Min mamma stötte på sin granne strax efter att Julie hade fötts. Hon berättade att jag hade fått barn. "Va?" undrade han. "Jag såg ju Lisa för en tid sedan, jag såg inte ens att hon var gravid." Det är just det som känns så konstigt. Precis som man hade börjat känna sig gravid "på riktigt" var det över. Plötsligt står man bara där med en liten docka.Hela detta år har varit som en snabbfilm: London - Seychellerna/Stockholm - Julie. Allt förändras från den ena dagen till den andra.
Jag kan känna en sorg över att tiden inte har fått ha sin gång. Julies födelse blev inte den rena euforiska glädje som jag hade hoppats på eftersom glädjen blandades upp med oron över hur hon skulle må. Men lyckan lyckades ändå tränga igenom all rädsla. Mötet med Julie var magiskt, även om man var lycklig med återhållsamhet.
När jag ser mammor med sina fullgångna barn i sjukhuskorridorerna känns det tungt att Julie inte får vara så stark som de barnen och att jag inte får känna mig trygg i detta nya. Jag har bara kunnat visa upp henne för några få utvalda, inte kunnat gå ut med henne, inte haft en präktig trekilos bebis på armen. Men samtidigt har det inte alls känts tragiskt att hon är så liten, för hon känns bara som en minibebis. Hon har sin bestämda vilja redan nu.
I söndags åkte J tillbaka till Seychellerna. Det kändes hårt. Men nu är det bara att hoppas att livet fortsätter att vara en snabbfilm lite till så att vi snart är återförenade alla tre.
(På bilden ovan ser ni en glimt av en 20 dagar gammal Julie.)
