ni förstår håller vi andan av spänning....

Happy birthday!

J fyller år idag (Tillykke, skat!) och vi skålade med våra amerikanska vänner på Fisherman's Cove. När jag satt där, med hela den Indiska Oceanen framför mig, kändes det lite sorgligt att vi snart ska lämna allt detta. Speciellt som Madame J försöker muta J att stanna. Hon gör det så där lagom subtilt:

Om vi stannar får vi en villa med pool i Glacis för 45.000 rupees (ca 2000 euro och kliniken betalar hela kalaset). Då ingår även fantastisk utsikt över havet.

Men J är fullt upptagen med att leta efter en volvo...

Glad, gladare, gladast!

Julie tenderar ibland att klä sig i sina matportioner snarare än att äta dem. I våra barnböcker står det att man inte ska torka av maten som hamnar utanför, barnen ska istället lära sig att slicka i sig maten. Jag vet inte riktigt... De där exempelbarnen som barnboken talar om måste ha exceptionellt långa tungor, tror ni inte?