Igår var det invigningsfest på den nya kliniken där Jakob jobbar. Vi minglade runt och log. Det serverades vin och plockmat. Den nya kliniken ligger mycket centralt bakom Selfridges och är snyggt och stilrent inredd.
Senaste nytt är att jag har varit på Oxford Street och handlat en klänning till julfesten med jobbet imorgon. London är förknippat med shopping. Man behöver bara nämna ordet London för att människors ögon ska glittra och de hänfört ska börja tala om shopping. Låt mig bara slå hål på myten. Det finns massor av kläder, men de är i jumbostorlekar! Inte ens H&M är att lita på, de har konverterat sina storlekar till engelska mått. Och en 36:a är egentligen en förtäckt 40. I söndags spenderade jag fem timmar på att vandra upp och ner för Oxford Street inklusive avstickare in på smågatorna. Men om man inte har råd att köpa små, dyra designerkläder är utbudet litet. (Och det behöver faktiskt inte betyda att man är någon liten miniatyrmänniska bara för att man drunknar i de engelska kläderna.) Nu talas det om att man ska införa size 0. I u-länder räknas det som om man är i behov av hungershjälp om man har ett BMI under 18,5 - de flesta fotomodeller ligger under 18. Det är förstås något vansinnigt över det hela. Men måste allt vara svart eller vitt? Kan de inte bara göra några normala storlekar i 36? Hur som helst, jag fann till slut en brun skurrock på H&M som jag kunde ha, så den ska jag inviga på festen imorgon.
Följetongen med Jakobs bravader fortsätter för övrigt. Nu har han medan jag suttit och skrivit krävt sin dos av uppmärksamhet. Så jag måste ta hand om honom nu.
Senaste nytt är att jag har varit på Oxford Street och handlat en klänning till julfesten med jobbet imorgon. London är förknippat med shopping. Man behöver bara nämna ordet London för att människors ögon ska glittra och de hänfört ska börja tala om shopping. Låt mig bara slå hål på myten. Det finns massor av kläder, men de är i jumbostorlekar! Inte ens H&M är att lita på, de har konverterat sina storlekar till engelska mått. Och en 36:a är egentligen en förtäckt 40. I söndags spenderade jag fem timmar på att vandra upp och ner för Oxford Street inklusive avstickare in på smågatorna. Men om man inte har råd att köpa små, dyra designerkläder är utbudet litet. (Och det behöver faktiskt inte betyda att man är någon liten miniatyrmänniska bara för att man drunknar i de engelska kläderna.) Nu talas det om att man ska införa size 0. I u-länder räknas det som om man är i behov av hungershjälp om man har ett BMI under 18,5 - de flesta fotomodeller ligger under 18. Det är förstås något vansinnigt över det hela. Men måste allt vara svart eller vitt? Kan de inte bara göra några normala storlekar i 36? Hur som helst, jag fann till slut en brun skurrock på H&M som jag kunde ha, så den ska jag inviga på festen imorgon.
Följetongen med Jakobs bravader fortsätter för övrigt. Nu har han medan jag suttit och skrivit krävt sin dos av uppmärksamhet. Så jag måste ta hand om honom nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar