Ja, vad hände egentligen i Prag?
Bussresan...
Resan till Prag var min nionde resa det året och jag var ju världsvan. Jag behövde inte ta någon taxi till hotellet, jag kunde vara tjeckisk och åka kommunalt. Jag hade ju läst i guideboken att buss 119 gick in till stan. Jag reste med min mamma som är van vid förgiftningar i Afrika och äventyr på Kuba. Så... som de belevade världsmedborgare och beresta kosmopoliter vi var letade vi upp stationen. Där stod även några andra svenskar. Då bussen kom klev vi på och tog fram plånboken för att betala resan. Till vår förvåning vägrade busschauffören befatta sig med våra försök att köpa bussbiljett, trots att vi stod där med våra pengar. Han vinkade istället åt oss att gå vidare in i bussen och smått förvirrade gjorde vi som han sa. Här i Tjeckien är dom trevliga! tänkte jag.
Väl inne i bussen kom en vakt/kontrollant fram och ville se våra biljetter. Som vi naturligtvis inte hade. Och plötsligt kostade det 500 czk istället för ursprungliuga 20. 500 czk som i böter. Jag sa att vi försökt lösa biljett av chauffören men nekats. Vi ville gå fram till chauffören och tala med honom och göra ett nytt försök att lösa biljett, men vi hindrades av vakten som sa att man måste köpa biljett på något annat ställe innan man kliver på bussen och att vi nu måste betala 500 czk var till honom. Jag förklarade att vi inte förstod informationen eftersom det bara stod instruktioner på tjeckiska på bussen. Det brydde han sig inte om utan bad istället att få se våra pass som om vi vore brottslingar. Efter att han tittat och fortfarande höll i våra pass fick jag en olustig känsla och slet passen ur hans hand och gav mamma sitt och la ner mitt eget i väskan. Det var sammanlagt sju svenskar och en engelsman på bussen var utsatta för samma sak. Vi sa alla att då åker vi inte med denna buss utan går av vid nästa hållplats för att försöka ta en taxi istället, men vakten försökte hindra oss. På något sätt lyckades vi alla tränga oss ut med våra väskor. Och på något sätt hade vakten också hoppat av bussen och nu var han plötsligt i sällskap av två vakter till.
Gisslan...
Vi blev nu hållna som gisslan. Länge stod vi i det kalla vädret och fick höra att vi inte fick lämna platsen förrän vi betalt 500 czk var. Engelsmannen hade bråttom och betalade 500 czk och klev ombord på nästa buss. Vi andra blev kvarhållna vid stationen. En av kvinnorna i sällskapet försökte fly för att försöka få tag i en taxi, men hon hindrades fysiskt att lämna platsen. Vi hindrades också från att stiga på en ny buss för att göra ett nytt försök att köpa biljetter av den chauffören. Nu ringde vakterna till polisen och hotade oss med att vi skulle hamna i tjeckiskt fängelse. De sa också att vi fick förbereda oss på minst två timmars väntan innan polisen kom och vi hade ingen möjlighet att lämna platsen. De sa att de även skulle kontakta immigrationsmyndigheten. Vi hade ingenting emot att varken polisen eller immigrationsmyndigheterna kom eftersom vi själva ville att det hela skulle gå riktigt till och vi ville dessutom bli hjälpta av en laglig myndighet.
Var det så här min efterlängtade Pragresa skulle börja? Dessa män kändes inte trovärdiga och situationen blev alltmer obehaglig. Männen var totalt oresonliga och vände bort huvudet när man försökte tala till dem. Jag menar, vanligtvis brukar man ju kunna charma sig ur sådana här situationer. I Italien genom att blinka lite med fransarna, på Sri Lanka blir man oskyldig och förstår inte språket, men i Tjeckien var de obevekliga.
En utav de svenska männen ville ta en bild på dem, men hotades då med att de skulle krossa våra kameror om vi fotograferade dem. Polisbilar körde plötsligt förbi och vi försökte vinka och ropa på hjälp, men de struntade i oss. Det var kinesiskt stadsbesök och alla kineser i kortegen trodde väl bara att vi vinkade dem välkomna. Och poliserna brydde sig inte om att kontrollera varför vi vinkade på hjälp.
Vakterna påpekade irriterat för oss att holländare, tyskar, engelsmän och svenskar aldrig brukar bete sig så bångstyrigt som vi gjorde, utan brukar snällt betala och att vi betedde oss som rumäner, bulgarer och ukrainare. De hade alltså vanan inne för utpressning...
Vi bestämde oss då för att ringa Svenska ambassaden. Där upplyste de oss om att man visst kan köpa biljett på bussen, om man har jämna pengar, vilket vi hade, men chauffören ville inte befatta sig med någon betalning. Vi bad någon från ambassaden komma till vår undsättning eftersom vi i princip vad kidnappade och utsatta för utpressning, men kvinnan på ambassaden sa att de inte kunde hjälpa oss. Istället, sa hon, var det bäst att vi betalade männen 500 czk var – även om vi blivit lurade – för om polisen kom så måste vi betala 1000 czk i någon slags framkörningsavgift till polisen.
Efter att ha stått och frusit i en timme och dividerat med vakterna gav vi efter, betalade och hoppade på en ny buss.
Vi anlände till tunnelbanestationen Dejvicka. Där tog vi tåget till gamla stan och inte förrän vi kom upp ur underjorden i gamla stan fick vi egentligen se Prag. En sagolikt vacker stad dök plötsligt upp framför våra ögon. Skönheten var bedövande. Solen sken över en stad som jag tidigare bara sett i mina drömmar. Några byggjobbarna ropade åt oss att vägen till hotellet gick via dem. Vilket visade sig vara en slingrig omväg - runt dem förstås! Förmodligen bara för att de skulle få se våra rumpor.
När vi ställt av oss väskorna på rummet gick vi ut för att äta. Åter drabbades jag av staden likt av en förälskelse. Dess skönhet slog emot mig som tropisk hetta i vintersolen. Staden var ändå så vacker och vi hade nog bara haft otur ändå. Skönheten förlåter man mycket! Vi promenerade över en bro bort mot Lillsidan. Jag var hänförd av allt jag såg. Det fanns inga fula fläckar. Allt var vackert. Bedårande!
På polisstationen...
Vi sammanstrålade med de övriga svenskarna som hade blivit tagna som "gisslan" senare samma dag på polisstationen Ceská Národni Banka för att göra en anmälan. Där drabbades vi av nästa chock. Kvinnan som satt i luckan, med befattningen “Ostrana Objectu”, vägrade lyssna på oss och ville inte låta oss göra någon anmälan, trots att vi sa att vi var sju svenskar som ville anmäla att vi utsatts för ett brott. Till en början kunde hon utan problem kommunicera på engelska, men när vi sa att vi ville göra en anmälan övergick hon plötsligt till tjeckiska och påstod att hon inte talade tillräckligt bra engelska för att kunna hjälpa oss. Vi blev tvungna att gå därifrån utan att kunnat göra en anmälan.
Det var bara att fortsätta att semestra i Prag och försökta glömma allt det där om man inte ville förstöra resan totalt. Resten av tiden gick vi omkring i den sagolika staden, tittade på läskiga dockor, höll på att bli bortförda av en främmande skåpbil, drack vin chaud (eller vad det heter på tjeckiska) för det var kring juletid och staden var kall och vacker. Och jag skulle vilja åka tillbaka. För det fanns någon magi över staden.
Igen?
Kanske kan jag och J uppleva en Pragvår... Sist han var där balanserade han på räcket till Karlsbron och jag blev tillfångatagen så nästa resa kan väl inte gå fel... eller?
Bussresan...
Resan till Prag var min nionde resa det året och jag var ju världsvan. Jag behövde inte ta någon taxi till hotellet, jag kunde vara tjeckisk och åka kommunalt. Jag hade ju läst i guideboken att buss 119 gick in till stan. Jag reste med min mamma som är van vid förgiftningar i Afrika och äventyr på Kuba. Så... som de belevade världsmedborgare och beresta kosmopoliter vi var letade vi upp stationen. Där stod även några andra svenskar. Då bussen kom klev vi på och tog fram plånboken för att betala resan. Till vår förvåning vägrade busschauffören befatta sig med våra försök att köpa bussbiljett, trots att vi stod där med våra pengar. Han vinkade istället åt oss att gå vidare in i bussen och smått förvirrade gjorde vi som han sa. Här i Tjeckien är dom trevliga! tänkte jag.
Väl inne i bussen kom en vakt/kontrollant fram och ville se våra biljetter. Som vi naturligtvis inte hade. Och plötsligt kostade det 500 czk istället för ursprungliuga 20. 500 czk som i böter. Jag sa att vi försökt lösa biljett av chauffören men nekats. Vi ville gå fram till chauffören och tala med honom och göra ett nytt försök att lösa biljett, men vi hindrades av vakten som sa att man måste köpa biljett på något annat ställe innan man kliver på bussen och att vi nu måste betala 500 czk var till honom. Jag förklarade att vi inte förstod informationen eftersom det bara stod instruktioner på tjeckiska på bussen. Det brydde han sig inte om utan bad istället att få se våra pass som om vi vore brottslingar. Efter att han tittat och fortfarande höll i våra pass fick jag en olustig känsla och slet passen ur hans hand och gav mamma sitt och la ner mitt eget i väskan. Det var sammanlagt sju svenskar och en engelsman på bussen var utsatta för samma sak. Vi sa alla att då åker vi inte med denna buss utan går av vid nästa hållplats för att försöka ta en taxi istället, men vakten försökte hindra oss. På något sätt lyckades vi alla tränga oss ut med våra väskor. Och på något sätt hade vakten också hoppat av bussen och nu var han plötsligt i sällskap av två vakter till.
Gisslan...
Vi blev nu hållna som gisslan. Länge stod vi i det kalla vädret och fick höra att vi inte fick lämna platsen förrän vi betalt 500 czk var. Engelsmannen hade bråttom och betalade 500 czk och klev ombord på nästa buss. Vi andra blev kvarhållna vid stationen. En av kvinnorna i sällskapet försökte fly för att försöka få tag i en taxi, men hon hindrades fysiskt att lämna platsen. Vi hindrades också från att stiga på en ny buss för att göra ett nytt försök att köpa biljetter av den chauffören. Nu ringde vakterna till polisen och hotade oss med att vi skulle hamna i tjeckiskt fängelse. De sa också att vi fick förbereda oss på minst två timmars väntan innan polisen kom och vi hade ingen möjlighet att lämna platsen. De sa att de även skulle kontakta immigrationsmyndigheten. Vi hade ingenting emot att varken polisen eller immigrationsmyndigheterna kom eftersom vi själva ville att det hela skulle gå riktigt till och vi ville dessutom bli hjälpta av en laglig myndighet.
Var det så här min efterlängtade Pragresa skulle börja? Dessa män kändes inte trovärdiga och situationen blev alltmer obehaglig. Männen var totalt oresonliga och vände bort huvudet när man försökte tala till dem. Jag menar, vanligtvis brukar man ju kunna charma sig ur sådana här situationer. I Italien genom att blinka lite med fransarna, på Sri Lanka blir man oskyldig och förstår inte språket, men i Tjeckien var de obevekliga.
En utav de svenska männen ville ta en bild på dem, men hotades då med att de skulle krossa våra kameror om vi fotograferade dem. Polisbilar körde plötsligt förbi och vi försökte vinka och ropa på hjälp, men de struntade i oss. Det var kinesiskt stadsbesök och alla kineser i kortegen trodde väl bara att vi vinkade dem välkomna. Och poliserna brydde sig inte om att kontrollera varför vi vinkade på hjälp.
Vakterna påpekade irriterat för oss att holländare, tyskar, engelsmän och svenskar aldrig brukar bete sig så bångstyrigt som vi gjorde, utan brukar snällt betala och att vi betedde oss som rumäner, bulgarer och ukrainare. De hade alltså vanan inne för utpressning...
Vi bestämde oss då för att ringa Svenska ambassaden. Där upplyste de oss om att man visst kan köpa biljett på bussen, om man har jämna pengar, vilket vi hade, men chauffören ville inte befatta sig med någon betalning. Vi bad någon från ambassaden komma till vår undsättning eftersom vi i princip vad kidnappade och utsatta för utpressning, men kvinnan på ambassaden sa att de inte kunde hjälpa oss. Istället, sa hon, var det bäst att vi betalade männen 500 czk var – även om vi blivit lurade – för om polisen kom så måste vi betala 1000 czk i någon slags framkörningsavgift till polisen.
Efter att ha stått och frusit i en timme och dividerat med vakterna gav vi efter, betalade och hoppade på en ny buss.
Vi anlände till tunnelbanestationen Dejvicka. Där tog vi tåget till gamla stan och inte förrän vi kom upp ur underjorden i gamla stan fick vi egentligen se Prag. En sagolikt vacker stad dök plötsligt upp framför våra ögon. Skönheten var bedövande. Solen sken över en stad som jag tidigare bara sett i mina drömmar. Några byggjobbarna ropade åt oss att vägen till hotellet gick via dem. Vilket visade sig vara en slingrig omväg - runt dem förstås! Förmodligen bara för att de skulle få se våra rumpor.
När vi ställt av oss väskorna på rummet gick vi ut för att äta. Åter drabbades jag av staden likt av en förälskelse. Dess skönhet slog emot mig som tropisk hetta i vintersolen. Staden var ändå så vacker och vi hade nog bara haft otur ändå. Skönheten förlåter man mycket! Vi promenerade över en bro bort mot Lillsidan. Jag var hänförd av allt jag såg. Det fanns inga fula fläckar. Allt var vackert. Bedårande!
På polisstationen...
Vi sammanstrålade med de övriga svenskarna som hade blivit tagna som "gisslan" senare samma dag på polisstationen Ceská Národni Banka för att göra en anmälan. Där drabbades vi av nästa chock. Kvinnan som satt i luckan, med befattningen “Ostrana Objectu”, vägrade lyssna på oss och ville inte låta oss göra någon anmälan, trots att vi sa att vi var sju svenskar som ville anmäla att vi utsatts för ett brott. Till en början kunde hon utan problem kommunicera på engelska, men när vi sa att vi ville göra en anmälan övergick hon plötsligt till tjeckiska och påstod att hon inte talade tillräckligt bra engelska för att kunna hjälpa oss. Vi blev tvungna att gå därifrån utan att kunnat göra en anmälan.
Det var bara att fortsätta att semestra i Prag och försökta glömma allt det där om man inte ville förstöra resan totalt. Resten av tiden gick vi omkring i den sagolika staden, tittade på läskiga dockor, höll på att bli bortförda av en främmande skåpbil, drack vin chaud (eller vad det heter på tjeckiska) för det var kring juletid och staden var kall och vacker. Och jag skulle vilja åka tillbaka. För det fanns någon magi över staden.
Igen?
Kanske kan jag och J uppleva en Pragvår... Sist han var där balanserade han på räcket till Karlsbron och jag blev tillfångatagen så nästa resa kan väl inte gå fel... eller?
