Ett steg närmare fast bosättning

Säljarna har accepterat vårt bud på lägenheten! Men ingenting är säkert här i England förrän man står med nycklarna i handen, så vi vill inte ta ut glädjen i förskott. Förutsatt att allt nu går vägen ska det bli så skönt att få ett eget hem - även om vi inte kommer att bli kvar här för alltid.

Det känns som om jag hela tiden måste påminna mig det, att det inte är för alltid, att London inte är på livstid. Jag slits mellan känslan av att vilja känna mig hemma här och känslan av att aldrig vilja bli "a Londoner". Jag längtar så mycket efter att komma ifrån Europa ett tag. De senaste åren har jag åkt kors och tvärs mellan en massa europeiska städer och jag skulle vilja uppleva något annorlunda och spännande. Jag var förvisso i Sri Lanka för två år sedan, men det var ju mer en affärsresa.

Om vi nu verkligen får köpa lägenheten kommer vi förmodligen inte ha råd att åka på någon längre resa. Å andra sidan får jag ju förhoppningsvis lite stabilitet. J tycker att jag är rastlös, men jag är inte rastlös. Det är bara som om jag inte kan välja vilket liv jag vill leva. Jag vet i alla fall att jag inte vill leva i London för all framtid. Förmodligen skulle jag behöva utmatta mig själv med resor för att bli mätt, men man har ju inte råd...