Året som gått...

2008 var mitt livs mest omtumlande år. Det började i London med illamående och lycka. Jag trodde att det var här jag skulle få mitt första barn. Jag trodde att jag skulle vara en yummy mummy i Muswell Hill, att jag skulle gå på promenader med vagnen på Hampsted Heath.

.

Redan någon månad eller två in i det nya året minns jag att J ropade på mig. Han satt i arbetsrummet framför datorn och pekade på en jobbannons: Seychellerna. Ville jag dit? Jag bara skrek.

J sökte jobbet och vi väntade och väntade och väntade. Vi suktade och kollade på google earth och drömde om de där pluttarna i Indiska Oceanen.

J hörde ingenting om jobbet och tiden övertygade oss om att allt var förbi. En helg var vi så deprimerade att vi stängde in oss och såg hela Lost från början till slut.

Sedan, strax efter påsk, kom beskedet: J hade erbjudits tjänsten på Seychellerna!

Hektiskt, hektiskt och jag tog nog mitt livs viktigaste beslut. Att inte följa med. Hade jag inte åkt till Stockholm hade kanske inte Julie levt. Kanske inte. Förmodligen hade hon klarat sig. Hade jag levt? Svaret balanserar också på kanske.

Den ljusaste dagen i mitt liv. (Och den värsta ångesten ska kanske tilläggas.) Julie föddes. I min stad Stockholm. På ett av världens bästa sjukhus när det gäller neonatalvård.

Sommaren försvann i sjukhuskorridorerna, sedan följde ett par månader i min lägenhet med amningstrassel, sömnbrist, oro och en påbörjad svensk höst.

Den 12 oktober lyfte planet äntligen mot mitt nya liv.

Seychellerna. Det var kärlek vid första ögonkastet. Men det var också 30 grader och komplicerat. Jag var fortfarande uppskärrad, orolig och nybörjare på att vara mamma. Det försvann inte simsalabim som jag hade hoppats på ("Man kan väl inte ha amningsproblem i paradiset?").

Först nu i december har livet här nere blivit vardag. Underbar vardag.

2009 önskar jag bara fortsatt lycka!

Gott Nytt År, kära läsare!

Home sweet home...

För 8 månader sedan bodde jag i London. Regntunga, villaldrigaldrigtillbakadit-London. Sen så trappade jag ner i storlek tills jag hamnade i världens minsta huvudstad.

Jag kan inte påstå att jag saknar storstadslivet (här på Mahé innebär det gamla indiskimporterade bussar som sprutar ut svart rök och dietshopping). Jag skulle inte vilja byta tillbaka mot det jag har nu: 5 minuter till stranden, en J som klyver nedfallna kokosnötter ute på tomten, kattungar som leker på verandan, tvätt som hänger ute på tork...

Här bor min lycka: Mina två J.

Från kokospalm till Piña Colada: Steget är inte så långt...

Bananer, bananer...

Med barn...

.

Nu förstår jag vad min kompis menade när hon - efter ett år - sa att hon äntligen hade fått tillbaka sin kropp.

Jag är fortfarande heltidsförsörjare av mat och Julie och jag är fortfarande som siamesiska tvillingar, med den skillnaden att min dotter nu sitter utanpå kroppen.

Going bananas!

Senaste veckan och juldagarna har varit vykortsvackert soliga. I lördags var vi på sightseeing norrut på ön och badade sedan vid Beau Vallon under en klarblå himmel. Men igår var det bakväder.

.

Vi har så mycket bananer i trädgården att vi inte vet vad vi ska göra av dem och vi har ätit ihjäl oss på friterade bananer med glass.

Vi improviserade ihop en banankaka medan regnet öst ner utanför. Ljummen, mjuk banan- och chokladkaka med krispig apelsin och kall vaniljglass är perfekt när man sitter inne medan himlen blir mörkgrå utanför altandörrarna.
.

Om ni vill kopiera (jag är säker på att ljummen banankaka går lika bra ihop med snö utanför fönstret som med tropiskt regn och åska):
.

Ingredienser

50g smör

4 ½ dl vetemjöl

3 dl socker

1 vaniljstång

2 tsk kanel

3 tsk bakpulver

2dl mjölk

3 mosade bananer

100 gram mörk choklad (god kvalitet, 70%)

.

Till garnering:

1 apelsin

1/2 dl vatten

1/2 dl socker

Sätt ugnen på 175 grader. Blanda alla torra ingredienser utom chokladen. Häll i mosad banan och mjölk. Häll över i en smord bröad form, sätt in i ugnens nedre del i 5 min, ta därefter ut kakan och lägg på små chokladbitar (spar halva chokladkakan till glasyr) och sätt tillbaka in i ugnen i ca 35 min. När kakan är färdiggräddad, skjälp upp den och lägg resten av den krossade chokladen över så att den smälter. Sprid ut chokladen så att den täcker kakan. Medan kakan svalnar ta en potatisskalare och skär den yttersta delen av apelsinskalet i strimlor.

Apelsinkross

Koka vatten med socker, lägg i skalen och koka tills det reduceras ner och karmelliserar skalen. Låt apelsinskalen svalna på bakplåtspapper och hacka sedan med kniv eller kör i food processor. Strö sedan över kakan.

Servera med bananskivor, apelsinklyftor och vaniljglass!

Flera bananer på mogning i trädgården... Och flera innovativa banandesserter hoppas jag!

.

Uppdatering: På Js begäran har jag gjort ännu en kaka (vi har redan ätit upp den förra!) och baktiden var lite längre denna gång, så kolla med en gaffel först att degen ej fastnar. Plus: J menar att man absolut inte får utesluta apelsinkrosset, det är tydligen det som gör hela kakan....

Äntligen!

Där kring midsommar, när Sex and the City skulle ha premiär, var det meningen att jag skulle se den på bio. Men som ni kanske vet var det Julie som istället hade premiär i mitt liv.

Nu sex månader senare fick jag äntligen se filmen! Tack vare snälla Ingela. (Ingela och jag möttes på neonatalen i somras, innan dess hade vi stött på varandra i bloggvärlden.) På självaste julafton fick jag ett paket från Sverige...

.

Jag blev så glad! (Ni som känner mig vet att jag har hela skokartongen.) Det var en perfekt gräddbakelse till dessert efter julfirandet!
.

Tack så mycket vännen!

Genom ett nålsöga...

Det var dagen före dagen som J ringde till mig och berättade att han var i himmelriket (också kallat ISPC här på Seychellerna). Det krävs vip-kort för att komma in i himmelriket. Och pengar. Det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en fattig man att komma in på ISPC.

.

ISPC är namnet på en matvaruaffär som har allt. Här handlar hotellen och J - uppenbarligen (Madame J hade gett honom klinikens inträdesbiljett).

.

Han var lyrisk i telefonen och jag anade oråd, men han sa att han hade en burk nutella åt mig så hur fel kunde det gå?

.

Några timmar senare fick jag ett sms om att vi inte skulle bli glada över det han köpt. Jag förstod visst inte situationens allvar, lyckligt ovetande gick jag runt och pysslade här hemma med julmusik i bakgrunden.

.

Sedan kom han tillbaka från himmelriket. Med ostar, potatis, rödkål (ett måste om man är dansk tydligen), nutella och andra varor som man tar för givna i "civilisationen". Ok, hittills var allt gott.

.

Sedan kom räkningen. Eftersmaken. Ett rödkålshuvud kostade 50 kr. Före moms. Och före importskatt. Efter diverse pålägg (och detta blev man tydligen först informerad om i kassan) kostade kålen plötsligt 100 kr. Och potatisen kostade 250 kr!

.

Let me put it this way:

.

Jag var inte glad...

.

(Det är i sådana här lagen det är bra att blogga, man tänker som ett skyddande mantra: "Detta blir i alla fall bra bloggmaterial, detta blir i alla fall bra bloggmaterial, detta blir i alla fall bra bloggmaterial.")

.

Men när jag hade kommit över chocken njöt vi nästa dag av världens bästa (och dyraste) danska julbord!

Kreolsk jul

Politiskt korrekt tomte

På Seychellerna firar man på Juldagen, men när vi åkte till stranden igår tycktes livet fortgå som vanligt, även om det var lite Jingle Bells i bilradion. Julmiddagen består av det vanliga; kreolsk curry.

Julfirandet här på ön tycks vara ganska anspråkslöst. Det har inte varit några hysteriska juldekorationer, man har faktiskt knappt kunnat märka att det är jul, på sin höjd har man kunnat gissa sig till en bakvänd julhälsning skriven från insidan av ett shoppingfönster. En cool tomte med solbrillor lyckades vi också fånga på mobilbild. Men mycket mer än så var det inte. I alla fall inte som vi kunde se med våra oinvigda, expatsögon.

Till er alla...

Lappkast

Det känns som ett ögonblick bort, julen 2007. Jag hade just fått mitt livs bästa julklapp. Nu sitter jag här, med Julie sötsovandes några meter bort och en solen i zenit (en sol som förhoppningsvis väntar på oss lite senare när vi hade tänkt ta ett eftermiddagsdopp vid Beau Vallon).

.

Förra året firade vi en regnig engelsk jul. Bara vi två, men med mat för en hel tjock släkt. Det var mysigt, lite dickenskt.

.

Nu är det rosévin, kreolsk curry, kokosmjölk från palmen i trädgården och The girl from Ipanema spelar för oss om kvällarna...

.

Och imorgon firar vi en dansk jul på Seychellerna.

6 månader!

Besök från Danmark

Svärföräldrar och svägerska på besök. Det innebär barnpassning och nybakt bröd på morgonen. Jag klagar inte. Och till helgen planerar vi grillning på verandan, buffé och eventuellt övernattning på La Digue.

Det är härligt att se hur älskad Julie är, hur många hon har omkring sig, hur många världar hon får uppleva: Ett palmsvajande Seychellerna, Madicken-liv i docksöta Danmark, ett svalt och stilrent Stockholm och ja, vem vet vad mer som väntar...

.

Avgudad

Bröd åt folket!

Nu kostar en croissant 30 kr! En croissant. 30 kr. I Supa Save förstås.

Hajen

En barnvänlig, långgrund strand finner man vid Fairyland. Delar av stranden hamnar i skugga när solen börjar sjunka ner bakom Mahés höga berg eftersom stranden ligger på östsidan.

Men det är inte bara människobarn som njuter av det varma vattnet. Plötsligt såg vi små fenor överallt. Små hajfenor. De hade tydligen drivit in med strömmen och vi vadade runt i ett stimm av blyga bebishajar, ungefär en meter långa.

Men nu kan jag i alla fall säga att jag har simmat (läs plaskat) med hajar, eller?

Om hörnet från långgrunda Fairyland ligger Anse Royale som har lite mer vuxet djup för den som inte vill vada 200 meter ut för att vattnet ska nå till midjan.

Ett skafferi av (jul-) kryddor

Här på Seychellerna växer bland annat kanel, vanilj, orkidéer, bougainvillea. När man började kolonialisera ögruppen såg man möjligheter att förvandla landet till en botanisk trädgård, perfekt för kryddodling.

.

.

För över 200 år sedan anlades Jardin du Roi, på sydöstra Mahé, av Pierre Poivre. Dessvärre brände man ner hela trädgården 1780 eftersom man såg ett skepp på insegling och antog att det var brittiskt (Seychellerna var franskt på den tiden). Och britterna skulle ju minsann inte få ta del av de värdefulla kryddhemligheterna! Men så visade det sig att skeppet var franskt. Hoppsan!

.

1994 öppnade några seychellois upp trädgården igen. Där försökte jag vandra runt för ett par veckor sedan, men Julie var inte på humör så vi får göra en tripp tillbaka dit någon annan gång. Vi hann i alla fall äta trerätters kreolmeny på restaurangen som har en fantastisk utsikt över Anse Royale. På söndagar kan man få creps till sin utsikt istället.

Citronelle

.

Citronelle eller lemon grass kan man brygga te på. Det ska tydligen vara bra för matsmältningen och små febriga bebisar stoppas ner i ett citronelle-bad. Det är visst rena rama huskuren. Och vi har just upptäckt att vi har fullt med citrongräs i trädgården!

Kanelbark

.

Kanelbark används bland annat i curryn här nere. Det doftade jul i hela huset när J lagade kycklingcurry igår. Det var som att slänga ner glöggkryddor i grytan. Kreolsk curry + svensk julstjärna + danskt julpynt gav lite julstämning i alla fall.

Oväntat tomtbesök

Jag vet att Seychellerna är ett socialistiskt land och jag gillar tanken på att dela med sig, men jag vet inte om jag känner mig helt bekväm med att det ligger en främmande man ute på vår altan medan jag sitter två meter därifrån och ammar och endast ett par gigantiska glasdörrar skiljer oss åt.

.

Efter en tids velande vågar jag be honom flytta sig, varpå han flyttar sig - två meter från verandan, precis där vår tomt börjar.

.

Tidigare under dagen stod ett gäng under vårt mangoträd och mumsade på mango, glatt vinkande till oss.

.

Ja, ja, det är ju snart jul!

Recept mot dåligt humör: Friterade bananer och glass

Det var sprutande tårar och frustration för amningen, som äntligen fungerat efter månader av tålamod, fungerade inte. Först var jag ledsen och J höll om mig och lovade att jag skulle få gå på spa. Bra.

.

Men sedan blev jag arg - rakt ut i det blå och i det blå råkade visst J stå... Julie var hungrig och arg och jag var hungrig och arg och menade att det lagades för lite mat här i huset. Jag behöver ju äta kopiösa mängder! Det var inte nog med friterade auberginer och liknande, faktiskt var jag helt utsvulten... Det hela slutade med att J vägrade göra friterade bananer med glass åt mig till efterrätt så slokörad fick jag gå ner till undervåningen i kvällsmörkret och äta några torra rostade brödskivor.

.

Nästa kväll fick jag vad jag tålde: Ett jättelass friterade auberginer (som för övrigt är något av det gudomligaste man kan äta en seychellisk kväll) och ett berg av sallad. Sedan kom J upp med en stor skål proppfull med tre olika sorters glassar, mörk krossad choklad, ljus krossad choklad, friterad ananas och banan som jag åt i sängen. Och jag vågade inte annat än att äta upp...

.

Nu hoppas jag bara att jag får komma på spa också!

Advent

Jaså, det var visst andra advent igår. Det råkade jag snappa upp någonstans. Det är inte helt lätt att komma i julstämning när det är 32 grader varmt ute.

Första advent spenderade jag med att guppa på havet nere vid Beau Vallon.

Andra advent lyssnade jag till djungelregn medan jag provade klänningar och skor lämpliga för en 5 minuter lång barbeque.

.

Ändå hoppas jag på julstämning och dansk jul med ris à l'amande här i tropikerna.

Igår var vi på grillfest!

Hon må vara den mest änglalika, lilla docksöta prinsessa, men det förhindrar henne inte från att ställa till en scen på restaurangen. Så snart vi hade fått in pizzorna gav hon upp ett illvrål som fick gästerna att sätta i halsen. Sedan var det full ammunition; tårarna sprutade och jag tvingades fly ut till bilen. J satt kvar och försökte förgäves påkalla uppmärksamhet från restaurangpersonalen som tog det mer än lugnt, medan jag satt i bilen med en fröken Julie i sprättbåge.

.

En tinnitusskada senare, eller en kvart om man ska vara nogräknad, kom J med min kalla pizza inlindad i servetter och körde hem. Det dröjde inte lång tid innan den lilla sötnosen tystnade och slog upp sina stora blå med den mest oskyldiga min ni kan tänka er.

.

Och som om vi inte lärt oss. Igår begav vi oss av med en liten söt rosenknopp iförd sin finaste dräkt för att inte vara sådana där vuxna som lägger om hela sina liv när de får barn, för "vi-kan-minsann-fortfarande-gå-på-bjudningar" och bla bla bla...

.

Vi hade knappt anlänt innan jag misstänkte att det hela skulle sluta i katastrof. Vi klev innan för dörren, kindpussades med kanske sju personer innan Julie hade fått nog av att höra att hon var söt och hade stora ögon och just som T sa att Julie uppförde sig väl såg jag hur underläppen plötsligt började pluta alltför mycket, så där oroande trumpet mycket och sedan var det bara att rivstarta bilen och köra därifrån.

.

Men vi hann i alla fall bli fotade av någon fransman som jag inte vet vad han heter och vi kan i alla fall säga att "Igår var vi på grillfest!". I fem minuter förvisso, men det behöver man ju inte säga...

Utmärkelse

Jag har fått en utmärkelse av Ingela:

Tack så mycket Ingela! Precis som Ingela skriver på sin blogg möttes vi först i bloggvärlden och sedan träffades vi i verkliga livet när vi båda hamnade på samma sjukhus med våra för tidigt födda döttrar.

Det har betytt otroligt mycket för mig att lära känna Ingela. Det är inte så många som man kan dela det speciella vi båda har fått gå igenom med prematurbarn, men vi förstår exakt hur den andra har det.

.

Eftersom Julie tar nästan all min tid hinner jag inte ge utmärkelser till alla bloggar som jag tycker så mycket om och följer. Dessutom har jag flera favoriter och vill inte gärna välja ut någon och välja bort en annan, men jag vill passa på att säga tack till alla som fortfarande hänger kvar här och kommenterar även om inläggen sinar ibland och även om jag inte alltid hinner kommentera hos er så ofta som jag skulle vilja. Men ni ska veta att jag kikar in hos er då och då när tiden tillåter även om jag kanske inte alltid efterlämnar några fotspår...

Min lycka

Julies och min morgon tillsammans:

Kan det vara så att man är världens mest pussade bebis...?

Att gå på restaurang på Seychellerna

Det är ofta brist på varor i öriket. Därför har vi för vana att fråga "Vad har ni inte idag?" när vi går på restaurang.

.

Igår var vi på pizzeria nere vid Beau Vallon. Bredvid oss satt en herre. Han såg allt för glad och oskyldig och bekymmerslös ut när han satt och väntade på sin mat. Nybörjare förstås. Det bekräftades också så snart han fått in sin pizza, förbryllat tittat på den, undrat om han behövde nya glasögon och artigt tagit några tuggor för att konstatera att synen var intakt. Han kallade på personalen och frågade varför hans Napolitana inte hade någon anjovis. Servitrisen meddelade lojt att den var slut. Så där satt han med en pizza som bestod av tomatsås, några paprikaskivor och två oliver.

.

Bon appétit!