Innan jag fick min Julie undrade jag när man började älska sitt barn. Skedde det i samma ögonblick som man höll barnet i sina armar eller måste det varsamt och sakteliga få växa fram?
Tjocka kinder!
Världens stoltaste mamma!
Man har sedan länge fått ögonkontakt.
En sömnig Julie använder mormor som kudde
20 dagar gammal. Liten men tuff!
Min mamma stötte på sin granne strax efter att Julie hade fötts. Hon berättade att jag hade fått barn. "Va?" undrade han. "Jag såg ju Lisa för en tid sedan, jag såg inte ens att hon var gravid." Det är just det som känns så konstigt. Precis som man hade börjat känna sig gravid "på riktigt" var det över. Plötsligt står man bara där med en liten docka.
Nu är hon en månad gammal och börjar bli stor - tills man ser ett fullgånget barn! Vilka jättar! Man har vant sig vid lilla Julie och hennes litenhet har liksom försvunnit, för i förhållande till den lilla fågelunge hon var när hon kom tycker vi att hon har blivit riktigt robust, en liten boll. Men så ser man de där giganterna på 4,7 kg och kan inte förstå att hon någonsin ska bli så stor.
Hand i hand
Hon heter Julie. Vi prövade många andra namn under dessa sju månader av väntan, men det var egentligen ingen konkurrens, vi visste det från början, allt annat var bara sidospår (ok, egentligen ville jag ha en annan variant på Julie, men J gick inte med på det). Jag har älskat namnet Julie ända sedan jag var barn.
I Danmark är Julie ett vanligt namn, men här i Sverige är det mer exotiskt än jag hade trott. Folk vet inte om de ska ha en engelsk, fransk eller dansk vinkling på det hela. Jag har visst också blivit ännu mer exotisk sedan jag kom hem från London. Folk talar ständigt engelska med mig nu för tiden. Efter att ha fört ett samtal med läkaren på svenska svarar han envist: ”Everything is perfect.” Fast det spelar ingen roll – så länge allt är perfekt – om det är perfekt på svenska eller engelska. Bara min dotter mår bra så är livet perfekt!
Mitt liv är inte indelat i dagar och nätter utan i tretimmarspass. Världen utanför existerar inte, men jag ser att det är sol utanför fönstret och jag kan föreställa mig sommarvärmen, även om den och solen är totalt oviktiga just nu. Jag har ingen aning om vilken dag i veckan det är och jag följer inte med i nyheterna. Jag ger mitt barn mat, gläder mig åt att hon har gått upp 46 gram sedan igår. Ja, som ni förstår lever jag i en annan värld och har inte mycket intressant att skriva och om jag överhuvudtaget ska skriva något är det omöjligt att skriva om sådant som inte har med henne att göra.
Jag tror inte att jag riktigt hinner uppfatta vad som egentligen sker, jag tror att jag kommer att vakna upp om ett par månader och inse vad jag har varit med om. Det finns ingen tid för analyser av livet, ingen tid att betrakta utifrån. Allt bara är.
Populär dam (Ok, kanske inte den fotografiskt snyggaste bilden, men Tilly var bara så söt här att bilden får vara med ändå.)
De sa på tv igår att svenskarna inte äter upp maten utan istället kastar, så jag tänkte att jag skulle ta mitt ansvar och försöka göra slut på gårdagens cheesecake. Jag bojkottade i princip min födelsedag, men gjorde i alla fall en cheesecake till mig själv och bebben. Tyvärr är det ingen som vill hjälpa mig här hemma med att äta upp den, så jag har inte mycket val. Vet inte om Angelina Jolie har samma diet men...
Bilden (och uppslaget) är hämtad härifrån
