31 augusti 2007

Telefonen som försvann

Att det måste vara komplicerat i London hade man ju liksom förstått. Och man trodde att det var det man just hade varit med om när man äntligen fick kontraktet bara några dagar innan man hamnade på gatan. Men det var visst inte riktigt slut än. London är ju en stad av kaliber, en stad som inte är att leka med. Det måste ju bli lite nervpirrande, så där som på film, så där så att man känner att man har lyckats besegra en telefon eller nåt.

Problemen började (fortsatte) igår eftermiddag. Säljarens telefon var mystiskt nog plötslig avstängd. Kalibalik och vårt fel förstås. För vi hade ringt till telefonbolaget och sagt att vi skulle flytta sista augusti och telefonbolaget hade sagt "Visst, ni får telefonen om 10-14 arbetsdagar". Vad de inte sa var att de skulle avaktivera säljarens telefon omedelbart.

Men sedan visade det sig att så var det ju förstås inte heller för det var inte alls vårt fel eller telefonbolagets fel. Säljarens telefonnummer hade bara försvunnit någonstans i tomma intet och att telefonen hade slutat fungera hade med något helt annat att göra och inte med oss och absolut inte med telefonbolaget. Men det tyckte förstås inte säljaren som var rosenrasande. På oss. Förstås (telefonbolag är för stora att bråka med). Säljaren krävde att vi omedelbart skulle avaktivera flytten av vår telefon vilket skulle betyda att vi skulle vara utan telefon och Internet i nån en månad eller så.

Telefonerna gick varma mellan våra advokater och säljaren hotade med att inte lämna ut nyckeln till oss. Säljaren "had gone ballistic" enligt mäklarens egen utsago. Och där satt vi och såg på denna komedi från första parkett och undrade vad det egentligen var frågan om. Men man börjar bli van. Och eftersom säljaren redan lämnat nyckeln hos mäklaren strosade jag upp dit, hämtade nyckeln i alla fall och köpte en latte på Starbuck's.

Så har man blivit lägenhetsägare.


8 saker om mig

Aradil har utmanat mig.

Regler: Den som blir utmanad skriver ett eget blogginlägg som innehåller åtta fakta eller vanor om en själv. I slutet av inlägget utmanar bloggaren åtta nya personer. Glöm inte att lämna en kommentar om utmaningen i kommentarrutorna på deras bloggar, så att de vet att de har blivit utmanade.

1. Jag blir mer nervös när jag ska göra små saker som att ringa någon myndighet än att när jag ska göra stora livsavgörande saker som att flytta utomlands.

2. Jag gillar sura saker såsom
röda vinbär och frukter som knappt blivt mogna (älskar krispiga, gröna äpplen precis innan de skiftar från kart till mogna frukter).

3. När jag var 19 år fick jag styra ett litet propellerplan över Stockholm.

4. Jag har svårt för att bestämma mig när det gäller små, oväsentliga saker. När jag var liten kunde denna lilla neuros leda till sekundärvinster. Jag kunde stå och vela mellan två glassar i evigheter, till slut blev min mamma ofta så trött på mig att jag fick båda två!

5. Jag älskar friterad tofu doppad i soya.

6. Jag har läst ryska.

7. När jag var liten hoppade jag runt på isflak.

8. Jag är mycket engagerad i det som hände under andra världskriget och Förintelsen. Att besöka Auschwitz-Birkenau var något av det mest ångestfyllda jag har upplevt.


Jag utmanar: Pumita, Thérèse, Sara, Haydee, Nadia och Dig som läser detta och vill vara med.

29 augusti 2007

Ordlös onsdag - Badande londonbor

Denna bild är en del i kedjan ordlösa onsdagar. Fler bilder hittar du här.

27 augusti 2007

Kök eller laboratorium?

Det där med matprogram är ju något som blivit populärt över hela världen. Här i Storbritannien är den mest kända kocken kanske den nakne kocken. Men nyligen såg vi ett program med en annan kock - Heston Blumenthal. Eller han är egentligen inte kock. Men han har en restaurang som heter The Fat Duck och ett matlagningsprogram. Men det är inte frågan om vilken matlagning som helst. Det handlar om matlagning på kemisk nivå. Istället för att som vanliga kockar smaka av maten för att avgöra vad som är gott analyserar han vad den innehåller, vilka aromer den har och får resultat som att ost och choklad har många gemensamma kemiska nämnare och kommer då fram till att gorgonzola och choklad går bra ihop. Han försöker finna de perfekta smakerna och kombinationerna på laboratorisk väg. Lite anal-retentivt kan det kanske tyckas, men hans restaurang har tre michelinstjärnor.

Inpirationen har Blumenthal fått från en världsberömd spansk restaurang som heter El Bulli och som också har tre michelinstjärnor. Det är ett mycket avantgardiskt kök och man måste boka bord minst ett år i förväg, men så får man också en 24-rättersmeny med spektakulär, nyskapande mat. De har bara öppet sex månader om året och byter konstant ut menyn. Vad sägs om lite salt glass eller pulveriserad gåslever?

Blumenthal lagar något mindre sensationell mat, nämligen fish and chips i det program jag ser. Men det ska bli den ultimata fish and chipsen. Förstås. Med sitt kemiska närmande av maten undersöker han fisksorter, vattenhalten i potatisar (för att få fram de bästa pommes friten) och i sin jakt på den perfekta, superkrispiga paneringen analyserar han krasförmågan i ett laboratorium. Han fördjupar sig också i den japanska tempurakonsten. Efter mycket undersökande får han fram det perfekta receptet med öl och som en sista anhalt kolsyrar han smeten innan fisken doppas däri och sänks ner i den kokande oljan - allt för att få fram så mycket bubblor som möjligt. Resultatet blir en gyllene, superkrispig fisk som liknar en månkrater.

Vad hände med gammal hederlig kokkonst egentligen?

26 augusti 2007

Snart etablerad i London

Jag känner mig väldigt etablerad, tittar på ekgolv, diskuterar när soffan ska levereras, funderar på om väggarna borde målas i white chiffon eller natural calico. Och försäljaren talar om wood engineering och olika membran och säger att man måste skruva fast solid wood i plywood (eller nåt) och jag nickar belevat. Och Jakob tror förstås inte att jag vet vad en slagborr är.

Det är nästan så att man får hejda sin iver och påminna sig om att detta bara är hemma för ungefär tre år. Inte fästa sig för mycket. Inte älska för mycket. (Och framför allt, inte spendera för mycket.) Men jag har ändå svårt att tro att jag skulle förälska mig fast i London.

25 augusti 2007

Notting hill Carnival

I helgen börjar karnivalen som är Europas största gatufest. Man kan lyssna på musik, betrakta dansarna i karnivalståget, äta mat m.m. Karnivalen har 40 år på nacken och temat för i år är "Set All Free".

Själv har jag missat dessa festligheter. Eller jag har upplevt dess biverkningar när jag arbetade i Bayswater och skulle ta mig hem i folkmyllret. Alla bussarna var omdirigerade och jag kom hem först vid midnatt. Hela Notting Hill med omnejd är fullkomligt lamslaget vid denna tid på året. Det borde väl vara dags se vad det egentligen är frågan om. Det är möjligt att kartongerna får vänta...

Engelsk byråkrati

Allt i England är komplicerat. Vi måste flytta telefonen så vi ringer för att arrangera detta. Först kan telefonbolaget inte säga om vi kan behålla vårt telefonnummer eller inte. Det ska de fundera på i ungefär 3-5 arbetsdagar. När de sedan har bestämt det tar det ca 14 arbetsdagar innan telefonen börjar fungera på nya stället. Och inte förrän vi har vårt telefonnummer kan vi flytta internet, något som också tar 7 arbetsdagar.

Att hyra flyttbil är inte heller lätt för flyttbilsfirmorna har bara öppet på lördagförmiddagar och stängt om söndagar. Eftersom de flesta människor jobbar på vardagar och måste flytta under helgen kan man inte lämna tillbaka bilen förrän på måndag. Och man får förstås betala därefter.

Men allt känns bara som petitesser när vi har fått vår lägenhet!
Solen skiner för första gången på evigheter. Mitt emellan allt packande ska vi försöka klämma in lite utomhusliv också. Livet är ganska underbart ändå!

24 augusti 2007

Play

Ett telefonsamtal senare är lägenheten vår. Advokaten har nu kontraktet i sin hand och den sista eftermiddagen i augusti får vi nycklarna. Så om en vecka har vi vårt första riktiga engelska hem. Filmen rullar vidare.

Plötslig handlingsförlamning

Efter en liten nostalgitripp till Sri Lanka är man tillbaka i London. Regn, regn, regn och ett hem som hägrar. Ska man äntligen få komma in i värmen eller är det ett liv i hemlöshet som väntar? Lägenheten vi för tillfället hyr är som en stillbild med halvpackade kartonger och kläder som hänger på tork. Plötslig handlingsförlamning har inträffat i vårt liv. Förhoppningsvis kan vi trycka på play senare i eftermiddag. Mäklaren ska nämligen ringa och lämna besked idag. Kanske borde man få panik, men paniken vill bara inte infinna sig, har blivit för luttrad av Londonlivet för att orka hetsa upp mig. Det är bättre att spara på krafterna, försöka se allting utifrån och låtsas som om man egentligen inte är med, som om allt bara är en film med många spänningsmoment.

23 augusti 2007

Elefantbarnhemmet i Pinnawala

Gårdagens bild var från min resa i Sri Lanka. Höjdpunkten var att få besöka elefantbarnhemmet i Pinnawala. Här togs föräldrarlösa elefantungar om hand. Vissa var inte längre så små, men många matades ännu med nappflaska. Det var en otroligt fascinerande upplevelse! Bara att känna på deras hud som är så där torr och dammig som man föreställer sig.




Jag höll den lilla elefantungen på bilden ovan i snabeln och den ville plötsligt stoppa hela min hand i munnen och suga på den.







Elefanterna älskade att bada. I samlad tropp marscherade de ner till vattnet. Jag hjälpte till att tvätta dem. De njöt av att bli masserade och ompysslade.

Överlycklig!

På väg ner i vattnet

Till sist fick jag rida på en elefant (inte på barnhemmet, utan lite längre bort). Det var en söt elefanthona som hette Rani. Det var helt fantastiskt att rida på en elefant. Man sitter bakom ett stort fjunigt huvud och de är luktlösa (till skillnad från hästar som jag är allergisk mot). Efter ridturen skrubbade jag Rani med kokosnötsskal och hon brummade belåtet. Sedan tog hon tag i mig med snabeln och ville dra mig till sig så att jag höll på att ramla i vattnet. Det är ofattbart så mycket styrka som sitter i den där snabeln.

22 augusti 2007

Ordlös onsdag - Badande elefanter

Denna bild är en del i kedjan ordlösa onsdagar. Fler bilder hittar du här.

21 augusti 2007

Livet i en pappkartong

Om exakt elva dagar är det meningen att vi ska flytta till vår nya lägenhet. Men vi har inte fått kontraktet än och i fredags ringde mäklaren.

Linjen sprakade här nere i underjorden.

"Jag sitter här med C... och jag tror att..... men kanske.... Hoppas att er hyresvärd är schysst... Eh, jag måste visst... tillbaka senare...." Klick.

Han ringde inte tillbaka. När Jakob ringde upp en stund senare, menade mäklaren att allt var lugnt. "Men packa inget!" la han till.

De vi köper lägenheten av är redo att flytta, men deras nya lägenhet är inte redo för dem. Och vi har sagt upp vår lägenhet till månadsskiftet eftersom vi har två månaders uppsägningstid. Och naturligtvis har vi börjat packa. Lägenheten består bara av travar med kartonger och vi äter på utvalda tallrikar som ännu inte har blivit inslagna i tidningspapper och vi kan inte se dvd:er, läsa böcker eller sy fast knappar som fallit av jackan för det mesta av vårt liv ligger i fyrkantiga boxar. Och utanför är det så tjocka moln att det liknar skymning och vinden blåser bort den lilla sommar som knappt ens har börjat och snart är det september (som ska bli indiansommarlik) och vi skulle ju sitta på balkongen i nya lägenheten och dricka vin i solen.

I England finns det inga garantier när man köper lägenhet. Inte förrän man står där med nyckeln i handen är den säkrad.

18 augusti 2007

Ingmar Bergman

Vilken chock jag fick när jag gick in på Aftonbladet idag. Ingmar Bergman är död. Var ju i Frankrike när han gick bort så jag har inte vetat någonting. Så sorgligt. Nu blir det inga fler vackra filmer av honom. Även om han gång på gång sa att detta var den sista så hoppades man ju alltid på mer. Men han blev ändå 89 år gammal.

Ingmar Bergman är det man alltid kan stoltsera med här i utlandet. Bergman och Abba. Mötte för övrigt en engelsman igår som var tokig i svensk musik. Han kände till Carola, Alcazar, Charlotte Perrelli och artister som inte ens jag kunde namnet på. Och Robyn ligger visst etta på topplistan här i England fick jag veta. Efter några glas vin och champagne sjöng engelsmannen till och med "ont, det gör ont..." i mitt öra och sedan var han så generad över att ha blottat sina innersta svagheter att han måste krumbukta sig i stolen.

Det är visst inte bara Bergman som är berömd utomlands.

17 augusti 2007

Anaïs Nin

Efter Lot och Dordogne sov vi i våra sovsäckar i bilen på någon bensinmack någonstans norr om Orléans. Först klockan tre nästa dag skulle färjan från Calais avgå. Vi kunde hinna med det där andra också. Vi skulle ändå förbi Paris. Vi hade ändå en massa timmar över och vi vaknade ändå före solen gick upp och drack kaffe från automaten inne på macken. Och vi hade tillplattade pain au chocolat i bilen. Så vi ställde i satellitnavigationen på Louveciennes och körde.

Jag har länge velat åka till Louveciennes. Jag har faktiskt varit nära. I St Cloud för att beundra utsikten 2002. I Paris på varierade gator 2003. Denna dag skulle jag till Louveciennes 1931 där författarinnen Anaïs Nin bodde.

Det var tidig morgon när vi kom till Louvecienne. Staden var alldeles tyst och morgonblå. Inte en människa på gatorna, jo en, där på torget, med grönsakslådorna.

"Vet ni var Anaïs Nin bodde?"
"Ingen aning, men berätta gärna om du hittar huset", skrattade grönsakshandlaren.

Utan address, hur skulle jag kunna hitta hennes hem? Jakob och jag gick runt lite på måfå. Det var en vacker liten stad utanför Paris. Fortfarande intakt.

Byn Louvecienne en tidig morgon

"Louveciennes påminner om den by där Madame Bovary levde och dog. Den är gammal, orörd och oförändrad av det moderna livet. Den är byggd på en kulle med utsikt över Seine. Klara nätter kan man se Paris." Så börjar Anaïs Nins dagbok 1931-1934.

Anaïs Nin strävade efter att bli en berömd författarinna, men det hon blev känd för var sina legendariska dagböcker (över 15.000 maskinskrivna sidor). Hon umgicks i litterära kretsar i Paris under 30-talet. 1931 mötte hon Henry Miller vilket ledde till stora omvälvningar i hennes inre liv.

Jakob och jag fortsatte bort mot stationen och på väg tillbaka mot det lilla centrumet, redo att ge upp. Men plötsligt stod vi utanför hennes dörr.


Man kan inte komma in i huset som har nya ägare

Huset hon bodde i beskrivs med värme. Hon ägnade många omsorger åt att göra det till hemma:

"Jag hade en känsla av att jag gjorde förberedelser för kärleken som skulle komma. Som när man spänner upp baldakiner, rullar ut ceremoniella mattor, som om jag först måste skapa en underbar värld att hysa den i, att ta emot denna hedersgäst i på ett värdigt sätt."

Detta är scenen för litterära middagar, otrohet och dagboksskriverier. Hon pendlar mellan sin trygga tillvaro i det välbärgade hemmet i Louveciennes och det fattiga, dekadenta livet med Henry i Paris.

Stationen i väntan på Paris.

"Man kan höra hur det lilla tåget från och till Paris visslar. Det ser ålderdomligt ut, som om det fortfarande var på väg med personer ur romaner av Proust som skulle ut och äta middag på landet."

Riktigt så gamla är inte tågen som passerar Louveciennes idag. Om Anaïs hade levt idag hade hon säkert varit en framgångsrik bloggare. Hennes dagböcker, hennes bekännelser kan på sitt sätt tyckas vara lite av en föregångare till bloggen.

"We write to taste life twice, in the moment and in retrospection." Anais Nin

Slottet inte långt från Anaïs hem

16 augusti 2007

Om att campa

Jakob hade målat upp en romantisk bild av camping och det var ganska romantiskt. Men kalla duschar och toaletter som inte fungerade var också en del av verkligheten. Och det där med att vara spontan och kontinental funkade inte så bra. När vi kom ner till Atlantkusten var campingarna fullbokade. Eller det fanns en där vi kunde bo i fem dagar - om vi flyttade tältet mellan olika platser tre gånger.

Vi hade nästan förlorat hoppet när vi hittade campingplatsen i Ondres. Men duschen strilade med några få kalla strålar och det var omöjligt att tvätta mitt tjocka hår. Dessutom hade jag fått soleksem redan första dagen på stranden så jag såg ut som en trumpetfisk enligt Jakob och det där med camping kändes allt mer besvärligt.

Som tur var insåg min snälla älskling att om det fortsatte i den här stilen skulle det aldrig mer bli någon camping av för oss två så han sa att jag behövde skämmas bort och så tog han mig till ett fantastiskt spa! Det var som en gigantisk bubbelpool med saltvatten. Den största delen av spat låg inomhus, men man kunde också simma ut och bada utomhus i 34 gradigt vatten. Där flöt jag omkring i evigheter och sedan njöt vi av hammam (turkiskt bad).

Vid medelhavet hade jag ju lyckats förboka plats så där var det bara att slå upp sitt tält och ta ett dopp i havet. Fortfarande problem med halvljumna duschar, men man kunde i alla fall diska utan att behöva koka upp vattnet först.

På det hela taget var det kul att campa och mysigt att ligga inne i tältet medan det småduggade utanför. Lustigt nog målar Jakob upp ett helt annat scenario inför sina vänner. Jag spelar förstås rollen som Prinsessan på ärten i detta drama och jag hör honom glatt dramatisera i telefonen inför sina vänner. Jag är ungefär Posh på äventyr i bushen. Och det berättar han nästan stolt. Min fråga är nu: Vill killar att vi ska vara sådana? Är det därför de späder på myten om koketta tjejer som inte vill tälta när verkligheten egentligen är en annan? Men varför?

Verkligheten

15 augusti 2007

Sarlat-la-Caneda

Om man älskar gamla städer måste man bara åka till Sarlat! Denna stad har högst koncentration av medeltida och renässanshus i hela Frankrike. En helt fantastiskt söt stad, inte långt från underbara Domme som jag skrev om tidigare. Varje onsdag hålls här en stor marknad. Detta är centrum för fois gras, men det är inget som lockar mig. Däremot blir man helt vimmelkantig av all skönhet. Precis som av hela denna trakt i Frankrike. (Svd har skrivit en artikel om Dordogne om ni vill veta mer.)

Denna stad är större än lilla Domme. Här finns kanske inte storstadsliv, men småstadsliv med affärer, restauranger och folkliv. Staden är gammal, men den är inte ett museum, eller en turistattraktion. Här pågår livet fortfarande. På torget Place de la Liberté var det uppträdande och det vimlade av människor och någon bil såg vi inte till. Man skulle lätt kunna låtsas att man befann sig på 1600-talet. Jag önskar att jag hade haft mer tid att utforska detta område. Skönheten är obeskrivlig. Mina ord räcker inte till så jag får låta bilderna ta över.




Jakob suktar efter franska bakelser som vanligt




Här köpte vi tryffelolja



Här vill jag bo!

''Just to glimpse the black, mysterious river at Domme from the beautiful bluff is something to be grateful for all one's life.'' Henry Miller. Dessa ord förde oss till Domme.

Vi hade kört genom Lot, ett område känt för sin skönhet, men det var först när vi började komma upp mot Dordognetrakter som det verkligen började brännas. För egentligen har ju denna resa inte bara varit en semesterresa för oss utan det har också varit jakten på ett hem. Var kan vi bo? Vad kan bli hemma? Var kan vi slå ner våra rötter och skapa oss vår egen oas?

Redan när vi körde på väger uppför berget kändes det speciellt. Husen hade ändrat karaktär och blivit solvarmt sandfärgade och det var skogsbeklädda kullar och Dordagnefloden som slingrade sig.

Så kom vi fram till Domme. En medeltida "bastide village" med utsikt över floden och dalen. Det var fullt med människor, en karusell snurrade runt på utsiktplatsen och här kunde jag bo! Det var turister i byns mitt, men inte i hela området, utan det fanns gator och gränder som var hemliga, inte för alla. Jakob och jag promenerade lyriskt på gatorna. Tänka att bo i det där huset! Eller det! Allt var vackert. Det fanns inte en endaste ful fläck på verklighetens bild. Husen var välskötta och vinrankor och blommer klättrade på fasaderna. Det var nog så nära drömmen man kan komma. Om ni vill läsa mer om Domme finns en artikel här.

Utsikten från Domme var fantastisk, också då det var mulet

St-Cirq-Lapopie

Ok, jag vet att klimax kanske redan borde vara nått vid det här laget efter bombastiska lovord och en drös av bilder på bloggen, men både Atlantkusten och Medelhavet bleknade när vi körde in i landet mot Lot och Dordogne. Området ligger ungefär mitt emellan de båda haven, norr om Toulouse och Pyrenéerna och sydöst om Bordeaux. För att vara mer specifik talar ligger platsen jag först ska berätta om inte allt för långt från Cahors.

Vi hade kört från campingen i Mèze och skulle köra upp mot Paris med några nedslag i några utvalda byar. Först på kartan var St-Cirq-Lapopie. Ja, ni hör själva, bara namnet! En mening var allt den fick i guideboken, men det var en mening med tyngd: "Perched high above the Lot, one of France's prettiest villages has a 15th century church and timberframed houses built into the cliffs." En av Frankrikes vackraste byar. Det var som upplagt för besvikelse, men redan när vi såg byn från håll visste vi att detta var något speciellt...

Som en liten sagoby tornade den upp sig ovanför floden. Det var total förälskelse när vi gick på de vindlande små gatorna. Byggt i nivåer på berget hade man utsikt mitt inne i byn. Överallt fanns små restauranger, konstbutiker och människor, människor, människor. Tyvärr hade ju allt förvandlats till en turistattraktion, men det förtar ändå inte byns skönhet. Jag har sett så många vackra franska byar att man ibland blir blasé och avfärdar pittoreska ställen med en blick som har sett allt det där förr. Men med detta var en sagovärld, en plats där inga vackra beskrivningar kan ta udden av den verkliga upplevelsen. Först ville jag förstås flytta hit. Men sedan insåg jag att det nog ändå skulle bli lite väl klaustrofobiskt att sitta på sin bergstopp mitt Frankrikes innersta med turister svärmande omkring.





Floden Lot slingrar nedanför Lapopie

14 augusti 2007

Sète

"Ett franskt Venedig", "Languedoc-Roussillons Provence" så kallar man Sète, den kanske mest speciella staden vi stötte på under vår resa i Languedoc. Den ligger placerad på en landremsa mitt emellan medelhavet och étangen Bassin de Thau.

Medelhavet till vänster och lagunen till höger


Staden består av ett berg och nedanför berget ligger byns centrum som består av kanaler, broar, färgglada hus och båtar.


Utsikt över Sète

Det är lite italiensk känsla i Sète med de färglada fasaderna som flagar här och där och myllret av människor och bilar. Över staden svärmar fiskmåsar efter fiskebåtarna och om man går längs med hamnen luktar det fisk.

Det finns en massa butiker och vi fann en fantastisk möbelaffär - Maisons du Monde - med vackra saker för hemmet. Och det kostade inte mer än på IKEA. Såklart gick vi därifrån med armarna fulla av saker för vårt nya hem.





På kullen, norr om centrum, ligger en härlig barrskog och ett område som heter Montclar. Man skulle kunna säga att det är den lyxiga förorten till Sète. Villorna däruppe har otrolig utsikt över vattnet och staden. Men detta mini-Provence kostar förstås också en del.