Jag vill hem till Sverige! (I alla fall när man får oinbjudna gäster...)

Just nu samlar jag på dagarna här nere. De där underbara dagarna som jag kommer att leva länge på när det regnar och är kallt i Sverige. Men också de där dagarna som jag förmodligen kommer att leva ännu längre på de där grå marsdagarna när våren aldrig vill komma och snödrivorna inte längre är vita utan smutsgrå. De där dagarna när Seychellerna inte riktigt är på sitt bästa humör, en dag som igår...

.

Söndagen inleddes med att AC:n och fläktarna dog. Elektriciteten hade plötsligt stängts av på hela ön. Vi började snart smälta bort i den 35 gradiga hettan och 80%iga luftfuktigheten. Undantagstillstånd utfärdades i vår lilla tillvaro och vi flydde ut till bilen och körde en timme till Anse Royal och ett hav som var klarare och turkosare än jag någonsin kan minnas att det har varit.

.

Vi samlade ihop våra få kontanter (alla bankomater hade ju också upphört att fungera) för att köpa stenugnsbakad pizza och äta på stranden. Jag kunde knappt vänta på att få sitta i skuggan under takamakaträden och sedan bada med Julie.

.

Men så står vi där, med våra pizzor och ska ge vår hungriga lilla dam barnmat och då visar det sig att vi inte tagit med någon mat till henne! (Jag vet, vi är förmodligen världens sämsta föräldrar, men vi trodde att den andra hade packat ner maten.) Och det är söndag och inga affärer med barnmat har öppet och dessutom har vi just gett bort det sista av våra pengar i dricks, så vi kastar en sista längtansfull blick på den Indiska Oceanen och kör hem.

.

Nu är elektriciteten tillbaka, men framemot kvällen visar sig ön från sin mest ocharmiga sida hittills. Glöm det där med krabbfobi, nu är det giant centipedes som gäller. De är någon monstervariant på tusingfotingen - fast med hundra ben. Och tydligen kryper de upp i sängen på natten och attackerar ögon och mun och deras bett gör visst fruktansvärt ont och kan till och med vara farligt.

.

Och plötsligt kryper en sådan där gigant (15 cm) runt på vårt vardagsrumsgolv. (Att en 10 cm stor kackerlacka också skuttar förbi märker vi knappt.) J tar macheten (känsliga läsare varnas!) och klyver den mitt itu, men den fortsätter att leva! De två delarna kryper åt varsit håll och J hugger av huvudet, men kroppen (eller kropparna bör jag väl säga) fortsätter som Terminator att krypa runt. Efter en massiv besprutning av badrumsrengöringsmedel är centipeden till sist oskadliggjord.

.

Efter denna strapats ska vi äntligen gå och lägga oss. Då ser vi världens största spindel på väggen. J (såklart, jag håller mig på minst 3 meters radie från sådana varelser) krossar den och ut ur kroppen väller en hel armé av minispindlar...

Ja, och sen ska man försöka sova gott...

.

Gårdagen arkiveras under mappen "Saker att inte sakna". Den mappen hade jag tänkt kika i när Sverige känns alltför tråkigt och grått.

The lonely life of an expat...

Att vara expat kan vara lite ensamt, speciellt om man som jag inte kan landa på en plats länge nog för att bygga upp något.

Det är nog lite riskabelt att investera i en vänskap med mig eftersom man aldrig vet när jag flyger vidare, men några få har vågat och de vännerna har jag behållit även när vi inte har bott på samma plats.

Jag har aldrig varit en person som haft en massa vänner, utan har alltid haft några få, nära, nära vänner. Jag kan förundras över Js förmåga att omedelbart bli omtyckt (även om det inte är svårt att förstå varför). Hans patienter gråter över att han ska lämna Seychellerna och Madame J försöker muta honom med massage, papaya och passion fruit... Jag försöker studera hans talanger för ingen här försöker hålla mig fast på Seychellerna med passion fruit.

Som barn var jag ganska blyg och flyttade runt och var alltid den nya tjejen i klassen. Jag har haft många sporadiska vänskaper, men har ofta inte blivit kvar länge nog för att vänskapen ska hinna fästa.

När jag är i stora grupper känner jag alltid hur jag kommer bort, tappar bort mig själv på något sätt. Jag tycker inte att jag kan det sociala spelet, mitt verkliga jag hamnar i skymundan och jag förlorar min vanliga, bubblande personlighet.

.

Men jag vet också att jag har blivit lite lat av mig. J är min bästa vän här och han och Julie är hemma för mig. Det är därför jag kan känna mig trygg var som helst på jorden. På något sätt trivs vi så bra i varandras sällskap att vi inte "tvingas" vända oss ut och socialisera. Vi måste påminna oss om det.

Som expat är det bra att ha den där begåvningen som J har. Å andra sidan är det lättare att få vänner här än i Sverige. Men just som man börjar få ett socialt liv ska man iväg.

Jag stötte på en sydafrikanska som jag aldrig sett förr i matvaruaffären Docklands för några veckor sedan. Jag stod och beundrade hennes bebis och plötsligt var jag inbjuden till expatmammornas hemliga sällskap på Seychellerna och nu blir jag medtagen till deras hus uppe i bergen med utsikt över Beau Vallon och jag och Julie inviteras till poolparties för barn och andra lekfester och så ska jag härifrån. (Se, en sån sak skulle bara aldrig hända i Sverige!)

.

Men. Det är i Sverige som jag har mina bästa vänner. Efter år av utland har jag lyckats vaska fram en hållbar vänskap med några få personer och de är guld värda!

Världens minsta huvudstad

Seychellerna har varit en engelsk koloni och har sin motsvarighet till Big Ben: Small Ben.

Olika religioner samsas på samma ö.

Dags för en make over?

Om ni tycker att det verkar som om jag alltid går omkring i samma kläder på bilderna så är det faktiskt för att... hmmm, jo, för att jag går omkring i samma kläder härnere. Eller, jag recyclar de få plagg jag har. Och ofta syns jag i min bikini.

Jag är ingen shopaholic, men jo, jag erkänner, jag känner en viss abstinens. Så till den grad att jag släpade med J och Julie till ett Victoria i 34 gradig värme bara för att få det bekräftat: Seychellerna är inget shoppingparadis. Jag tror att den närmaste shopping (av kaliber) finns i... Sydafrika. Förvisso står det "Shopping Center" lite här och där, men det innebär oftast en liten tobaksbutik.

Jag drömmer också om make up (glömde sminkväskan i Sverige och råkade tvätta läppstiftet jag köpte i Qatar). Jag har förvisso en kajal, men den går inte så bra ihop med mina mörka ringar under ögonen.

Efter sommaren och hösten har jag känt mig en smula... sliten. Jag känner att jag behöver en helrenovering. Ok, det har hjälpt lite att vara på Seychellerna. Det är som spa för själen, men jag känner ett uppdämt behov av att vara ytlig och gå i högklackat.

För att återfå mina mänskliga former planerar jag följande: Ång- och lerbad, massage och ansiktsbehandling i Victoria och sedan i maj hoppas jag på lite powershopping i Danmark.

Man måste ju se någorlunda snygg och utvilad ut när man kommer till ett Stockholm i sommarberedskap...

Solstråle

Vår lilla skatt blir 9 månader idag. Lite godmorgonbilder:

Komma "hem"?

Att flytta tillbaka till Stockholm är något av det läskigaste... Läskigare än att flytta till Seychellerna. Jag har aldrig känt mig hemma i Stockholm (Sverige) trots att det är där jag är uppväxt. Jag har alltför många dåliga minnen. Jag har aldrig känt att jag har passat in.

Att känna sig rotlös i ett annat land är lättare än att känna sig rotlös i sitt eget land. I utlandet kunde jag finna konkreta, geografiska skäl till detta. Då kunde jag låtsas att jag hade ett hem där borta i norr, låtsas att jag hörde hemma någonstans, att jag tillhörde någonstans. Jag har aldrig känt mig svensk och det är lättare att känna sig svensk utomlands än i Sverige.

Jag hoppas att jag inte kommer att göra mig illa på Sverige.

J är lycklig över att flytta till Sverige. Lycklig på det där bekymmerslösa vis som man är när är ny och inte vet för mycket. Lycklig som man kan vara i en okänd stad som aldrig har gjort en illa.

Men när Julie föddes i Sverige fick jag en ny känsla för mitt land. Det räddade oss.

Nästa anhalt:

Hit flyttar vi. Till min vackra hemstad. Tänka sig att jag snart ska gå med vana steg på gamla gator, se vattnet glittra nedanför slottet, ta båten ut i skärgården, gå på caféer, äta glass i Kungsan, promenera på Djurgården... Allt detta ska jag uppleva med min Julie och min J. Det blir något helt nytt.

En enkel biljett...

När man ser på alla saker vi har släpat med hit från London inser man att vi hade planerat en längre vistelse här. Vi planerade inte att J inte skulle trivas (i början), att ekonomin härnere skulle braka, att Julie skulle födas för tidigt...

.

Vi skulle ha kunnat stanna längre, av många olika skäl. Men vi lämnar Seychellerna, av många olika skäl.

.

Livet härnere är en underbar dröm, men det är tyvärr inte hållbart för oss i längden, så vi måste säga hejdå.

.

Jag kommer inte lämna Seychellerna så som jag lämnade London - med lättnad i mitt hjärta. Jag kommer att sakna Seychellerna. Bara jag tänker på hur vi kommer lyfta och se dessa pluttöar minska i mörkret medan planet för oss mot nordligare trakter får jag tårar i ögonen.

.

Samtidigt känner vi en längtan, en iver inför vårt nya liv! Jag känner en längtan efter syrenblommor på min födelsedag, doften av nyklippt gräs och en sommaräng. Att trippa på storstadsgator med fina sommarskor. Att frysa, huttra lite och svepa in sig i en tjock varm kofta. Att gå i stövlar. Att sminka mig (glömde min sminkväska i Sverige och läppstiftet jag köpte i Qatar råkade jag tvätta på 40 grader). Att klä Julie i söta kläder.

.

Men framför allt längtar jag efter att få träffa familj och vänner igen, att få visa upp Julie, att stanna upp lite och börja bygga på något.

.

Jag känner en enorm tacksamhet över att jag har fått uppleva Seychellerna! Och nu tänker jag inte bara på lata dagar på stranden och barbeques, utan på att jag har fått leva här, att jag har fått ha det tråkigt, se vardagen i ett annat land, att få vara mer än en turist här. Att jag har fått uppleva frustrationer, kulturkrockar och se hur livet är för seychellois.

.

Och någon gång vill jag återvända hit och visa Julie var hon badade i havet för första gången, var hon vägdes och mättes, var hon brukade följa med oss och handla.

.

Men nu väntar nästa äventyr. Startdatum: 2 maj.

.

Och tills dess är det bara att njuta av de sista veckorna på Seychellerna...

Det hårda livet som expat...

Tillbaka på Mahé:

Praslin

Julie somnade på färjan mellan La Digue och Praslin

Praslin ligger inte långt från La Digue och är en lightversion på huvudön Mahé. Praslin är inte lika dramtiskt vackert som Mahé. Mahé med sina höga, ångande djungelberg. Praslin är mer torrt, men stränderna... Åhh! Här finns - återigen! - världens vackraste strand Anse Lazio:

Intill världens vackraste strand ligger en annan strand som inte heller är så dum. Dessutom var den folktom när vi var där. Anse Possesion:

Men Praslin har en massa öde stränder. Vi tog bilen runt hela ön och sydvästra sidan är smockad med sagolika stränder utan en människa. Det är bara att stanna bilen var som helt och vara i paradiset.

Att åka hem till Mahé var en underlig upplevelse. Vi hamnade med några tyskar som skulle hem till snöiga Tyskland och vi, vi skulle till Mahé... Och det lustiga var att det kändes tryggt och hemtamt när båten lade till vid hamnen i Victoria.

Grand Anse

La Digue har härligt, babyblått vatten och ibland kan man nästan känna som om man simmar runt i en uppvärmd pool. Men Grand Anse är inte säker när det är sydöstlig vind (maj-okt).

Ett tyskt bröllopspar drogs med i strömmarna här i höstas. Hon simmade ut för att rädda honom. Båda dog.

Det ska vara någorlunda säkert nu, men jag kastades ändå runt i vattnet och vågorna hade fräckheten att gång på gång slita av mig bikinin så jag insåg att det var säkrast på land.

Vacker är det hur som helst på Grand Anse. Annars är La Digue faktiskt inte Seychellernas bästa badö. (Med det sagt vill jag också lägga till att man nog inte är besviken om man kommer hit och är van vid att bada i Mälaren...) På ena sidan (Anse Source d'Argent-sidan) är det mycket långgrunt p.g.a ett korallrev och andra sidan (Grand Anse-sidan) är inte helt badsäker året om. Anse Patates i norr ska dock vara bra, men har inte prövat den själv, bara passerat.

Det finns en liten bar vid Grand Anse. Den stängde vid kl.18 i lördags då vi var där.

Nästa anhalt: Ön Praslin, 15 min från La Digue.

Turister...

Vi var praktiskast och turistiskast möjliga på La Digue. Vi orkade inte vara äventyrliga backpackers med Julie.

Att åka från Mahé kändes som att komma till ett annat Seychellerna. Mycket behagligt måste jag erkänna. (Som ni vet har jag svårt att "bara" vara turist, jag har ju en tendens att bli överexalterad och vilja erövra och bosätta mig och bli lokal...)

Det lustiga med att vara turist på La Digue var att vi inte kände oss som turister från Skandinavien, utan från Mahé.

Och jag vet att ni nu säkert håller på att kräkas på La Digue, men jag ska bara ta er med till Grand Anse också innan vi öppnar Praslin-asken...

Därför måste man bara älska denna ö:

Blickar ut över Anse Patates

Bilder längs med vägen från "Jetty" (där båten lägger till) till nordspetsen.

La Digue. En kärlekshistoria

Granitberg som grå elefanter

Är det inte lite Danmark över det hela...? Cyklar + lilleputt.

Här lägger färjan till

"Byn" är ganska begränsad.

La Digue är en värld för sig. Lite Astrid Lindgren goes Seychellerna. Det finns ingen privatbilism. Människor cyklar runt på ön och man kan åka oxkärra. Men det blir inte Skansen av det hela. Folk lever verkligen så. De gör båtar, torkar kokosnötter, fiskar.

Det är lite sydstatskänsla över La Digue. Jag tror det är trädalléer som gör det. Eller så är det hattarna. La Digue är stråhattar och otrendiga kjolar. En gammal man på cykel. En äldre dam med fiskar i korgen. En kvinnlig polis som cyklar utan händerna på styret och blåser gröna tuggummibubblor. Barn som leker så där bekymmerslöst som de alltid gör i sagor för barn mellan 1-5 år. La Digue käns ofarligt. Cyklarna stjäls inte. Vem kan vara tjuv på en så liten ö?

Jag tyckte också att det påminde om Christiania. Vägen mellan La Passe och Anse Sourse d'Argent hade likheter med Christiania bortom Pusher Street. Söta hus, konstnärer, vatten, cyklar...

Turisterna har såklart hittat hit. Speciellt sedan det blev snabbt och tillgängligt med katamaranen. Men det är inte Charterkänsla. Det är inte Mallorca i exotisk tappning. Det är fortfarande genuint.

Jag måste erkänna... jag är kär! Det pirrade redan när vi åkte genom trädalléerna. Efter 20 min deklarerade jag:

"Här vill jag bo!"

J var lagom imponerad och hänvisade till ett tidigare blogginlägg där jag lovat att vara normal och inte tänka nya utvandrartankar.

Men La Digue är som en sävlig dröm. Långsamt, vackert, förföriskt.

Hmmm... går det verkligen inte att ha en sommarstuga här tro?

Irriterande...?

Nu, när jag läst igenom mitt förra inlägg, blir jag lite nervös för att ni tycker att jag är världens mest bortskämda snorunge som inte ger Anse Source d'Argent toppbetyg...

Världens vackraste strand?

Den har i alla fall en bra pr-byrå. Men jag vet inte riktigt... Efter en promenad till Anse Source d'Argent blev vi lite besvikna när vi såg stranden. Ok, de där granitbumlingarna är snyggt utplacerade, men vi har sett de där stenarna förr, lite här och var. Kanske är de extra bumliga här och lite vackrare formerade, men... Vi tyckte stranden var överskattad. Det hade i och för sig sköljts upp en massa förfulande tång på stranden och visst, jag erkänner, den är vacker! Och det är inte alltid tångsäsong.

Anse Source d'Argent är photogenique (om man photoshoppar bort tången), speciellt sett från luften eller från havet. Så den passar väl för modellfotograferingar, men stranden är rätt opraktisk om man kommer för att bada. Sanden är ganska grovkorning (förlåt, vi är bortskämda med pudersand) och det är otroligt långgrunt så man måste vada sig igenom en massa alger (eller vad det nu är). Dessutom känns den lite turistig. Det är absolut inte så att man trängs (som ni ser), men cyklande turister vallfärdar hit.

Men visst, stranden bör inkluderas i ett La Digue-besök. Och så kan man lägga den sitt rese-CV: Världens mest fotograferade strand. Tick!

Och det är inte helt fel att dricka ur en kokosnöt i undersköna miljöer. Dessutom kan jag meddela att vattnet var det varmaste jag någonsin badat i.

Tillfälligt avbrott i La Digue-berättelsen

Jag som hade tänkt publicera hela min La Digue-svit medan Julie sov... och så hann jag bara ta er iland på ön innan hon vaknade. Och nu ska vi snart iväg och leka med en massa barn i Beau Vallon.

.

Återkommer snart med lite mer La Digue av substans!

.

P.S. Ni som duktigbloggar och har barn samtidigt - hur gööör ni...? Jag får knappt lov att äta min lunch, än mindre att skriva detta...

La Digue. Båtresan

Lämnar Mahé

Praslin

En timmes katamaranfärd bort ligger Praslin. Här bytte vi till en annan båt som tog 15 minuter till La Digue. Ön såg ut som en elefant som vältrade sig i oceanen i morgondiset. Julie sov på min arm då vi klev av båten. Redan vid första steget på fast land kände man att detta inte var Mahé...

Back in business!

Så var man tillbaka från öarna La Digue och Praslin efter en underbar långweekend. Lovar att återkomma med en massa bilder (och kommentera på tidigare kommentarer)! Just nu måste jag bara återhämta mig efter en massa praktiska obekvämligheter à la Seychellerna och efter en utpumpande gårdag på Praslin med en arg liten fröken som fick utbrott på diverse stränder på ön...

Nästa inlägg: La Digue

Blå?

Än så länge är de blå, Julies ögon. Blå utan minsta gnista av grönt eller brunt. Vi väntar fortfarande på att det ska slå över i något mörkare, men det kanske aldrig sker. Hennes hår är fortfarande honungsblont. Strax innan min lilla flicka föddes skojade min mamma om att tänk om hon blev rödhårig! Och något av det först de sa till mig på sjukhuset var: "Ja, hon har ju inte riktigt din hårfärg..."

De första dagarna på neonatalen visste vi inte alls vad hon hade för hårfärg för hon hade en liten mössa på sig hela tiden och om jag ska vara ärligt tänkte vi knappt på det eftersom det fanns viktigare saker att fundera över. Men så kikade vi en dag under mössan och... blont! Även om J hävdade att det var brunt - i alla fall i mörkret.

För oss spelar det absolut ingen roll vilka färger Julie har eller får, för oss är hon sötast i världen! "Hur kan det vara din dotter?"-kommentarer från folk härnere hamnar numera i spamboxen.

Jag var så nyfiken på hur Julie skulle se ut och fantiserade ihop alla möjliga färgkombinationer. Och jag måste faktiskt erkänna att det är lite kul med det oväntade, att jag ser mig själv i någon som har blekts av J.

Så blått, grönt eller brunt? Blont, brunt eller svart? Vad tror ni?

Öliv med barn...

BVC Seychellerna rekommenderar:

• Ingen amning efter midnatt. Är barnet hungrigt och vill amma ska man ge... vatten.
• Max ett mål fast föda till och med 9 månader (oavsett om barnet kryper och är aktivt eller inte, oavsett om barnet går upp i vikt ordentligt eller inte)
• Från och med 6 månaders ålder ska en del av bröstmjölken bytas ut mot... ersättning.

Dessutom; nu är barnmatsburkar med kött/fisk/grönsaker slut i affärerna. Nästa leverans väntas om... 6 månader.

Jag lagar all Julies mat (de varor som går att få tag på) själv, men jag hade tänkt att det kunde vara bra att ha lite proviant med till ett La Digue utan kokmöjligheter. Nya planen är att fylla minibaren med hemlagad barnmat.

Plåster på såren

Just som jag mådde som jag mådde ett inlägg tidigare kom världens bästa J hem och berättade att vi skulle åka till La Digue nästa helg! Jag ska äntligen få bli turist över en weekend. Ser framemot att skämmas bort och bada i pool och göra absolut ingenting förutom att strosa längs med en av världens vackraste stränder. Jag ska ta semester från prematurtankar och orostankar och expatliv.

.

Jag vet inte vad det är med mig, varför jag aldrig bara nöjer mig med att semestra på platser, jag vill alltid bo lite överallt. Så fort jag kommer till ett främmande ställe börjar min hjärna kalkylera "Hmmm, är det beboeligt? Vad kostar hus? Hur är människorna, hur är maten, hur är kulturen? Är detta min plats på jorden?" Så alltså började jag genast fundera över om en sommarstuga på La Digue kunde vara möjligt. Det är det inte. Expats får inte köpa hus här och för övrigt har vi inte råd.

.

Nej, jag ska sansa mig och vara normal och åka på semester till La Digue. Punkt slut.