Jag minns min första londonvända, när jag skulle titta på ett rum i Chelsea, nära Battersea Bridge. Eller rum och rum... en sängplats. Ett litet, smalt rum och en liten smal säng bredvid två andra smala sängar, i en lägenhet som delades av typ 100 pers. Jag var en i strömmen av tittare. Och jag granskades noga, skulle jag vara värdig denna sängplats? De skulle "höra av sig" om de ansåg mig vara en lämplig kandidat, men först skulle de ha stamråd. Och jag gick ut i Londons avgasiga luft och hade ingen lust med något. Jag hade ingen lust med London mer.
När jag själv, nästan ett år senare, hade bestämt mig för att på allvar göra slut med London (ok, staden fick senare en andra chans) satte jag ut en annons på Gumtree om mitt 10 kvm "stora" rum i Fulham (nej, jag blev naturligtvis aldrig aktuell för sängplatsen i Chelsea). 4000 kr + räkningar, rena rama fyndet för en garderob med en kal glödlampa hängande i taket, inte sant?
Det kom horder av människor som bönade och bad om att få överta mitt klaustrofobiska rum med lossnande heltäckningsmatta i ett fallfärdigt hus där kökstaket bågnade av fuktskador. (Det kan mycket väl hända att detta kök, efter mitt avsked, har fått oväntat besök av någon badnymf från badrummet en trappa upp.)
Kanske fanns det ett hektiskt nöjesliv, kanske fanns det ett shoppingmecka någonstans, men jag arbetade för många timmar och tjänade för lite pengar för att veta hur man tog sig an London på bästa sätt.
Flera år senare på en kvällsljummen altan i ett land där himlen avslöjar fler stjärnor än den engelskt disiga himlen någonsin har kunnat uppbåda sitter engelsmännen och längtar hem. Hem till vinägerchips, pubaftnar, fotbollsskvällar och seriös londonshopping.
Ok. vinägerchips i all ära, men... efter flera år i staden har jag ännu inte fattat grejen med London. Vad är det egentligen jag har missat...?
P.S. Eftersom jag är en sann londonanalfabet ber jag er londonälskare att ha överseende med min inskränkthet.
4 kommentarer:
Ja da far man val forsvara sitt London da...? Hmmm...nej, jag tror inte jag kan det. Du har helt ratt... jag fattar inte ibland heller vad som ar sa speciellt med varldens kaotiska huvudstad? Forutom mojligtvis, att om det inte vore for London, sa hade varken du eller jag hittat vara dromkillar, du hade inte haft Julie, jag hade inte haft en fantastisk utbildning och ett underbart dromjobb... (vi vet ju alla hur jobb marknaden i Sverige ser ut)Sen sa forstas, hade jag ju aldrig lart kanna dig, och jakob hade aldrig fatt jobbet i Seychellerna... Aha! :-) Med andra ord, London is the city of opportunities, visst ar det trangt och smutsigt, dyrt och stort, fult och otrevligt, men mojligheterna ar oandliga, om man kan sta ut i London sa har lange, da kan man sta ut vart som helst (tillochmed Seychellerna :-))
15 dagar kvar...
Puss pa dig!
-Denise
Ja, utan London hade jag inte haft allt det där underbara! Faktiskt, så står jag i evig tacksamhetsskuld ;)
Puss o kram, min vän
Når man tænker på England så tænker man automatisk på cigaret lugtende pubber, primitive fulde mennesker og fodbold. Og det var netop i dette klassiske miljø at Lisa og jeg mødte hinanden. På en pub i West Kensington der viste en fodboldkamp. Og jeg tror det hele tiden har været meningen at Lisa og jeg skulle mødes der for jeg har ihvertfald ikke set Lisa gå på pub igen for at se fodbold..... Det er lidt som hvis en komet skulle ramme jorden, der er meget lille sandsynlighed for det men når det virkelig sker er det effektivt. Så det var den funktion London havde for vores liv. Denise har ret, nogle gange skal man udholde nogle dårlige tider for at finde det der giver livet mening. Og Lisa og Julie giver mit liv mening.
/Jakob
Ohhh sa fint skrivet! Jag sitter har pa jobebt med tarar i ogonen...
Denise
ps, vantar fortfarande pa mitt mail :-)
Skicka en kommentar