London - Stockholm

Den täta dimman som legat som ett tjockt täcke över London har orsakat kaos i flygtrafiken. En massa flyg har ställts in från Heathrow, men som tur var skulle jag flyga med lågbudgetvarianten från Stansted.

Jag lämnade vårt hem kl. 9.30, fastnade på tuben i tunneln mellan Hampsted och Golders Green i tjugofem minuter. Som tur var var flygbussen också försenad. Väl på bussen kunde jag luta mig tillbaka och läsa gårdagens London Lite. (Det mesta just nu handlar om vem som seriemördat prostituerade i Ipswich.) Även denna resa tog längre tid än väntat. Den mjölkvita dimman gjorde att man knappt såg var bussen var. Man hade bara några meters sikt och det enda jag kunde se vid sidan av vägen var de allra närmaste träden och buskarna vid vägrenen. Allt annat försvann in i dimman. Det är lite deckaraktigt i London just nu...

Ankom i alla fall i någorlunda god tid till flygplatsen. Jag hann slänga i mig en varm macka och en latte på Starbucks innan jag måste skynda iväg till gaten. Sedan var planet ungefär en timme försenat. När vi väl startade hade jag förväntat mig de vanliga kilometertjocka brittiska molnen att ta sig igenom, men vi trängde snabbt igenom dimman som knappt nådde över hustopparna.

Spenderade mina timmar i luften på att läsa Marie Claire och Smärtan av Margurite Duras. Och nu - 10 timmar senare sitter jag i min lägenhet. (Den som säger att London bara är ett stenkast bort har aldrig flugit med Ryanair.) Börjar tröttna på denna skytteltrafik. Har åter släpar mig själv och mitt bagage uppför fyra trappor utan hiss. 22 kg närmare bestämt.

Det kändes nästan lite vemodigt att landa i Sverige. Jag kan inte riktigt förklara varför. Kanske för att det inte är mitt längre. Det kändes underligt att åka på välbekanta vägar, att veta precis var man befinner sig. Essingebron, Pampas, Tomteboda, Karlberg. I London är jag bara någonstans, men kan inte riktigt säga var jag är i förhållande till allt annat. Jag kanske finner mig själv placerad i East Finchley eller High Barnet, men jag kan liksom inte lokalisera mig och svänger jag bara av på en sidogata är jag helt lost.

Nu sitter jag i min lägenhet som sägs tillhöra mig med hela sitt innehåll, men det känns främmande. Det påminner nästan om ett museum. Jag hoppas att jag kan fylla det med musik, värme, dekorationer, mat och glädje till jul!