Ofta inbillar jag mig att jag har kommit över det, för allt är bra nu, är det inte?
Men samtidigt... Jag tror inte att det går enda dag utan att jag tänker på det, på hur Julie föddes. Jag kan liksom inte komma ur det.
.
.
Häromdagen, när jag tittade på hennes fjuniga nacke, kom jag på mig själv med att tänka: "Jag är inte rädd att du ska dö." Och då insåg jag att den allra värsta fruktan, det där knappt kunna andas, knappt våga hoppas, det var inte riktigt där längre. Jag vågar hoppas.
.
.
Men ändå. Det går inte en dag utan att jag tänker på det. Tänker på att hon är prematur, på att hon är liten som ett halvårsgammalt barn. Tiden går inte alls snabbt som de säger och jag vaknar inte upp och tänker Oj, vad hon är stor!
.
.
Hon är fortfarande liten. 6770 gram liten - och hon är åtta månader. Hon följer utvecklingen för en åttamånaders bebis bra. Hon satt upp vid sex månader, kröp vid sju. Men hon ligger fortfarande efter storleksmässigt.
.
8 månader i helgen
Jag kan inte komma ur det som hänt. Jag kan fortfarande inte se andra runda, präktiga, nyfödda, fullgångna barn utan att bli avundsjuk. Jag kan inte glömma Julie med smala ben, en liten bröstkorg som liksom såg ut att explodera när hon hickade, en pytteliten bebis som jag kom hem med och tyckte var stor.
.
Jag har fortfarande inte riktigt, riktigt skrivit på den här bloggen om när hon föddes, om en natt som ändå var magisk.
.
.
Jag har fortfarande inte skrivit om hur jag verkligen har mått sommaren och hösten 2008 och för det vill jag nästan lägga ner hela bloggen
.
Jag ville inte se förhandsvisningen, jag ville inte se vecka 30-37 inifrån. Jag fick veta alldeles för mycket.
.
Jag är fortfarande öm efter upplevelsen.
.
Jag är trött på att var orolig. Jag är trött på att vara en prematurmamma. Jag vill inte att Julie bara ska vara ett prematurt barn. Jag vill inte se på henne på det viset och jag vill inte att andra ska det. Jag är trött på att förklara bort hennes litenhet, jag är trött på att rabbla den där ramsan "hon är född tio veckor för tidigt så egentligen är hon bara sex månader...
.
När får jag bara vara mamma? När blir Julie bara en bebis punkt slut?
.
.
Jag är världens lyckligaste som har Julie. Älskade, älskade Julie. Jag tror att Julie har kommit över det nu. Men kanske kommer jag aldrig riktigt över det.
1420 gram. 40 cm.
.
.
Jag är fortfarande skakad.
Fortfarande.
Alltid?
.
Vet ni, igår kväll ville hon inte sova. Till slut släckte vi lampan och tänkte att hon somnar väl till slut ändå, mellan oss två i vår dubbelsäng (ja, hon sover mellan oss, men hon är i en mammig fas). Då, i mörkret, såg jag skuggan av en bebis komma emot mig och med öppen mun överösa mig med pussar.
.
Så jag antar att så länge jag har Julie och Julie är frisk är allt bra.
.
.
RÄTTELSE: Julie väger 6670 gram, inte 6770 gram, men J vågade inte säga något om det igår för han var rädd att jag skulle bryta ihop... ;-)
20 kommentarer:
Ja, när när när...??!!! Vad är det som händer oss så här 8 månader senare? Börjar vi känna efter nu? Bli mer ärliga mot oss själva - och andra?!
Rätt vad det är så känns säkert mycket mer vanligt och prematur-prefixet bleknar. Hoppas jag, och tror jag!
Och hon är underbar och fantastiskt duktig som du säger, det gäller att komma ihåg det mitt i allt.
Så varma kramar det går från ett snötäckt Sthml!
Såg din fina kommentar i Fivivas blogg och tänkte lämna ett litet avtryck och visa att jag varit här inne och kikat lite:-)
Att få ett prematur barn kan nog inte vara det lättaste alls, förstår att det är jobbigt med alla som undrar varför hon/han är så liten.
Ville bara säga att din Julie är underbart jättesöt!!!
Kram!
(fivivas mor)
Vilka vackra bilder på dig och Julie. Och vad fint du skriver. Jag kan inte förstå, jag blev ju mamma till en trind tre och ett halvtkilosbebis... Men de fÖrsta månaderna var ändå märkta av oro, oro, oro. Det är fÖrst nu jag kan slappna av, och då var ju ändå allt "normalt".
Njut av din fina, fina dotter nu!
Det är ju lätt för någon utan erfarenhet att säga, men jag tycker att du ska försöka få bort de där negativa tankarna, kanske tom prata med någon professionell om inget annat hjälper? Allt har ju trots allt gått bra med Julie? Det är ju bra nu, inte sant? Strunta i om folk frågar om hennes litenhet, det har de egentligen inget med att göra! Du är inte skyldig någon några förklaringar. Hennes identitet borde ju heller inte i första hand formas av att hon föddes för tidigt eller hur? Jag tycker att du sammanfattar det hela väldigt bra i sista meningen "så länge jag har Julie och Julie är frisk är allt bra". Kram!
Om du visste hur mycket jag känner igen mig i det du skriver. Jag vill kunna slappna av och njuta. Men det känns mest som att jag kastas mellan hopp och förtvivlan.
Jag tror och hoppas att det kommer kännas bättre när våra tjejer är lite större och äldre. Kanske när de är lite över året? Jag vet inte men jag hoppas det!
Massor kramar från oss
Du det är faktiskt bara 8 månader sen eran lilla dam inte orkade vänta längre utan ville träffa sina blivande föräldrar.
Det är otroligt mycke att bearbeta.
Som jag sa tidigare det är två år sedan min pojke valde att titta ut lite för tidigt.
Och jag har fortfarande mycke att bearbeta från den tiden.
Under första året i hans liv plågade jag mig själv med att läsa allt om för tidigt födda. grät så tårarna sprutade. Vissa dar kunde jag inte ens tänka tanken prematur för det var ett så känsligt ämne.
Det tar tid... Och det är som du skriver i ett annat inlägg en sorg som inte är riktigt legal iom att allt slutade så bra.
Mitt råd är prata om det till dom som orkar lyssna, prata med andra som gått igenom samma sak.
Och se att dina känslor är inte så främmande.
Men det blir lättare..
Och visst kommer säkert hela historien rullas upp på nytt när och om ni kommer vänta fler barn.
Men med vänners och familjen stöd kan man komma otroligt långt.
Man får luta sig mot någon och hålla fast när det blåser hårt.
Jag tror det är mer att bearbeta än någon kan förstå när man är med om något så traumatiskt. Ofta kommer reaktionen inte förrän långt efteråt när man har blivit mera trygg. När man är mitt uppe i det hela har man ofta inte "lyxen" att ens orka känna det som är svårt. Kanske är det så nu att du blivit så trygg i situationen och att hon inte kommer dö, att du därför vågar och orkar bearbeta det som varit. För nu är det som så att Julie har hela livet framför sig och det ska bli fantastiskt!! Ge henne massor av kramar från mig!!
btw. får jag länka till din blogg i min?
Oj, fint skrivet om en jobbig situation. Själv kan jag inte ens sätta mig in i hur tufft det måste vara utan är oändligt tacksam för att vi har fått en frisk och stark dotter. Tycker att det är självklart att det tar tid för dig att komma över det, du har ju tvingats att vara stark för Julies skull och fått hålla dina känslor i schack på ett helt annat sätt än vi "normala" mammor måste. Kanske är det först nu när du "vågar hoppas" som du kan ens kan se det i ett längre perspektiv. Men det verkar ju som att du är på rätt väg. Stort grattis till Julie på 8-månadersdagen och styrkekram till dig!
Fröken Johanna: Ja, det verkar vara någon åttamånaderskris. Nu har man tid att reflektera och som du säger så är det kanske först nu man vågar vara ärlig och erkänna.
Kramar från ett superhett Seychellerna!
Charlotte: Tack :) Kul att du kikat in på min blogg!
Det är svårt för man blir hela tiden om att hon är påmind om att hon är prematur när folk tycker att hon är liten eller när man jämför med andra barn i samma ålder.
Kram
Sara: Jag tror att alla föräldrar oroar sig mer eller mindre. Men när man har fått ett för tidigt fött barn tror jag det blir värre. Fast jag vet ju inte om något annat.
Ann: Allt tycks ha gått bra trots omständigheterna, och jag är så oändligt tacksam för det, men man lever ju med sviterna och det svindlar när man tänker på hur illa det kunde ha gått. Det är inte så lätt att bara glömma och gå vidare. Jag behöver sörja, jag behöver vara ärlig. I alla fall ett tag.
Ingela: Jag tror det blir lättare ju äldre barnen blir. Då slipper man ju också gå-upp-i-vikt-ångesten och de kommer ungefär vara lika stora som jämnåriga barn. Vi måste bara ta oss igenom denna tid.
Kramar
Fiviva: Jag är också väldigt känslig för att läsa om andra prematurer, jag klarar knappt av det och har märkt att jag gråter otroligt lätt och har blivit känsligare (på gott och ont). Jag känner att jag har missat så mycket. På något sätt känns det mer traumatiskt nu när jag ser allt på håll, när jag inser vad man gått igenom. Jag blir så ledsen när jag tänker på att våra små barn skulle behöva vara med om det. Även om allt har gått bra så är man fortfarande skärrad. Att Julie är frisk och mår bra är underbart och jag tror att kontrasten mot hur liten hon var när hon kom får en att inse hur "onormal" och prematur hon var. Då blev det konstigt nog en del av vardagen, men i jämförelse med idag gör det ont...
Kram
P.S.Du får gärna länka till min blogg, jag har ju dessutom själv länkat till dig i detta inlägg ;)
Mamma/Julies mormor: Ja, nu har jag "lyxen" att känna efter. Förr handlade det bara om att mekaniskt ta sig igenom allt. Nu vågar jag känna sorg och inte bara tacksamhet (vilket jag självklart också känner - STOR tacksamhet).
Karin: Tack! Jo, jag tror att jag måste gå denna väg för att ta mig igenom. Det funkar inte att bara förtränga. Jag tror jag bearbetar det som har skett, det som kunde ha skett och det som inte skedde.
Kram
Vet du. Det måste inte gå över. Tiden bleker kanske de vassaste minnena men den där känslan av att det inte blev riktigt som det var tänkt kanske alltid kommer finnas där. Tack och lov mår ni bra nu men jag vet att det inte är till någon större tröst, det är ju inte resultatet som blev fel - det var ju själva resan dit.
Jag tror att det bästa du kan göra är att skriva ner dina tankar, älta med dem som orkar och som inte slätar över dina känslor.
Kanske känner du en gång i framtiden att det var en gåva att få denna extra tiden med Julie, att det var någon sorts mening med det. Kanske blir det inte så. Hur det än blir hoppas jag du kan få känna att det är tillåtet att känna så som du gör, man måste inte nöja sej med att allt gick bra.
Ytterligare tips är att leta efter andras historier, litteratur osv om preemisar (kan hjälpa dig med tips om du vill).
Ta hand om dig och din fina dotter!
/mie
Mie: Att Julie är frisk och mår bra är förstås det viktigaste i världen. Men precis som du skriver så är det ju inte heller henne jag sörjer, utan att hon föddes för tidigt. Jag sörjer att jag inte fick ha henne hos mig hela tiden, att hon skulle behöva utsättas för en massa faror och jag oroar mig för att det kan ske igen om jag blir gravid. Det är något speciellt vi har fått vara med om (även om jag hellre velat vara utan upplevelsen) och någon mening var det kanske.
Tack för ditt stöd och om du har några lästips får du gärna dela med dig!
God fortsättning på helgen!
Hon är bara underbar...!
Christel: Visst är hon! :)
Det tar tid att smälta allt ni gått igenom, ta en dag i sänder...
Och som Fiviva skrev: Prata med de som orkar lyssna på det du har att säga, du behöver liksom "älta" i det fastän det gått 8 månader! Vad är 8 månader egentligen? Ingenting!!
Kan bara egenligen säga detta som mormor att det var även skitjobbigt för mej att se denna lilla kille som kom alldeles för tidigt till världen, och Fiviva behövde verkligen ventilera allt hon gått igenom om och om igen.
Så släpp ut det, du behöver det!!
Kram!
P.s
Ser underbart ut där ni bor:-) D.s
Kære Lisa og Jakob.
En så trumatisk fødsel som den I oplevede, kommer man ikke sådan lige over, men i den første svære tid er der jo nok andet at tænke på. Måske er det tid til at få oplevelsen bearbejdet.
At være bange for at ens barn dør, tror jeg alle forældre oplever nu og da, også selvom børnene ikke er født for tidlige.
Jeres lille Julie er så fin og vakker, og der er intet der tyder på, at hun får mén af sin for tidlige fødsel. Og at hun er lille, tænker vi andre jo slet ikke over, for der er jo ingen i familien der er voldsomt store.
Og i danmark siger vi jo også, at en lille og vågen er bedre end en stor og doven. Den har jeg selv brugt mange gange i min opvækst.
Stort knus til jer alle 3
Du skriver sa fint om Julie, Lisa! Jag kan inte forestalla mig hur det ar att fa ett fortidigt fott barn men forstar att det kan vara jobbigt att alltid forklara sig.
Kan dock saga att alla som sag min (inte sa) lilla bebis kande sig tvugna att kommentera hur stor han var. Redan i tre-manaders aldern var han lang och tjock som en sexmanaders bebis. Nu ar han ett ar och det har jamnat ut sig. Sa smaningom kommer val aven Julie vaxa ikapp sina jamnariga, det kanske bara tar lite langre tid.
Hon ar iaf valdigt sot och ser bade frisk och pigg ut! :)
Charlotte: Det kan nog vara svårt att förstå om man inte har barn (eller en prematur) själv. Men är man mormor/farmor/farfar eller någon nära så ser man det hela inifrån och vet med hjärtat hur det är att få ett för tidigt fött barn. 8 månader är inte så lång tid med tanke på att den första tiden mest gick åt till praktiska ting. För både mig och din dotter handlar det nog mycket om att gå igenom det hela mentalt om och om igen, tills det inte gör lika ont längre. Det är en balansgång mellan att inte gräva ner sig och att förtränga. Jag tänker ju nästan dagligen på att Julie föddes för tidigt, men det är inte alltid det är negativa tankar, ibland (ofta faktiskt) tänker jag också: Tänk så bra det har gått för henne, så fint hon utvecklar sig trots att hon föddes 10 veckor förtidigt!
Kram
Svärmor/farmor: Bara att få vara ledsen i några dagar gjorde det hela mycket bättre. Det får helt enkelt vara så en tid; att det kommer dagar då man känner sig vemodig och undrar varför. Den känslan varar ju inte för alltid och jag tror att det är bättre att känna efter, utan att för den sakens skull falla ner i ett svart hål.
Precis som du skriver är ju ingen i våra familjer några tungviktare så Julie skulle kanske inte ha varit jättestor även om hon fötts fullgången. Och det viktigaste är ju att hon är framåt mentalt och motoriskt :)
Stor kram från oss!
Nadia: Folk ska visst alltid tycka något! ;) Bebisar är väl olika helt enkelt.
De brukar räkna med att prematurer i alla fall är ikapp vid 2 årsåldern. Motoriskt tycks hon redan vara ikapp så jag antar att jag inte ska hänga upp mig alltför mycket på hennes vikt.
Jag tror att när man varit med om något traumatiskt, så kan det flera år innan man riktigt kommer över det, om man nu gör det. Hela graviditeten är en känslig period som drar upp massa känslor och om det sedan blir som det blev för dig med Julie så är det känsligt, jobbigt och från början hinner man väl inte känna alla känslor, då handlar det om överlevnad.
Jag har inte varit med om det du har varit med om, en så länge sköter sig min graviditet som den ska, men ändå har jag märkt att min graviditet har dragit upp väldigt mycket känslor som legat i träda ett tag. Min mamma valde för snart åtta år sedan att avsluta sitt liv själv och jag har bearbetat det hela i omgångar och trodde nog att det inte skulle behöva komma upp så starkt igen, men min graviditet har gjort att jag tänker mer och mer på det. Hur blir man själv en bra mamma, när ens egen valde att ta livet av sig. jag längtar efter att bli mamma, men är samtidigt livrädd för det.
Vill bara säga att du gör det så bra och Julie är så söt
Lena: Tack för din vänliga kommentar :)
Jag kommer nog alltid att bära med mig detta även om framtiden kommer få det till att blekna. En så traumatisk upplevelse som den som du har upplevt förstår jag att du kanske aldrig kommer över. Kanske blir det lättare med tiden att bära sorgen, men nu när du själv ska bli mamma är det naturligt att du tänker mer på det. Jag är säker på att du kommer att bli en bra mamma! Jag tror att när man går igenom svåra saker så hjälper det en att förstå livet på ett annat sätt.
Skicka en kommentar