Jakob säger att han har börjat tröttna på London. Kan man bli trött på London? Det har sagts att den som är trött på London är trött på livet... Jag har alltid varit trött på London, ända sedan första gången jag flyttade dit 2004. Men man "ska" liksom älska London. Speciellt om man är ung.
London är en stad bland alla dessa städer som bär en kosmopolitisk aura över sig, som bara genom sitt mytomspunna namn lockar. Innan jag själv emmigrerade dit kunde jag tänka namnet för mig själv och drömma mig bort till någon diffus värld där det hände saker!
London, New York, Paris... Till och med i det skyskrapsstora och imponerande N.Y. kunde jag känna att "här skulle jag kunna bo och höra hemma". Och i det vackra Paris... Men London är en splittrad upplevelse. Jag intar ännu staden i form av fragment. Staden är för utspridd för att greppa. Den flyter hela tiden ut och övergår i något annat. Den utgörs av människor på tillfälligt besök. Den tycks vara i konstant rörelse.
Och så säger Jakob plötsligt att han är trött på London och jag känner omedelbart hur hela världen åter öppnar sig för mig.
Människor som ser på mig utifrån får ibland för sig att jag är rastlös, att det är förändringen jag söker. Men jag söker efter det konstanta. Ett hem. För jag vet att London bara är ett "i väntan på...". I väntan på livet, på det riktiga livet som ska börja, inte denna pseudotillvaro, denna låtsaslek att man har ett hem, att man har en stad, att man har ett land.
Men alla dessa människor som älskar London... Tala om hemligheten! Var finns magin? Jag skulle vilja se på London genom deras förälskade blick. Jag bor i London, på en fantastisk plats sägs det, men jag förstår det inte. Och det är inte för att jag är trött på livet. Det är för att jag söker efter ett annat liv...
London är en stad bland alla dessa städer som bär en kosmopolitisk aura över sig, som bara genom sitt mytomspunna namn lockar. Innan jag själv emmigrerade dit kunde jag tänka namnet för mig själv och drömma mig bort till någon diffus värld där det hände saker!
London, New York, Paris... Till och med i det skyskrapsstora och imponerande N.Y. kunde jag känna att "här skulle jag kunna bo och höra hemma". Och i det vackra Paris... Men London är en splittrad upplevelse. Jag intar ännu staden i form av fragment. Staden är för utspridd för att greppa. Den flyter hela tiden ut och övergår i något annat. Den utgörs av människor på tillfälligt besök. Den tycks vara i konstant rörelse.
Och så säger Jakob plötsligt att han är trött på London och jag känner omedelbart hur hela världen åter öppnar sig för mig.
Människor som ser på mig utifrån får ibland för sig att jag är rastlös, att det är förändringen jag söker. Men jag söker efter det konstanta. Ett hem. För jag vet att London bara är ett "i väntan på...". I väntan på livet, på det riktiga livet som ska börja, inte denna pseudotillvaro, denna låtsaslek att man har ett hem, att man har en stad, att man har ett land.
Men alla dessa människor som älskar London... Tala om hemligheten! Var finns magin? Jag skulle vilja se på London genom deras förälskade blick. Jag bor i London, på en fantastisk plats sägs det, men jag förstår det inte. Och det är inte för att jag är trött på livet. Det är för att jag söker efter ett annat liv...
5 kommentarer:
Lisa, jag tror att problemet är att du är alldeles för romantisk för London! London är för hårt och kallt för en varm känslomänniska som du. Du är ju som klippt och skuren för... Paris!
Kram Ann
Ja, det är ett hårt liv att vara en romantiker i London, ha ha! Ens drömmar krockar konstant med verkligheten... Ska bli så kul att träffa dig imorgon! Kram!!
Hej! Jag vet inte hur du är som person, men jag vet att jag saknar London grymt ibland. Bodde där i 3 månader under hösten. Min förälskelse berodde på min självständighet. Min vilja att få vara ensam ibland. Kunde sitta ensam på ett cafe, i en park, shoppa för mig själv, utan att nån tyckte det var konstigt.
Sen att jag bodde granne med Madonna, och befann mig i samma stad som många kändisar gjorde det hela lite häftigare. Men. Jag skulle aldrig bosätta mig där för evigt.
Jag har alltid drömt om att åka till London. Redan i förskolan tjatade jag på mamma och sa "kan vi inte åka dit?". London för mig har alltid stått för Big Ben. Jag har velat åka till London för att se.. Big Ben.
I november, snart två månder sen alltså, var jag äntligen i London första gången. Upplevde massa underbara saker. Jag gillar solochbad-resor, men storstadsresor är minst lika underbara.
London var bättre än jag trott. Stort, soligt(!) och inte alls särskilt dyrt (samma priser som i Sverige, typ). Fast jag tror inte att London är ett ställe jag vill bo på, men det är ett ställe jag vill åka till igen.
London är nästan som flera olika städer i en - olik för varje person. Jag, personligen, kände att man aldrig kunde vara ensam och privat eftersom de höga hyorna ofta tvingar en att bo tillsammans med andra människor. Men det positiva med London är att man kan vara hur man vill utan att folk ser fördömande på en. Och det är förstås en spännande stad där man möter många intressanta människor!
Skicka en kommentar