Just nu samlar jag på dagarna här nere. De där underbara dagarna som jag kommer att leva länge på när det regnar och är kallt i Sverige. Men också de där dagarna som jag förmodligen kommer att leva ännu längre på de där grå marsdagarna när våren aldrig vill komma och snödrivorna inte längre är vita utan smutsgrå. De där dagarna när Seychellerna inte riktigt är på sitt bästa humör, en dag som igår...
.
Söndagen inleddes med att AC:n och fläktarna dog. Elektriciteten hade plötsligt stängts av på hela ön. Vi började snart smälta bort i den 35 gradiga hettan och 80%iga luftfuktigheten. Undantagstillstånd utfärdades i vår lilla tillvaro och vi flydde ut till bilen och körde en timme till Anse Royal och ett hav som var klarare och turkosare än jag någonsin kan minnas att det har varit.
.
Vi samlade ihop våra få kontanter (alla bankomater hade ju också upphört att fungera) för att köpa stenugnsbakad pizza och äta på stranden. Jag kunde knappt vänta på att få sitta i skuggan under takamakaträden och sedan bada med Julie.
.
Men så står vi där, med våra pizzor och ska ge vår hungriga lilla dam barnmat och då visar det sig att vi inte tagit med någon mat till henne! (Jag vet, vi är förmodligen världens sämsta föräldrar, men vi trodde att den andra hade packat ner maten.) Och det är söndag och inga affärer med barnmat har öppet och dessutom har vi just gett bort det sista av våra pengar i dricks, så vi kastar en sista längtansfull blick på den Indiska Oceanen och kör hem.
.
Nu är elektriciteten tillbaka, men framemot kvällen visar sig ön från sin mest ocharmiga sida hittills. Glöm det där med krabbfobi, nu är det giant centipedes som gäller. De är någon monstervariant på tusingfotingen - fast med hundra ben. Och tydligen kryper de upp i sängen på natten och attackerar ögon och mun och deras bett gör visst fruktansvärt ont och kan till och med vara farligt.
.
Och plötsligt kryper en sådan där gigant (15 cm) runt på vårt vardagsrumsgolv. (Att en 10 cm stor kackerlacka också skuttar förbi märker vi knappt.) J tar macheten (känsliga läsare varnas!) och klyver den mitt itu, men den fortsätter att leva! De två delarna kryper åt varsit håll och J hugger av huvudet, men kroppen (eller kropparna bör jag väl säga) fortsätter som Terminator att krypa runt. Efter en massiv besprutning av badrumsrengöringsmedel är centipeden till sist oskadliggjord.
.
Efter denna strapats ska vi äntligen gå och lägga oss. Då ser vi världens största spindel på väggen. J (såklart, jag håller mig på minst 3 meters radie från sådana varelser) krossar den och ut ur kroppen väller en hel armé av minispindlar...
Ja, och sen ska man försöka sova gott...
.
Gårdagen arkiveras under mappen "Saker att inte sakna". Den mappen hade jag tänkt kika i när Sverige känns alltför tråkigt och grått.
20 kommentarer:
Åh fy fasen, jag sitter med fötterna uppdragna i soffan här i kalla centiped- och relativt spindelfria Sverige och bara ryyyyyyser. Fy! Fyyyyy! (och jag är INTE rädd för spindlar i vanliga fall).
Nej usch, det där var äckligt - riktigt äckligt!
Du kommer att älska svenska myggor... ;)
Bläää, klart något man kan klara sig utan! Tur att man har en man vid sådana där tillfällen, jag brukar hävda att jag är en rätt tuff person i vanliga fall men när det kommer till diverse olika småkryp (inte så små i ditt fall) så blir jag som en karikatyr på en hysterisk kvinna... ;-)
Spindlar ÄR läskiga och särskilt i tropikerna där de faktiskt KAN vara giftiga.
Vi åkte jorden runt tidigare i vintras och i Australien lekte treåringen "spindelmamman" (ett barnprogram) i trädgårdens mörker efter middagen. Jag tänkte först inte så mycket på det. Men sedan kom jag på: tänk om där är spindlar. Och jo, det VAR ett spindelnär åtminstonne och i Australien är mer än hälften av alla spindelarter giftiga. Många med dödligt gift. Hu!
Inger
http://blogg.aftonbladet.se/13829
Åh fy! Ska inte gnälla mer om spindeln som kom uppkrypande från källaren igår ; )
Jag ryser och förfasas, samtidigt som jag gapskrattar åt beskrivningen av händelseförloppet.
Nej, sådana öbor lär du nog inte sakna.
PS. Länkar till dig inne hos mig. Hoppas det är ok!
Åh fy fan vad äckligt! Usch usch usch! Om det är något jag avskyr så är det insekter och smådjur, och dina kompisar kan ju knappast klassas som smådjur men jag gillar inte dom heller! Jag skulle ha lätt fått panik av den där centipeden som inte vill dö! Usch, jag ryser bara jag tänker på det...
fy f*n... tankte just pa spindlar a kryp igar nar en kompis som bor i Kampala, Uganda visa vad dem hade for trevliga djur hemma. Att bo i norr e ratt skont allt! fast sen sa sag jag en Rav springa langst Regent St har i london i morse.. haha..
Sådant främmande kan man ju vara utan. Här i Prag har man ibland problem med dem som bara är utrustande med två ben:-)
Kul att du tittade in.
Hälsningar från Prag
Jag blev helt plötsligt inte så avundsjuk på er i erat lilla paradis..
hua..
Och här vid Mälardalens breddgrader har det nu nästan blivit barmark och krypen börjar vakna till liv efter vinterdvalan. Idag när jag var ute på skogspromenad med Tilly så såg jag att myrorna vaknat till liv i myrstacken. Men det känns bara hemtrevligt! Och snart får man väl se dom första blåsipporna och vitsipporna komma upp genom dom bruna fjolårslöven.
KOmmer du dock att uppskatta Gevalia? "Om du får oväntat besök"
Skämnt och sido...Det var ett dåligt skämt också!!!
Sverige är bra, längtar hem fruktansvärt just nu, men jag vet också att nyhetensbehag skulle gå över efter 2 veckor!
Vilket förmodligen kommer att lämna mig att planera min nästa resa...lol
Roligt vardagsliv, sâdant vardagsliv som vi trista europeer drömmer om att fâ , dagen dâ vi byter liv.
I morse sâ tittade jag pâ foton av en tjej som jobbar för en ONG, humanitär org, och pâ flera bilder sâ ser man henne med en eldlâga, alla undrade vad det var, svar: det mest effektiva mot kackerlackor, i alla fall i Cameroun!
Det du, det fâr mig att inse att vi har det tryggt här i Frankrike, jag behöver inte springa omkring med eldlâga pâ kvällarna för att ta kâl pâ kackerlackorna.
I Paris sâ slâr vi dem med diskborsten, sâ smâ är de!
J
Nej fy sjutton vad otackt! Jag hade inte fixat det!! Ar fullstandigt livradd for stora spindlar. Sma ar ok... men inte om de valler ur kroppen pa en stor. Urk!
Jag har inte haft mycket datortid det senaste sa hade helt missat att ni ar pa vag hem igen da. Vad spannande! Jag forstar att ni ar nervosa... det hade jag ocksa varit. Sa lange man bor utomlands sa kanns det som om man alltid kan packa ihop sig och sticka om det inte kanns bra.... fast egentligen kan man ju det om man bor hemma i sverige ocksa! Som alltid nar jag laser om nagon av era andra utlandsboende som ar pa vag hem sa far jag ett sting av att vi kanske ocksa borde. Men just nu kanns det inte aktuellt. Fragan ar val om jag nagonsin kommer vaga,,,,
Kram!
Ha,ha! kunde inte låta bli att skratta. Det låter ju som värsta skräckfilmen!
Fy vad äckligt!
*ryser av obehag*
Mie: Jag ryser fortfarande, haha!
Pumita: Jag vet, de är ingenting i jämförelse! :)
Karin: Jag blir verkligen en fjant när det gäller den här kategorin av djur, men jag måste säga att jag var ganska heroisk (dvs jag lyckades hålla mig från att gallskrika), hehe!
Inger: Jag har då och då blivit sugen på Australien, men efter detta har jag insett att jag inte är skapad för det djurlivet... Spindlarna här är läskiga, men ofarliga och jag håller ändå på att svimma...
Nina: När jag kommer till Sverige ska jag aldrig mer klaga över pappalångben...
Annai: När jag är trygg i Sverige ska jag också skratta ;)
Självklart får du länka. Tack!
Marie: Haha! Jag visste att du skulle bli äcklad ;) Jag med. Brrr!
Toblino: Ja, de där rävarna i London känns också lite skabbiga, men som tur är smyger de sig inte in i husen.
R i Prag: Ja, precis. De är inte heller så lätta att handskas med, haha!
Fiviva: Nej, detta var inte Seychellernas bästa sida...
Julies mormor: Det låter lite mer fredligt än här! Längtar efter att möta svensk sommar...
En weirdo’s bekännelser: Jag vet, man längtar och längtar, men sedan blir det grå vardag. Jag ska försöka hålla kvar nyhetskänslan så länge det bara går och se på Sverige så som jag gör på avstånd.
Lillie plein d’amour: Haha, det var ett bra tips – eld! Ska pröva det nästa gång ;) Men kackerlackor är obehagliga i alla storlekar...
Millan: Ja, det är lätt att falla in i flyktbeteende. Att flytta till Sverige känns så läskigt! Jag älskar den där känslan när man flyttar till något okänt. Det gör mig på något sätt lugn, för jag är naiv och känner inte till allt som är negativt. I Sverige vet jag vad jag ger mig in på... Kram
Nadia: Det var värsta skräckfilmen! Men jag tror att vi hade lite otur för sådana där centipedes verkar vara väldigt ovanliga.
Åh så lääääskigt. .(
Så glad jag blev då jag hittade din blogg.... ända borta i Seychellerna. :) Åh så spännande! Jag har läst igenom en hel del inlägg och njutit av dina vackra bilder! :) Hur kommer det sig att ni hamnade där? Det står säkert någonstanns men dit har jag inte kommit ännu. ;)
Stor kram
M I N D I som njuter av den svenska vårsolen :)
Mindi: Välkommen till min blogg! :)
J fick jobb här när vi bodde i London. Vi ville pröva på något nytt.
Kramar!
hjälp, hjälp, hjälp. Vissa saker vänjer man sig vid, andra inte.
Nej, vissa saker har man ingen lust att vänja sig vid. Men jag antar att ni har ännu värre kryp i Australien...
Skicka en kommentar