Att vara expat kan vara lite ensamt, speciellt om man som jag inte kan landa på en plats länge nog för att bygga upp något.
Det är nog lite riskabelt att investera i en vänskap med mig eftersom man aldrig vet när jag flyger vidare, men några få har vågat och de vännerna har jag behållit även när vi inte har bott på samma plats.
Jag har aldrig varit en person som haft en massa vänner, utan har alltid haft några få, nära, nära vänner. Jag kan förundras över Js förmåga att omedelbart bli omtyckt (även om det inte är svårt att förstå varför). Hans patienter gråter över att han ska lämna Seychellerna och Madame J försöker muta honom med massage, papaya och passion fruit... Jag försöker studera hans talanger för ingen här försöker hålla mig fast på Seychellerna med passion fruit.
Som barn var jag ganska blyg och flyttade runt och var alltid den nya tjejen i klassen. Jag har haft många sporadiska vänskaper, men har ofta inte blivit kvar länge nog för att vänskapen ska hinna fästa.
När jag är i stora grupper känner jag alltid hur jag kommer bort, tappar bort mig själv på något sätt. Jag tycker inte att jag kan det sociala spelet, mitt verkliga jag hamnar i skymundan och jag förlorar min vanliga, bubblande personlighet.
.
Men jag vet också att jag har blivit lite lat av mig. J är min bästa vän här och han och Julie är hemma för mig. Det är därför jag kan känna mig trygg var som helst på jorden. På något sätt trivs vi så bra i varandras sällskap att vi inte "tvingas" vända oss ut och socialisera. Vi måste påminna oss om det.
Som expat är det bra att ha den där begåvningen som J har. Å andra sidan är det lättare att få vänner här än i Sverige. Men just som man börjar få ett socialt liv ska man iväg.
Jag stötte på en sydafrikanska som jag aldrig sett förr i matvaruaffären Docklands för några veckor sedan. Jag stod och beundrade hennes bebis och plötsligt var jag inbjuden till expatmammornas hemliga sällskap på Seychellerna och nu blir jag medtagen till deras hus uppe i bergen med utsikt över Beau Vallon och jag och Julie inviteras till poolparties för barn och andra lekfester och så ska jag härifrån. (Se, en sån sak skulle bara aldrig hända i Sverige!)
.
Men. Det är i Sverige som jag har mina bästa vänner. Efter år av utland har jag lyckats vaska fram en hållbar vänskap med några få personer och de är guld värda!
13 kommentarer:
Jo då, det kan hända i Sverige :-) Du och jag bytte ju mailadress på Neonatalen och vi ser fram emot att träffa er snart när ni kommer hem till Sverige igen! Jag och David tar ganska ofta kontakt med andra människor (som vi träffar på olika ställen) som vi finner intressanta och som vi vill lära känna mer. Å andra sidan har vi upplevt att svenskar verkar tycka det är "osvenskt" att göra så, en del blir lite obekväma och verkar tro att det förväntas så mycket av dem. Många är tyvärr ganska inkörda i sina gamla vanor, de har sina vänner som de umgås med och kan ha svårt att vidga sin umgängeskrets. Vänner är för oss dynamiska på så sätt att vi anser att en vänskap handlar om att ge och få, märker vi att det bara är vi som ger; dvs hör av oss, bjuder in m.m. då tröttnar vi och lägger mer energi på de som vi får gensvar från. Olika saker händer i människors liv vilket också påverkar hur mkt man hörs av och umgås. Vissa umgås man med i cykler. Att vi har fått barn har också påverkat lite vilka vi umgås med och på vilket sätt man umgås.
Varm kram
Ja, det är ju sant, vi träffades ju på neonatalen ;) Men vi hade ju pratat i pumprummet så det bröt liksom isen, haha!
Det är jätteroligt när man bara blir kompis med någon i en matvaruaffär och liknande. Men jag tror att man är mer benägen att ta kontakt på det där sättet när man är expat för man är i samma båt och behöver skapa kontakter.
Jag tycker att det är trist att många i Stockholm inte vill utvidga sin umgängeskrets. Det måste verkligen att svårt att komma in om man kommer utifrån.
Varma kramar
Jag har precis flyttat hem igen till min lilla stad i norrland där jag är uppvuxen, Jag har tappat eller vuxit ifrån de flesta vänner och sociallivet ligger ganska mycke på minus men ibland händer det att man träffar en människa som mna nästan vet kommer att bli ens vän.
För några dagar sen satt jag på apoteket när en mamma med en liten flicka sätter sig brevid mig.
jag frågar hur gammal flickan är och om hon kryper och berättar att Timea precis börjat sitta själv.
vi pratar inte så mycke mer men på kvällen tittar jag till min sida på familjeliv och upptäcker ett mail.
Hej visst var det dig jag träffade på apoteket idag, jag kom på att jag hört namnet timea någonstans förut och letade upp dig.
Vore kul att få kontakt med dig osv.
Det gjorde mig riktigt glad.
I ett samhälle där man tilltalar någon okänd och får en blick tillbaka som om man vore dum så finns det guldkorn, dom är bara lite svårare att vaska fram bland alla stenar.
Fint skrivet. Jag håller med. Riktigt goda, nära vänner är guld värda. Vänskap som består oberoende av hur lång tid som förfutit sedan man sågs sist och när det inte spelar någon roll om man befinner sig i olika länder, eller t.o.m olika värlsdelar! Jag vill inte riktigt kalla det "soulmates" (det låter som att det är något förbestämt) men ibland klickar det till mellan människor, när det känns som allt "passar" på något sätt.
Det där är lite av min skräck och jag har upplevt samma sak. Efter USA, England och Frankrike har man fått vänner men sen har en hel kontakter runnit ut i sanden och man blir rädd att man ska bli en vandrande nomad som aldrig tyr sig till något eller någon. Men som du säger, vissa vänskaper har överlevt sen är det trist att man aldrig är alla samlade på en gång. Men så är det. Inget liv är perfekt.
Ska ni lämna Seychellerna? Vart ska ni ta vägen nu då om man får vara nyfiken, och varför?
Stor kram
Hej Vännen !! Du låter så ensam inte kul alls ska ni flytta igen?? var hamnar ni den här ggr??
Förstår känslan jag har vänner men få som jag ser som mina bästa vänner och kan lita på om du förstår jag har ochså flyttat jämt och aldrig haft en fast punkt i min liv förrän jag blev vuxen, men jag kan lova att ibland drar det en massa att få flytta och komma bort vet inte varför..
KRAMISAR SÖTIS
Ett litet antal goda vänner är bäst! Seychellerna ser super fint ut, verkligen ett ställe jag vill åka till...vilken är den bästa tiden att åka?
Fiviva: Sådant är så kul, när människor vågar ta kontakt (även om jag själv är rätt dålig på det). Men om man har ett barn eller en liten hund verkar det öppna många dörrar ;)
Annai: Vänner kan vara lite av ens själsfränder. Vissa kan man känna under en hel livstid utan att man någonsin "klickar" med och andra finner man direkt.
Mia: Det är minuset med att flytta runt. Å andra sidan möter man människor man aldrig skulle ha träffat annars ;)
Vi flyttar till Stockholm! J (och till viss del jag) har Skandinavienlängtan, plus en massa andra saker som skulle kräva ett helt inlägg att beskriva. Men Seychellerna är helt underbart (minus vissa saker) och jag kommer att sakna landet oerhört mycket!
Kramar
Sanna: Rubriken var kanske lite i melodramatiskaste laget ;) Det är väl mer det att det känns trist att alltid bryta upp, att vänskaper blir så tillfälliga, än att jag känner mig ensam. Men jag saknar mina närmaste vänner och det kan få en att känna sig ensam även om man har ett umgänge.
Vi flyttar till Stockholm!
Kram
En weiro's bekännelser: Håller med :)
När man bör åka hit beror lite på vad man vill göra. Jag har länge planerat att skriva ett inlägg om att turista på Seychellerna och ska då svara lite utförligare på din fråga (det är nästan en hel vetenskap med årstiderna). Själv skulle jag nog undvika dec-feb pga regnperioden.
Jag känner så väl igen öig i det du skriver... som så ofta. ;)
Så där är det ju, och du skriver så fint om det!
Jag känner igen mig i det där. Jag har dessutom språket som ett hinder, jag förstår det mesta och jag klarar ju av att prata om vardagliga saker men att skämta med mig är bortkastat och diskutera några djupare saker är ingen idé för jag kan inte nyanserna i språket ännu. Så jag är lite avvaktande och tar inga egna initiativ direkt. Nästan alla mina vänner här är icke-israeler, det är liksom lättare att få kontakt med andra i samma situation.
Och där lyckades du få mig att börja grina... För jag räknar kallt med att jag är en av de där vännerna i Sverige.
...
Just nu saknar jag dig så mycket att jag nästan går sönder.
Fint , skrivet jag känner igen mig en hel del. Jag har lätt att få många bekanta på en ny plats men svårt att få verkliga vänner. Så är jag usel på att hålla kontakt med folk. Så många gånger har vi mailat lite men sen har det liksom runnit ut i sanden. Antar det är så om man flyttat ganska ofta. Nu lär jag nog inte flytta på ett tag dock så kanske blir det lite lättare... eller jag vet inte ... blir flyttsugen ibland här också men barnen trivs för bra.
Sara: Det är en av nackdelarna med att vara expat. Och jag är inte säker på att man kan komma hem heller, för vad är hemma?
Karin: Ja, det där med språket måste ju vara ett extra hinder. Jag umgås också mest med expats, antagligen för att vi alla är lika "utsvultna" på umgänge och så kan man dela kulturkrockarna.
Ann: Klart du är! Ska bli så kul att ses igen. då får vi ta igen oss! Kramar
Thérèse: Jag är rätt bra på att hålla kontakt (tror jag iaf), men det är svårt att hålla liv i en vänskap år efter år om man bor på olika platser.
Det är nog svårare att bryta upp när man har barn i skolåldern. Vissa barn verkar klara av det bra, andra känner sig rotlösa.
Skicka en kommentar