Jag känner mig väldigt etablerad, tittar på ekgolv, diskuterar när soffan ska levereras, funderar på om väggarna borde målas i white chiffon eller natural calico. Och försäljaren talar om wood engineering och olika membran och säger att man måste skruva fast solid wood i plywood (eller nåt) och jag nickar belevat. Och Jakob tror förstås inte att jag vet vad en slagborr är.
Det är nästan så att man får hejda sin iver och påminna sig om att detta bara är hemma för ungefär tre år. Inte fästa sig för mycket. Inte älska för mycket. (Och framför allt, inte spendera för mycket.) Men jag har ändå svårt att tro att jag skulle förälska mig fast i London.
Det är nästan så att man får hejda sin iver och påminna sig om att detta bara är hemma för ungefär tre år. Inte fästa sig för mycket. Inte älska för mycket. (Och framför allt, inte spendera för mycket.) Men jag har ändå svårt att tro att jag skulle förälska mig fast i London.
4 kommentarer:
Älska för mycket tycker jag är precis vad man skall göra! Är väl det enda man kan göra, inte hålla tillbaka kärleken rädd för att det skall bli för mycket.
Fastna i dagen behöver inte vara att fastna i London.
Ja, det är nog bättre att älska, älska, älska och förlora än att leva i London som en vålnad och sedan se tillbaka och undra vart livet egentligen tog vägen.
Jag tycker att det är ganska skönt att ha en tid på ett yttre hemma, ett år, två år eller tre år känns lättare att leva i.
Jag kommer just från lägenheten och det känns ganska bra, som lite yttre ramar kring mitt rastlösa liv.
Skicka en kommentar