Nu har det hänt. Han som äger lägenheten vi bor i vill sälja. Vår förfrågan om han ville sälja till oss gav tydligen mersmak och när han insåg att han kunde få ut mycket pengar på affären - mer än vi skulle kunna erbjuda - har han bestämt sig för att göra slag i saken. Så nu har vi eventuellt gjort oss själva bostadslösa. Vi har ju fått vårt bud på den andra lägenheten accepterat, men det är en lång väg kvar. Säljarna ska själva finna något att köpa och det kan dra ut på tiden. Så vi kan behöva flytta runt med alla våra möbler...
I Storbritannien är det tydligen också så att om man har bott på en adress där en tidigare hyresgäst har haft betalningsanmärkningar kan man ha svårt att få ett lån för att det kan synas på ens egen kredit. Systemet är fullkomligt vansinnigt, speciellt med tanke på hur många som kommer och går i varje lägenhet och att oskyldiga ska behöva drabbas för andras uteblivna betalningar är absurt.
Jag kommer aldrig att vänja mig vid systemen här och jag kommer aldrig att trivas i detta land. Jag har sagt upp mig från mitt jobb. Under min tid i London har jag haft två jobb och båda har varit fruktansvärda. Man blir så utnyttjad. Jag har inte ens velat skriva om allt jag har gått igenom på grund av mitt senaste jobb, men det har varit en svår tid. Jag talade med en juridisk rådgivare igår och jag kan anmäla dem och få ut en stor ersättning om jag vinner, men chansen är liten. Vad kan jag göra mot ett gigantiskt multinationellt företag?
Så jag är "hemmafru" för tillfället. Jag ska försöka mobilisera kraft och ägna mig åt mina kreativa projekt. Och jag kommer bara att söka arbeten som jag verkligen vill ha. Men den journalistiska banan verkar inte så lockande. En bekant berättade att hon var tvungen att åka hemifrån kl. 5 på morgonen och hon kom hem kl.22 på kvällen. Hon sa att det var så hårt att hon tillslut blev sjuk. Konkurrensen är enorm och folk skriver artiklar gratis.
Många här i London jobbar ihjäl sig. Jag känner en annan person som arbetar 45 timmar i veckan utan rast. Hon får inte ta lunch eller gå ut för att ringa ett samtal. På mitt första jobb här hände det ibland att jag var tvungen att arbeta 12 timmar i sträck utan en enda rast. För ett tag sedan stod det i tidningarna om en ung man som föll ihop i en trappa och dog. Han hade arbetat omänskligt långa dagar.
I Storbritannien är det tydligen också så att om man har bott på en adress där en tidigare hyresgäst har haft betalningsanmärkningar kan man ha svårt att få ett lån för att det kan synas på ens egen kredit. Systemet är fullkomligt vansinnigt, speciellt med tanke på hur många som kommer och går i varje lägenhet och att oskyldiga ska behöva drabbas för andras uteblivna betalningar är absurt.
Jag kommer aldrig att vänja mig vid systemen här och jag kommer aldrig att trivas i detta land. Jag har sagt upp mig från mitt jobb. Under min tid i London har jag haft två jobb och båda har varit fruktansvärda. Man blir så utnyttjad. Jag har inte ens velat skriva om allt jag har gått igenom på grund av mitt senaste jobb, men det har varit en svår tid. Jag talade med en juridisk rådgivare igår och jag kan anmäla dem och få ut en stor ersättning om jag vinner, men chansen är liten. Vad kan jag göra mot ett gigantiskt multinationellt företag?
Så jag är "hemmafru" för tillfället. Jag ska försöka mobilisera kraft och ägna mig åt mina kreativa projekt. Och jag kommer bara att söka arbeten som jag verkligen vill ha. Men den journalistiska banan verkar inte så lockande. En bekant berättade att hon var tvungen att åka hemifrån kl. 5 på morgonen och hon kom hem kl.22 på kvällen. Hon sa att det var så hårt att hon tillslut blev sjuk. Konkurrensen är enorm och folk skriver artiklar gratis.
Många här i London jobbar ihjäl sig. Jag känner en annan person som arbetar 45 timmar i veckan utan rast. Hon får inte ta lunch eller gå ut för att ringa ett samtal. På mitt första jobb här hände det ibland att jag var tvungen att arbeta 12 timmar i sträck utan en enda rast. För ett tag sedan stod det i tidningarna om en ung man som föll ihop i en trappa och dog. Han hade arbetat omänskligt långa dagar.
2 kommentarer:
Det är verkligen sjukt hur mycket många jobbar. I Japan kan man numera stämma företag om man jobbat ihjäl sig. Alltså, den som redan jobbat ihjäl sig kan ju inte stämma företaget, men den överlevande frun/mannen/släkten kan göra det. Folk ramlar hem över tröskeln med blodsmak i munnen och ungarna på dagis är ständigt förkylda eftersom dom bygger upp sitt immunförsvar och dom drar med förkylningarna till föräldrarna också. Jag gissar att alla dessa vuxenförkylningar ligger bakom mycket av utbrändheten och kroniskt utmattningssyndrom, tillslut slår immunförvaret knut på sig själv av att gå på högvarv hela tiden. Jag tror inte det är naturligt att ha så många barn samlade på samma ställe i en ålder när dom håller på att bygga upp immunförsvaret. Jag tror det är härifrån "galna dagis-sjukan" kommer som får båda barns och vuxnas immunförvar att gå på högvarv och sedan ger utmattningsyndrom.
Jag håller med dig. Dessvärre är det ju svårt att hitta alternativ när man lever i den här världen. Man får hoppas att det ändrar sig snart.
Skicka en kommentar