Rödtott

Julie har börjat kommunicera mer och mer. Jag har inte hunnit spela så mycket musik för henne tidigare (även om jag gärna vill influera henne så att hon blir en ny Mozart), men häromdagen lyssnade vi på cd-skivor från London och dansade. Hon var alldeles lycklig och "sjöng med", med långa aaa-ljud.

.

Julies hår blir allt rödare. Förut kallade vi henne Blondie, men nu har hon blivit Rödluvan istället. Vi får se hur det hela slutar.

.

Det går inte att vara ute så mycket om dagarna när J jobbar eftersom det har blivit otroligt varmt och kvavt på sistone. Här inne snurrar fläktarna på högvarv och när det blir riktigt varmt doppar jag ner Julie i ett svalkande bad eller sätter mig i sovrummet med AC:n på.

.

Vi är tillbaka i vår lägenhet i Victoria med lite fler bekvämligheter. Just nu ligger Julie på aktivitetsmattan och härjar med mormor och en färgglad bläckfisk. Jag tror att det är dags för avlösning nu. Det är tid för prinsessan att få sitt dagliga bad!

Kreolfestival

Att huvudstaden Victoria fyller 230 år firas över hela ön. Här nere är bilder från Anse Royal. Det var matstånd överallt, konsert och fullt, fullt av folk.

Det där oemotståndliga London igen...

Jag minns min första londonvända, när jag skulle titta på ett rum i Chelsea, nära Battersea Bridge. Eller rum och rum... en sängplats. Ett litet, smalt rum och en liten smal säng bredvid två andra smala sängar, i en lägenhet som delades av typ 100 pers. Jag var en i strömmen av tittare. Och jag granskades noga, skulle jag vara värdig denna sängplats? De skulle "höra av sig" om de ansåg mig vara en lämplig kandidat, men först skulle de ha stamråd. Och jag gick ut i Londons avgasiga luft och hade ingen lust med något. Jag hade ingen lust med London mer.

När jag själv, nästan ett år senare, hade bestämt mig för att på allvar göra slut med London (ok, staden fick senare en andra chans) satte jag ut en annons på Gumtree om mitt 10 kvm "stora" rum i Fulham (nej, jag blev naturligtvis aldrig aktuell för sängplatsen i Chelsea). 4000 kr + räkningar, rena rama fyndet för en garderob med en kal glödlampa hängande i taket, inte sant?

Det kom horder av människor som bönade och bad om att få överta mitt klaustrofobiska rum med lossnande heltäckningsmatta i ett fallfärdigt hus där kökstaket bågnade av fuktskador. (Det kan mycket väl hända att detta kök, efter mitt avsked, har fått oväntat besök av någon badnymf från badrummet en trappa upp.)

Kanske fanns det ett hektiskt nöjesliv, kanske fanns det ett shoppingmecka någonstans, men jag arbetade för många timmar och tjänade för lite pengar för att veta hur man tog sig an London på bästa sätt.

Flera år senare på en kvällsljummen altan i ett land där himlen avslöjar fler stjärnor än den engelskt disiga himlen någonsin har kunnat uppbåda sitter engelsmännen och längtar hem. Hem till vinägerchips, pubaftnar, fotbollsskvällar och seriös londonshopping.

Ok. vinägerchips i all ära, men... efter flera år i staden har jag ännu inte fattat grejen med London. Vad är det egentligen jag har missat...?

P.S. Eftersom jag är en sann londonanalfabet ber jag er londonälskare att ha överseende med min inskränkthet.

Sommaren är på väg

Den öppna balkongdörren släpper in bildäckens svischande sus mot våt asfalt och blandar sig med londonmusik. Regnet strilar ner utanför fönstret medan trafiken strömmar förbi på gamla huvudvägen.

.

Det är klibbigt väder, inte sådär renande friskt regnigt som i Europa, utan nästan påträngande, nära inpå.

.

Dimman smälter ihop med bergen, jag smälter bort till minnen, Julie ligger mjuk som varm kola i min famn, fläkten snurrar och surrar i taket. Luften är tyngre, fuktigare, kompaktare, sluter sig tätare kring kroppen.

Regnperioden är snart här. Här finns inte årstider på samma sätt som i Europa, men med våra termer skulle man säga att sommaren är på väg.

Hjälp!

Igår tog vattnet plötsligt slut. Flera timmar utan vatten och nappflaskor och nappar som behöver steriliseras och myror som kryper överallt. Sedan började det bubbla och ryka i toaletten som om ett vulkanutbrott var i antågande. Plötsligt kom vattnet igång - kokhett och sprutande så att halva kranen for iväg som en kanon.

.

Och trädgårdsmästaren eldade löv på stranden så att vit rök bolmade in i huset och vi blev tvungna att fly ut med Julie på framsidan av huset.

.

När J kom hem hade huset förstås återfått sitt lugn.

.

Nu är det samma sak igen. Inget vatten. Det känns lite Kalle Anka hyr ett hus ute i vildmarken... Och min mobil är på vift så jag kan inte ens sms:a iväg ett klagorop på hjälp.

Port Launay

Detta är Js favoritstrand. Den ligger på västkusten, en bit söder om Beau Vallon. Här ska det tydligen vara fint att snorkla. Vi begav oss hit i söndags för att grilla. Lite senare kom några av Js engelska vänner och gjorde oss sällskap. De flesta expatsen här nere som jag har mött tycker att Seychellerna är förfärligt. Ingen shopping, varubrist, attityder hos folk... De småler åt mig, som om jag inte än har invigts i den hemliga klubben. Jag är ännu oförstörd och oförstående och de ler i samförstånd: "Snart vet hon bättre, arma människa!"

.

Vi får väl se. (Jag ska återkomma till hur vardagslivet på Seychellerna också kan se ut i ett senare inlägg, det är nämligen inte enbart en smekmånadsö...)

.

Här är i alla fall lite bilder från en ännu inte uttråkad expat:

J hade gjort världens godaste fisk som vi njöt av där vi satt under träden och blickade ut mot det photoshopsblå vattnet.

Vi grillade också kycklingspett och brödfrukt. Vi har nog inte riktigt listat ut hur man ska tillaga brödfrukt för det blir aldrig gott.

De här hunden var efter oss hela dagen efter att J hade gett den lite av vår grillade red snapper. (Och J som klagar över att jag skämmer bort Tilly...)

Mormor och Julie hade det mysigt i skuggan. Julie trivs bäst när havet fläktar bort lite av värmen.

.

Stranden blev ännu vackrare i solnedgången, men det var också då krabborna poppade upp som gubben i lådan. Dags att åka hem.

Solvarma och med salt hud körde vi tillbaka till Victoria över bergen, medan fladdermössen cirkulerade ovanför träden.

Korrektur: Inga blå höns!

J har korrekturläst min blogg och jag håller visst på att lura er. Den vackra, öde stranden heter inte något med blå höns utan Anse Louis och inget annat.

Och den stranden finns varken med på kartan eller i mina guideböcker, så hör av er om ni behöver vägbeskrivning!

UPPDATERING: Gud, vad jag svamlar (solsting!), Anse Louis finns visst med på kartan (hur långt som helst från de blå hönsen dessutom). Jag märkvärdiserar visst bara. Eller så är jag trött. Men hittar i alla fall inte stranden i mina guideböcker. Så det så.

Gästspel

Grillmys på altanen - i alla fall på bild...

Det var visst inte bara vi som gästspelade hos den stillsamme amerikanen. Redan första kvällen dök det upp kackerlackor och ödlor. Lite senare hörde jag mamma och J viska ute i hallen och mammas röst som gjorde tonartbyte på ordet "Mus?". Jag tog det förstås coolt, men tyckte inte riktigt att min hårdkokta attityd hade uppmärksammats tillräckligt så när vi satt på altanen och åt middag blev jag tvungen att gå rakt på sak.

- Tycker inte ni att jag har varit ganska cool med allt här nere?

Mamma och J brast ut i ett unisont gapskratt och undrade hur jag någonsin kunde tro att jag var cool efter krabbincidenten i söndags.

- Äsch, det gills inte, försökte jag förklara. Jag har ju en fobi mot krabbor.

Sekunden efteråt for jag upp ur min stol där vi satt och mumsade på Js goda grillmat (förutom den grillade brödfrukten - det låter bättre än det smakar). Någonting hade gått över min fot och när jag tittade under bordet rusade en gigantisk kackerlacka runt mellan våra fötter. J kastade sin flip flop efter den och mina fötter trummade som popcorn för jag tyckte mig se kackerlackor överallt.

Inomhus var det inte bättre. Decimeterstora kackelackor härjade runt även där. Jag tog ett djupt andetag och föreställde mig att jag var Marguerite Duras eller Karen Blixen så kändes det lite bättre...

Det är tufft att vara husvakt ibland...

Inte ens bakom fönstergaller går man säker

Husvakt

Just nu vaktar vi huset åt en amerikan. Strandtomt och en kyl full med proviant som vanliga dödliga bara inte får tag på här nere. Kontakter, kontakter... Har därför kunnat njuta av jordnötssmör- och syltmackor. Amerikanens skafferi dignar av märkesmat. Att se en burk Barilla tomatsås hör inte till vardagen här.

Reality check

Innan jag lägger ut fler sötsliskiga inlägg från Paradiset och ger er diabetes tänkte jag ge er lite motgift.

.

Det här är också verkligheten i Paradiset:

.

Internet är extremt långsamt. Min dator vägrar acceptera uppkopplingen här så jag måste använda Js danska laptop och jag har inte mina bokmärken utan måste gå omvägen via min blogg för att komma in på mina favoritbloggar och bara det att öppna ett nytt fönster är en pärs. Att lägga upp inlägg och skriva kommentarer kräver tålamod... Ibland har man skrivit ett lång stycke och så koppas Internet plötsligt från, "sidan kan inte visas" och allt är försvunnet ut i cyberrymden.

.

Varmvattnet stängs av vid 18-19-tiden på kvällen. Inte för att det spelar så stor roll när det kalla vattnet aldrig blir kallt och man ändå håller på att dö av värmeslag. Värre är att vattnet i tanken kan ta slut så det blir ingen dusch efter simturen i det salta havet.

.

Om man hade tänkt tvätta håret i Paradiset är duschstrålen så liten att schampot nästan inte går att skölja ur. Irriterad och löddrig sträcker man sig till slut uppgiven efter en fuktig handduk som aldrig torkar i den höga luftfuktigheten.

.

Myror. Överallt. All mat måste förvaras i kylskåpet.

.

Krabbor på stranden. Trodde att jag skulle slippa för jag hade inte sett en enda. Men sen i skymningen poppade de upp ur sina hålor, en efter en... Nattetid kryllar stranden med krabbor. Brrrr!

.

Just nu finns det ingen mjölk i affärerna.

.

Men det är ungefär vad jag förväntade mig - lyxproblem. Js expat-vänner har gett mig några veckor, sedan tror de inte att jag kommer att stå ut, men än så länge kan jag inte påstå att det är alltför jobbigt att befinna sig på en paradisö 4 grader söder om ekvatorn....

Fairyland

Vi avslutade den fantastiska fredagen på Fairyland, en restaurang alldeles på stranden. Den drivs av en svensk och ligger på östkusten, ca en timmes bilfärd söder om Victoria. Maten var god och billig (med seychelliska mått) och fisken på Seychellerna är gudomlig. Hur ska man någonsin kunna återvända till svensk konsumtorsk?

Ni kan se stranden i bakgrunden. Ibland känns skönheten nästan som ett skämt, som om någon drev med en och allt egentligen bara var en kuliss från Jurassic Park eller någon töntig film som Den blå lagunen.

Intendence

Denna strand som ligger på södra delen av ön sägs vara en av de vackraste på Mahé och visst var den vacker (vad är inte vackert på Seychellerna?), men efter att ha blivit bortskämd en hel dag på Anse Soleil kunde den inte riktigt leva upp till sitt rykte.

.

J kastade sig i de höga vågorna, vi andra stod på stranden och njöt av den filmiska solnedgången.

Julie var trött och nöjd. Hon är ett mycket harmoniskt barn (trots all turbulens omkring henne), men denna dag var hon mer tillfreds än jag kan minnas att hon varit på mycket länge.

Anse Soleil

Vi åker vidare söderut längs västkusten. J frågar om vi vill ta en omväg till en vacker plats, undangömd på en udde. Anse Soleil, solstranden, är inte en hemlighet längre, men den är fortfarande exklusiv nog för att man ska känna sig utvald och för att man ska kunna känna att man trasslat sig fram på småvägar och plötsligt funnit sitt eget paradis.

Vattnet var alldeles ljummet

Julie fick svalka sig i sitt lilla tält i skyddet av en palm.

Glader

J och Julie njuter av att äntligen vara tillsammans!

.

Mimmi Pigg på Seychellerna

.

Anse aux Poules Bleues

Efter att ha handlat på marknaden och låst oss ute kom vi äntligen iväg på vår utflykt. Vi körde från Victoria tvärs över bergen längs med La Misère mot sydväst och man hade ju tyckt att Beau Vallon var fint och så plötsligt dyker något ännu vackrare upp. En nästan helt öde strand. Underbar. Vacker. Gudomlig. (Jag har en förkärlek för bombastiska uttryck så när jag verkligen har bruk för dem har jag liksom tömt ut ordförrådet.)

.

Guideböckerna bryr sig inte speciellt mycket om denna plats. Kanske överskuggas den av det faktum att Seychellernas mest kända konstnär - Michael Adams - bor här.

.

Marknaden i Victoria

Varje morgon är det marknad i Victoria (Seychellernas huvudstad). Trots att det var tidigt var luften tung av värme och fukt och det hade inte gått lång tid förrän jag tyckte att det där med att vara en jordnära mor med bärsjal i Afrika inte var fullt så avslappnat och romantiskt som jag hade föreställt mig hemma i svala Sverige. Plötsligt kändes allt tryckande hett och hjälp! och Julie tycktes lealösare och rödlättare än någonsin.

Jag skyndade mig tillbaka till bilen och svalkade Julie med kallt vatten, men hon var helt cool och bara skrattade åt mig.

Mamma och J hade som tur var sinnesnärvaro nog att stanna kvar på marknaden så att de kunde handla cassawa, tomater, papaya, mango.

Här handlar de lokala. Det mesta är billigt...

...men ananas är underligt nog jättedyrt på Seychellerna - 60 kr för en!

Mitt nya liv...

Tidig morgon. Har just tagit en svalkande dusch och druckit en kopp kaffe med en massa mjölk (mjölk har varit en bristvara, men nu har det kommit ett lass till ön).

Nu ska vi bege oss iväg på marknaden och handla in frukt, grönsaker och nyfångad fisk, sedan slänger vi in grillen i bilen och åker på en utflykt runt ön Mahé.

Vi ses!

Om någon hade tänkt sig göra kokosmjölk...

J har blivit totalt acklimatiserad; kör bil i hårnålssvängar i vinande fart (ok, 30 km i timmen, men när man är från Sverige och ser ett stup vid vägrenen känns allt för fort), har en hand på ratten och äter brödfruktschips med den andra och tar det allmänt coolt.

Dessutom kan han göra kokosmjölk från scratch och slänger ihop en fiskcurry på en höft. Min mamma viskar lyriskt till mig: "Du har lyckats fånga en man som kan laga mat!"

----

Så här gör man kokosmjölk:

Ta en kokosnöt och en hammare och dela nöten i bitar. Gröp ur innanmätet och lägg det tillsammans med kokossaften i en mixer. Fyll på med vatten (ungefär så att det täcker kokosbitarna) och kör mixern tills det har milkshakekonsistens. Sila blandningen och krama ur kokosflisorna så att all vätska pressas ut. Ét voila! - kokosmjölk.

Seychelliska biverkningar

En lite oväntad bieffekt av vistelsen här är att man inte kan ha någon snygg frisyr i den höga luftfuktigheten. Trogna Vänner-tittare minns säkert Monicas burr i Västindien...

Luftfuktigheten förklarar nog också varför knopp är högsta mode. En stram knut verkar vara enda sättet att tygla lockarna. Därför har jag blivit tvungen att behålla mina Princess Leia-bollar. Så nu går jag mest runt och ser ut som Mimmi Pigg.

En kväll vid Beau Vallon

Varje onsdagkväll är det marknad vid Beau Vallon. Vi kom dit när kvällsmörkret hade lagt sig. överallt var små stånd där man sålde smycken, mat och dryck. Vi köpte grillad fisk (red snapper) och bläckfiskcurry som vi sedan åt nere på stranden.

I trädkronorna sjöng fåglarna hysteriskt med fulla halsar. Jag skulle kunna skriva om månen, om natten som aldrig kallnar, om hur röken från den grillade fisken spred sin doft, om hur bergen avtecknade sig mot den allt mörkare himlen medan vågorna brusade mot strandkanten, men allt känns som en livlös kliché när man försöker göra upplevelserna rättvisa med sina ord.

Julie skrattade och var glad hela kvällen. Hon dansade med till de afrikanska trummorna och vippade med nappen. Hennes första utekväll!

Mormor och Julie

Utforskar ön

Utsikt från balkongen. Morgondimman lättar över bergen.

Senare under dagen sken solen som sig bör

Redan andra dagen går vi (jag, mamma och fröken Julie) vilse i den lilla pluttstaden Victoria, som för övrigt är världens minsta huvudstad. Efter att ha utforskat huvudgatan och köpt ett par sandaler tänkte vi ta en genväg...

Sedan på kvällen (efter våra strapatser i stan) åkte vi ner till stranden och badade i den akvarieklara Indiska Oceanen. Jag måste erkänna att vattnet i paradiset var en liiten smula kallt, men det vågade jag inte säga till J för då skulle det heta att jag var prinsessan på ärten och bla bla bla... Så jag bet ihop och när jag väl doppat mig var det otroligt skönt att simma runt bland fiskarna. Lätta regndroppar föll på vattenytan och på stranden låg Julie och sov under ett träd. (Tyvärr hade kamerabatteriet tagit slut så ögonblicken gick inte att föreviga.)

Efter simturen började det ösregna och vi satte oss på en restaurang med sandgolv och åt pizza medan djungelregnet vräkte ner i havet.

Första intrycket...

Avskedet från Sverige blev förstås så där stressigt och hektiskt som det anstår en rastlös varelse av min kaliber (om det var någon som iakttog en galning med två Princess Leia-bollar i huvudet som hysteriskt sprang runt på Arlanda så var det nog jag...).

Liten på väg ut i den stora vida världen

Sedan blev fröken Julie förstås haffad och muddrad i säkerhetskontrollen. Vi fick gå in i ett litet bås, men lilla fröken var en tuffing och visade inte en min. Sedan sprang vi vidare mot gaten (ute i sista minuten förstås! Vad annars?). 5 minuter till och planet hade blivit försenat. Och jag som tyckte att vi var ute i goood tid, men livet med en bebis drar uppenbarligen ut på tiden. Men tillslut satt vi alltså fastspända på planet som lyfte mot nya äventyr.

Efter en sju timmar lång och tråkig mellanlandning i Qatar (vill inte ens tråka ut bloggen med ett referat om det) var det dags att flyga vidare mot Seychellerna!

Julie var så snäll och duktig på sin första långa resa. Hon var gullegris hos flygvärdinnorna!

När solen steg upp över Indiska Oceanen visste vi att det bara var minuter kvar till landning...

Julie sov sig igenom både start och landning

Vi närmade oss öarna i soluppgången. Planet sjönk ner genom vackra molnformationer som låg och vilade bara några meter ovanför havet. Cerf Island steg upp ur Indiska Oceanen i morgondimman utanför vårt flygplansfönster. Sedan gjorde piloten en sväng och plötsligt fanns huvudön Mahé under våra fötter.

Det svindlade till när planet saktade ner på landningsbanan framför en liten oansenlig terminal. Palmer dansade i bakgrunden och djungelbeklädda berg kulissade till min bild av Äventyret.

J stod och väntade på oss i ankomsthallen. Efter den långa flygresan gick allt snabbt. Palmer och hus och bilar flimrade förbi. "Där bygger de ett sjukhus, där fångade vi krabbor..." J snabbguidade oss genom ett myller av nya intryck och vi var nya som barn och tittade förundrat i vår spännande pekbok. Julie var storögd och förundrad. Från att ha varit i sin lilla skyddade kokong var det plötsligt ett myller av färger och människor och nya ljud och främmande lukter.

På väg mot vårt nya hem...

Hemma!

Vagt bortdomnad efter att inte ha sovit på ett dygn klev jag in i mitt nya hem och mitt nya liv. J slängde ihop en fantastiskt god sallad med världen godaste fetaost (från Saudiarabien) - mjuk och krämig och mild. Sedan duschade jag och sov bort tre timmar. Sådan där medvetslöshetssömn som man vaknar upp ur helt förvirrad och undrar var man är.

En stund senare var dagen redan på väg över i kväll och vi skyndade oss iväg till stranden. Solen hann precis gå ner innan mina fötter hann känna på havet. Det var svalt vatten och ljummen kväll och ett gäng seychellois stod under träden och pratade. Vi körde vidare till Js engelska vän Debbie som bodde alldeles i närheten. Och sedan satt vi på hennes veranda. De som inte körde bil, ammade eller sög på napp kunde njuta av ett glas vin i den seychelliska natten.

Trött och mörbultad och med en arg fröken Julie kom vi hem och till slut somnade vi alla av ren utmattning...

Avslut

Sista resterna av Stockholm. Bara några dagar kvar, sedan börjar ett nytt liv. J ringer. Från värmen. Uppsluppen stämning. Snart åker jag. Någon Brad ska ha en barbecue nästa helg. En massa vänner, en massa fester (nåja, vi får väl se hur mycket festande det blir för min del), en massa upplevelser väntar...

Idag ljuger dessa bilderna lite. Utanför fönstret seglar flyttfåglarna bort i en tjock, betonggrå himmel. Och snart jag också...

Förresten...

...vill jag säga tack till alla er läsare! Tack för alla snälla, uppmuntrande kommentarer och tack för att ni fortfarande tittar in här, trots dålig uppdatering på sistone. Har tyvärr både varit en dålig läsare och skribent och har inte hunnit kika in i era världar lika ofta som tidigare, men hoppas att jag snart får tid att ta igen mig med lite spännande bloggläsning.

Bebis + utlandsflytt + blogg har varit ett jonglerande och av uppenbara skäl är ju bloggandet det första som måste offras. Men nu blir det snart ändring på det! För snart, kära vänner, får ni (äntligen!) följa med till sydligare breddgrader...

Och bara för att strö salt i såren...

...var söndagen (då jag skulle ha befunnit mig ombord på ett plan på väg mot tropikerna) extremt regnig och blåsig och jag gick under ett paraply som vändes ut och in och J var på väg till stranden och det var egentligen meningen att söndag skulle bli måndag bortom Sveriges gränser och jag skulle avsluta måndagskvällen vid Beau Vallon.

No more drama... please!

Det var en stress som antog orkanstyrka i förra veckan och under lördagen hade den uppgraderats till kategori 5. Jag befarade helt allvarligt att jag skulle missa planet. Det var som i en mardröm, när man drömmer att man missar planet. Och sedan blev det den mardrömmen. Inte bara som en mardröm. En mardröm.

Vi satt där, jag och min bästis, bland packade väskor, i en uthyrd lägenhet och klockan närmade sig söndag och då ringde telefonen. 12 timmar före avgång.

På grund av orsaker som nu är lösta, och som jag inte ens orkar gå in på här, missade jag alltså planet. Ja, kära läsare, jag missade planet.

Jag gillar äventyr, men snälla livet, ge mig lite tråkig vardag. På Seychellerna. Tack.

Puh!

Kalabalik!

Det är allt jag har att säga för tillfället.