Minnen

Tidig morgon, sol med föraning om en varm dag. Fåglarna kvittrar och London verkar något mer idylliskt. Jag tror London gör sig bäst när man är riktigt ung. När jag var 19 år och åkte till N.Y. älskade jag den staden över allt annat. Den var så vibrerande, livfull och man kände att här fanns alla möjligheter, vad som helst kunde hända. Det var stort med skyskrapor som nästan nådde till himlen. Staden kändes stark och ointaglig. Därför var det en chock att se hur den attackerades den 11 september. Det var ungefär som att se King Kong dö. Jag var inte där då, men jag var i London när terrordåden inträffade här. Jag minns att jag hann smsa min mamma i Sverige att jag var ok - sedan kollapsade telefonnätet. När mobilerna började fungera igen hörde folk av sig från hela världen, jag fick till och med sms från Sydafrika. Trots den förfärliga situationen var det verkligen skönt att känna att människor brydde sig. Men det var också vissa som var tysta. Somliga hade nära vänner eller släktingar som inte ens hörde av sig.

J bodde i Kings Cross när terrordåden inträffade, men vi kände inte varandra då. Jag var lyckligt ovetande om vilka hemskheter som skedde inte långt ifrån då jag tog bussen från Tottenham Court Road den morgonen. Sedan fick jag höra vad som hade hänt och då jag satt trygg i mitt hem i Fulham var det ofattbart att förstå att man befann sig i en stad i kaos. Men livet i London återgick snart till det normala och idag är det som vilken lugn, idyllisk dag som helst.